Ödmården av Nils Håkanson

Landhöjningen är icke mer, nu sjunker Sverige från söder till norr, alltfler områden blir till sankmark och insjöar och civilisationen har brakat samman. Ett folk (rättare sagt flera) som kan hantera framkrypande vattenmassor är holländare, eller Nedrigländare som de kallas nu, valloner, flaam, svarta tulpaner. Men de har inte kommit till Sverige som flitiga dräneringsingenjörer utan som en forna tiders överlägsna ockupationsmakt, med förnedring och misshandel som ett sätt att hålla lokalbefolkningen i schack, och handel med sitt finaste krimskrans som bekräftar svenskarnas underlägsenhet.

Dock är befolkningen i Ödmården ganska duktiga på att hålla varandra kvar i armod och elände. Ödfursten Bernt är direkt negativ till försöken att använda den manick som ramlat ned i de lokala träskmarkerna, och när de mer tekniskt skickliga faktiskt fått igång denna raktor och därigenom kan driva rakaprater och annat som jagar bort fokten ur hålorna där folket bor, så kommer han och petar småsint på fläktarna så att de går sönder.

Livet i Ödmården är präglat av ogästvänliga miljöer och bostäder, muterade och självdöda djur till mat; sårskorpor, varbölder, sjukdomar, kroppsvätskor som släpps frivilligt tillsammans med okvädingsord; försök till uppryckelse av omständigheterna eller uppror mot Nedrigländarna vars halva misslyckanden får räknas som framgångar. Nils Håkansons språk är ett fantastiskt sammelsurium av ord som stavas på gammaldags svenska, fonetiska uppfattningar av forntida (nutida) företeelser, inslag av det förhatliga Nedriglänska som man helst inte vill ta i med tång, och originella nyordsbildningar ur Håkansons kreativa sinne. Varpa har tagit platsen av kasta, i en uppräkning av ting från fordom glimtar frensarena till. I en fotnot kan det låta så här:

Tord, exempelvis, som tror att han blifver märkvärdigh bara för han sitter på syrran sins rygg och "förhåller sig kritist" till den fursteliga politiquen

Ödmården är beläget i Uppland och igenkännbara platser som Tobo, Knutby och Gimo dyker upp. Andra landsdelar har stöpts om till Götabanken och Gefle bucht. I den framvällande prosan låter folks ytterst vanliga namn Pia, Lotten och Göte som anakronismer. I de ymnigt kommaterade meningarna blir uppradningen av brutalt beskrivna företeelser till komik:

ja, kanske att man börjar om då med förgrämligheterna: att man aldrig får nåt gjordt, att ingen annan får nåt gjordt, att folk ha all betänketid i verlden utan att det blifver något gjordt, inga storverk, bara hafsverk, slompvis fortlevnad, förvällandet av karaktärn i smågnabb, plockepin, potatistryck, tjat, skrävel, upprepningar, gräl, trätor, tjat, skrävel, endast ibland en oppriktigt stämning, pilsnabbt förbi-ilande i en host, straxt överröstad af glädjefattiga kärleksförslag, af det evinnerliga tragglet om vädret, om finkelrännan, om kattjäveln som sprang vilse på tjärn, så fan den pisskatten sprang vilse, säger man, det var jag som dränktena, hon var ju så helvetes ful! att se på! lägger man till, fastän det är onödigt, fastän alla förstå, fastän man inte har en aning om vart kattstackarn blitt av, fastän man häldst bara sutte tyst och hölle käft - för att få tiden att gå, för att man bliver så olidligt sne av att behöfva bevittna alla medmänskernas oppsyn;

Tid och plats och folkmängd är som ett ständigt rörligt kaos där sjukdom, internbråk och de onda Nedrigländarna gång på gång kan decimera det som finns för handen, men där en kritisk massa av burdusa Ödmårdsbor alltid kommer att finnas kvar och käbbla under skiftande omständigheter. Nils Håkansons bok är ett mästerverk i de genialiska ordbildningarna och i hur han knådar fram en handling ur det oborstade populaset.

Fler böcker av Nils Håkanson:

Tung metall