Pavel Talankin, Pasja kallad, jobbar med film på en grundskola i Karabasj. Han hjälper eleverna att filma, och filmar dem också både under skolans högtidligare sammankomster och i mer avslappnade stunder däremellan. Men år 2022, då Ryssland påbörjade sin nesliga invasion av Ukraina, utgick ett påbud uppifrån att lärarna skulle hålla fosterländska lektioner om Rysslands historia och uppgift i världen, och att lektionerna skulle filmas och sändas in som bevis på att man följde de nya reglerna.
Pasja, killen med kameran, tror knappt sina öron men börjar filma som han blivit ålagd. Lärarna å sin sida utför sin uppgift med skiftande entusiasm. En läser stapplande upp ett dekret för sin klass om hur Ryssland gick in i Ukraina för att avnazifiera och demilitarisera landet. Historieläraren Pavel Abdulmanov behöver däremot inga stödanteckningar för att hålla en entusiastisk föreläsning om Ukrainas uselhet och Rysslands storhet i världen. I en senare intervju blir han tillfrågad om vilka historiska personer han skulle vilja träffa, och räknar utan tvekan upp den grymme Lavrentij Berija och andra NKVD-officerer från Stalin-tiden med blod på sina händer.
Snart är det också dags för eleverna att utropa fastlagda svar i patriotisk anda på lektionerna. De filmade skoluppvisningarna blir alltmer nationalistiska. Allt detta fångar Pasja med sin kamera, men förutom att skicka in filmerna till den centrala organisationen, sparar han kopior för att kunna smuggla ut dem och visa vilka galenskaper som sker i Ryssland. Det är ett otroligt modigt val av honom, och må han skyddas från ryska hämndaktioner så länge landet ihärdar med sin förvrängda världsbild. Utan Pavel Talankins filmer hade vi kunnat få höra att ryska skolor tvingas lära ut propaganda, men inte förstått omfattningen av hur barns och ungdomars sinnen förgiftas.
Men för eleverna i Karabasj gör sig kriget och Rysslands storhetsvansinne påmint även på andra sätt. Storebröder, farbröder, andra släktingar och vänner tar värvning och far till Ukraina, och man oroar sig för dem. I värsta fall blir beskedet att de har stupat. Det rimmar illa med hjältesångerna som lärarna leder barnen i.
Till slut måste Pavel Talankin fly med sina hemliga filmer från Karabasj. Karabasj där han växt upp, "världen smutsigaste stad" vars gråa betonghus och oplogade gator han älskar även när det är fyrtio grader kallt! Han har fått en Oscar för vad han lyckades dela med sig om historieförvrängningarna i ryska skolor. Låt oss hoppas att Rysslands aggression kan knäckas så att människor får leva i fred i såväl Ukraina som i Ryssland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar