Paul Cornish börjar konserten med ett långt intro på egen hand vid flygeln, nedåtgående skalor med lite disharmoni här och där. Det börjar lugnt men efter att bas och trummor anslutit växer intensiteten till max och stannar där länge. Efter ett bassolo av den skicklige Jermaine Paul krymper musiken ned till ännu en omgång av solopiano, litet sökande, där många kända melodier halvt hinner leta sig in (något som kommer att hända flera gånger under kvällen). På ett omärkligt tecken vindlar sig bas och trummor än en gång in, den här gången mjukt och skickligt.
Efter att ha låtit flera låtar flyta in i varandra håller bandet upp för mellansnack, och Paul Cornish berättar vilka låtar vi hörde: Modus Operandi, Dinosaur Song, St Thomas (?) och den nya låten Rice, som är en hyllning till föräldrarna och inte minst den fantastiska jamaikanska maten.
Sedan startar Paul Cornish musiken igen med tuffa snabba rytmer, vilka plockas upp av bas och trummor tills alla jagar varandra. Nästa låt börjar med en pianomelodi som liksom hoppar fram, och när trummor och bas ansluter så stödjer de de spännande krumbukterna i rytmen.
När bandet återkommer efter paus tycker jag mig känna igen en julpsalm i Paul Cornishs inledande improvisation, vilken sedan mjukt växer till något som nästan, men bara nästan, låter som kaos. Nu är det Jonathan Pinson som står för ett långt, imponerande trumsolo. Nästa låt följer samma mönster, men med ännu fler kända melodier som glimmar fram i de mer stillsamma pianopartierna före och efter låtarnas maximum. Vi får höra att den första låten var inspirerad av Romarbrevet 8:38 - Nothing can separate us from the love of God - ett Bibelcitat som ofta gett Paul Cornish frid under covid-perioden. Den andra låten kallar han en mashup sandwich, där melodin från en känd låt spelas över kompet från en annan känd låt, och det är inte bara jazzstandards som är kandidater utan även A Tribe Called Quest vilka i och för sig i sin tur samplat andra klassiker.
Så följer We Were in Santa Monica, vilket var ett uppdrag från Los Angeles att beskriva ett svart samhälle i Los Angeles som en gång låg vid Santa Monica men fördrevs när motorvägen byggdes. De intrikata rytmerna i den vackra pianomelodin följs upp av ett långt, glödande bassolo.
Nästa melodi presenteras litet upphackat, med pauser mellan noterna, vilket låter extra spännande när Jonathan Pinson ackompanjerar med att snabbt, hårt och snyggt knacka rytm och melodin på trumsetet. Sista nummer i ordinarie set är den skönt komplexa Queen Geri, med samma växande momentum som konsertens låtar haft.
Men vi nöjer oss inte med det utan applåderar tills vi får ett extranummer. Paul Cornish lek vid pianot utkristalliserar sig till Eleonor Rigby, och växer i trions händer till en hetsig jakt mellan instrumenten. Ett bra slut på en spännande konsert med goda musiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar