Held av Anne Michaels

De till synes lösryckta styckena kommer att bilda en historia, det kommer att visa sig några sidor in i boken. Till en början är de poetiska observationer av omvärlden, men med en ödesdiger underton. Mannen som försöker förstå vad han ser och vad som händer befinner sig på ett slagfält i Frankrike år 1917. Han försöker fånga sina egna tankar medan han glider mellan död och levande. Kanske blev han kvar i det gränslandet, efter vad vi läser vidare i kommande kapitel.

Anne Michaels var poet innan hon kom ut med sin första roman, och sannerligen är hennes språk genomlyst av lyrik. Bokens stycken som varierar från bara någon mening till flera sidor beskriver med några få ord omgivningar vilka kanske inte är estetiskt fulländade, men betydelsefulla i ögonblicket. Framför allt beskriver Michaels livet, människorna och den inneboende stoltheten i att göra sitt arbete väl, man må vara fotograf, hattmakare eller sjuksköterska i en krigszon. Genom krig men också på andra sätt är döden också alltid nära i berättelserna.

Boken Held är som starkast i sin första halva, där vi huvudsakligen följer John och Helen från början av deras kärlek. Genom hopp i tid och rum möter vi deras förfäder och ättlingar, i kortare och kortare stycken. Visst lyckas Michaels förklara ett helt liv med bara några meningar, men efter hand blir svårare att vara lika intresserad som av Helen, John och dottern Anna. Ändå: Held är luftig och lätt att läsa, men inte alls lättviktig.

Den komiska tragedin på Teater Brunnsgatan Fyra

Har pjäsen börjat, eller har den inte börjat? "Ni får prata!" säger personen på scenen uppmuntrande till oss i publiken, fast vi är ändå tystna och lyssnar duktigt. Nyss hörde vi utrop av osäkerhet och en press att börja från utrymmet bakom det röda draperiet längst bak. Ute på scenen vidtar publikkontakten. "Visst har inledningen gått bra?" Jag håller (i tystnad) med, trots att den sortens publikfrieri och det insmickrande tilltalet kan irritera mig i andra sammanhang. Men personen på scenen - hans breda leende känns både tillgjort och genuint, falsettrösten är visserligen komisk, och han talar om pjäsen han just spelar istället för att iscensätta något nytt och fiktivt - men allt detta görs med sådan intensitet och äkthet att vår uppmärksamhet fastnar som på en magnet.

Jag säger 'personen på scenen', för det är inte Skådespelaren som talar, det är Rollen. Det skall visa sig att det är stor skillnad mellan Rollen och Skådespelaren. Figge Norling är skådespelaren bakom dem båda två. En lösnäsa, inte en stor röd utan en liten brun, markerar skillnaden, men även ett komplett byte av mimik och röstläge - Skådespelarens dryga stockholmsattityd matchar hans invändningar mot vad som spelas, och är raka motsatsen till Rollens förbindliga förklaringar och berättelser.

Det svindlar när Rollen börjar berätta bakgrundshistorien om sig själv, och om alla andra Roller som väntar tillsammans bortom stjärnorna på att få bli till. Logiken är inte helt sammanhängande - massor av Roller lockas iväg av Shakespeare, men just vår Roll hamnar hos Skådespelaren och måste först locka honom till Thalias tiljor för att ha en chans att förverkligas. Men på samma sätt som man kan bortse från att både Skådespelaren och Rollen har synpunkter på varandra och det skrivna manuset, inklusive sina egna invändningar som också redan är skrivna, så vill man hellre låta sig dras med i framställningen. För trots att Rollen och Skådespelaren främst talar om sig själv(a), så flikas det in några få omsorger om oss i publiken vilka, trots att de är få, känns ytterst äkta och relevanta, och gör handlingen till något allmängiltigt. Men allt skulle falla platt om det inte vore för den ytterst skicklige Figge Norling, som inte bara behärskar den invecklade texten perfekt utan framför allt fyller den med inlevelse, mänsklighet och Kärlek.

Rivals

Cotswolds i sydvästra England är en idyllisk lantlig miljö en bra bit från London, men landsändan har ett blomstrande TV-bolag i form av Corinium. Corinium styrs av Lord Tony Baddingham, nyrik och ambitiös i att stärka sin makt i TV-sfären och sin ställning i trakten. Alla tycks känna alla, hälften av alla i trakten jobbar på Corinium, och ännu fler än så är otrogna med varandra i det soliga landskapet. 

Till Corinium värvar Tony Baddinghamn skjutjärnsjournalisten Declan O'Hara för att leda en intervjuserie av högre kaliber än de många småtrevliga trädgårdsprogrammen. Familjen O'Hara flyttar in i en av de ymnigt förekommande herrgårdarna, motvilligt (hustrun Maud som fått lämna sin skådespelarkarriär), förväntansfullt (yngsta dottern Caitlin) eller både och (äldsta dottern Taggie).

Persongalleriet i TV-serien Rivals är varierat och klichéfyllt; en mängd typer skall fylla sina roller, driva handlingen framåt och begå äktenskapsbrott med varandra. Där är den självgode TV-stjärnan James Vereker, tech-miljonären Freddie Jones, några traditionstyngda aristokrater, en otillfredsställd ung hustru med egna ambitioner, och så stjärnskottet till producent från USA, Cameron Cook, med ännu mer förutsägbart överraskande egenskaper och repliker än någon annan.

Blyga rosor som blommar upp bjuds vi också på. Där finns James Verekers författande fru Lizzie, vars snubblande steg mot en egen otrohetsaffär tar längre tid och är mer charmig än alla andras frustande sexualakter, och det är faktiskt gulligt. Mer svårsmält är Taggie O'Haras karaktär, som snubblar in på catering till absolut hela traktens alla fester och dessutom hamnar i blickfånget för den tjusige häradsbetäckaren Rupert Campbell-Black.

Till en början är allt detta fräckt nog för att vara underhållande och litet roligt, men halvvägs in i serien är det lätt att få nog, trots de återkommande scenerna med muskulösa, håriga mansöverkroppar. Rupert Campbell-Blacks grooming av den närmast tonåriga Taggie där han varvar sängkammarblickar och -äventyr med traktens alla kvinnor, med ledsna hundögon när Taggie än en gång förebrått honom för bristande moral (alltså även utanför sängkamrar och höloft). Den utlovade andra säsongen väcker ingen förväntan hos mig, inte ens för de härliga hitsen och kläderna från 80-talet.

2084. The end of the world av Boualem Sansal

2084 är förstås en parafras på 1984, och båda årtalen dyker upp i boken, men betyder föga för människorna i Abistan, där tidens gång inte står för någon förändring (än mindre framsteg), och där resor tar dagar, veckor eller år. Vid historiens början har huvudpersonen Ati tillbringat en tid på sanatorium i en av landets ändar, och där stött på pilgrimmer som berättar om sina erfarenheter under resorna mellan de officiellt sanktionerade heliga platserna. Ingen av dem skulle våga säga något hädiskt om Abistan och dess styre, men deras berättelser får ändå Ati att reflektera över den fastlagda historieskrivningen och världsbeskrivningen som i Abistan inte får ifrågasättas.

Likt boken 1984 talar man i Abistan ett språk, Abilang, vars form är en fortsättning på statens maktutövning. Att alla ord är korta och namn enstaviga är ett symptom på förenklingen och fördumningen. När man ett tag talat om Fiender att kämpa mot, kom man på att det motsade den officiella utsagan att Abistan består av hela världen och inte har några gränser eller några länder utanför gränsen. Man fick ändra beskrivningen av fiender till att gälla kättare i landet istället.

Men tanken på en gräns att passera blir en del i Atis analys av den påbjudna tron som får honom att tvivla. I det sexuellt repressiva Abistan är Ati inte ens i närheten av någon kvinna, så det är med vännen Koa han i hemlighet diskuterar sin misstro. Av gudsnamnet Yölah och namnet Abi på guds profet, liksom av fler detaljer i historien, kan vi anta att religionen i Abistan är en muterad islamism.

Ati och Koa reser i flera dagar genom huvudstaden Quodsabad för att vid dess stora ministerium söka upp tjänstemannen Nas och höra mer om den övergivna staden han stötte på under sin pilgrimsresa. Den enorma byggnaden och den byråkrati och gentjänstkultur som krävs för att göra sig hörd är inte oväntat Kafkaartad. I närheten av maktens centrum får så Ati glimtar av ett annat sätt att leva, från innan Abistan fanns - men så får man inte säga, Abistan har ju alltid existerat! Dessa glimtar av en annan värld minner först om avståndet i The Man in the High Castle, men självklart visar det sig att Abistans elit gärna omger sig med den lyx som landet självt inte kan producera.

Att dra paralleller med Orwell, Kafka och Philip K. Dick är inte ett sätt att förminska boken 2084:s betydelse och originalitet. Tvärtom har Boualem Sansal ett personligt språk och en originell infallsvinkel. Hans version av livet i en totalitär stat är desto mer otäck då vi vet att många redan lever så idag.

Matti Bye Trio / Rotem Geffen på Fasching

Det passar bra att Matti Bye inleder med att dedikera konserten till David Lynch. De röda sammetsdraperierna bakom Faschings scen för ofta tankarna till honom, och inte bara musiken som Matti Bye Trio framför, från albumet Capri Clouds, utan också de åtföljande filmbitarna gör sitt till för att skapa stämningen. När de projiceras på det veckade draperiet blir de ännu mer mystiska.

Konsertens första låt, The Cascelot Bridge, börjar med vackert solljus som spelar över vattnet men såväl musik som bild blir mörkare och stormigare efter hand. Därefter kommer vi ut i skogen och, ackompanjerade av mystiska plinganden från Dennis Egberth vid cymbalerna (och trummorna), in i (antar jag) musikstudion vilken ser ut som ett labb för avancerad forskning. 

Ett piggare beat och en starkare, dock melankolisk melodi, bjuds i låten The Collector, vilken kanske flyter ihop med Open Sea för mig där vi ser dansande människor vilket övergår till en fyr på en enslig klippö. Sedan blir det spännande med klasssika alienljud från den moog som Anders Af Klintberg trakterar, tillsammans med space:ade klanger från Matti Bye vid flygeln. Tillbaka från rymden till jorden låter det sedan litet som en europeisk film från 50-talet medan vi kör genom en regnig stad. Allra stillsammast är konsertens sista låt Trees in the park. Jag vet inte namnet på extranumret, men Anders Af Klintbergs lap steel guitar låter litet som en ledsen cirkus, och när den till slut försvinner i falsett upp i molnen, i fjärran, är det en spännande avslutning på en fin konsert.

Men snart efteråt följer ytterligare en konsert med ytterligare en begåvad artist, Nelly Klayman-Cohen som sjunger och spelar under artistnamnet Rotem Geffen tillsammans med Alex Zethson på orgel och synt. Vid flygeln börjar hon med låten The night is the night som sömlöst glider över till tyska, vilket låter lika ärligt och vackert i låten som följer, Ich vermisse dich. Sedan startar Alex Zethson böljande syntljud och närmast hotfulla orgelklanger för nästa låt, Nirvana-covern Lounge Act. 

Rotem Geffens musik låter ofta som något man tycker att man känner igen och tycker om sedan tidigare, och det är inte något dåligt utan ett tecken på att Rotem Geffen rör sig i trakter av melodier som hon och vi vill vara i. Texterna är fantasifulla och poetiska, där vardagen blommar upp i stora känslor och känslorna illustreras med metaforer i övernaturliga färger. Hennes väna röst blir inte ett manér utan är uttrycksfull och stark i sin mjuka klang. 

För låten Malachit Ktana ansluter Isak Hedtjärn med en djuriskt rastlös sopransax till det drömska pianot. Den fina Hide kan inte bli sista låt, publiken applåderar uppmuntrande och Rotem Geffen kommer tillbaka ensam. Tänk att hon låter starkare och tuffare så! Hon ger oss (igen) I Always Know som startar med ett Bom! i flygelns basregister och sjungs med en stark och vacker ton. Ytterligare en mycket fin konsert med en artist värd att lyssna efter.

A Man on the Inside

Hur trevligt kan det bli? Cozy crime på ett välskött ålderdomshem, där den stilige och bara aningen bortkomne Charles Nieuwendyk checkar in för att ta reda på vem som stal ett dyrbart rubinhalsband. Bortkommen är han egentligen bara i egenskap av att inte vara helt bevandrad i den senaste teknologin, och också litet överförtjust i sin nya roll som spion. För det är ju mest för att få tiden att gå efter pensionen som Charles tar det här uppdraget, via privatdetektiven Julie Kovalenko som i sin tur tar rollen som hans verkliga dotter Emily.

Pacific View Retirement Community är som sagt ett välskött hem i San Francisco, med ljusa trevliga rum, aktiviteter och festligheter, och dagliga menyer med välsmakande rätter. Och bara för att man blir äldre och litet tröttare, så försvinner inte känslolivet. Damerna flockas kring den stilige Charles, vilket också får svartsjukan att stiga hos herren Elliott som blir mycket misstänksam mot sin nyinflyttade rival. Skall han lägga krokben för Charles diskreta undersökningar?

För några kan serien A Man on the Inside kanske tas som en tankeövning inför hur det kan bli för en själv att flytta in på ålderdomshem, hur långt i framtiden det än ligger. Den ljusa tillvaron på Pacific View verkar idealisk, och de boende där är friska och pigga. Men att flytta in där betyder ändå minskade valmöjligheter i det dagliga livet, och en begränsad uppsättning grannar som kan vara nog så påflugna och jobbiga. 

Då och då känner Charles ett styng av dåligt samvete över att misstänka sina medmänniskor, såväl boende som anställda, och snoka i deras förehavanden. Men mest av allt känner han oro för att bli påkommen, och ännu mer känner vi tittare av feelgood-stämningen, får skrocka åt de tuffare åldringarnas påhitt och må gott av de verkliga vänskapsband Charles knyter med människorna. Serien lyckas behålla den trevliga stämningen även när den sveper över sorgen i att någon försvinner in i Alzheimer, eller sorgen över en kär partner som lämnar jordelivet. Inte otippat är en andra säsong planerad.

Beyond the Reach of Earth av Ken MacLeod

Beyond the Reach of Earth fortsätter historien precis där Beyond the Hallowed Sky slutade. Vi befinner oss i ett universum där en tredjedel av mänskligheten just fått tillgång till FTL-drift, alltså möjligheten att färdas snabbare än ljuset, och nu tycks ha obegränsade möjligheter att resa till nya planeter och utforska och kolonisera dem. 

Det finns dock några hinder på vägen. De övriga två tredjedelarna av mänskligheten har känt till den här överljusdriften i femtio år, och har redan hunnit utforska och kolonisera en hel del. Alla tredjedelarna är dessutom politiska motståndare, och konkurrerar med varandra även när det verkar som att de samarbetar. Mer allvarligt är att de funna världarna redan tycks vara befolkade av en intelligens mycket större och mäktigare än människans, en som lever i och kan manipulera sten och därigenom krossa och slå sönder efter behag, och dessutom infiltrera alla datasystem med sin överlägsna intelligens.

Vi möter också anomalier som att man på en del av planeterna möter mänskliga kolonisatörer som verkar ha bott där längre än människan känt till FTL, och dessutom har minnen av saker som inte har hänt än. Bit för bit smyger Ken MacLeod in möjligheten av tidsresor som bieffekter av multivärldshypotesen. Tyvärr är de passagerna så pass intetsägande att bokens teori inte verkar underbyggd eller sammanhängande. Vi får några spännande scener av vetenskapliga upptäckter och också ren action, det vill säga, som vanligt blir scenerna inte så spännande som de kunde vara på grund av MacLeods jämntjocka prosa och hans tendens att lägga mer krut på de obegripliga och ointressanta politiska förvecklingarna. Även om Beyond the Hallowed Sky och Beyond the Reach of Earth är hans mest rafflande böcker tror jag inte att jag kommer att läsa vidare i den efterföljande boken.

Fler böcker av Ken MacLeod:

Cosmonaut Keep

Newton's Wake

Beyond the Hallowed Sky

Benjamin Lackner Quintet på Fasching

Låt det vara mig förlåtet att jag inte vet vilka låtar som Benjamin Lacker Quintet inleder sin konsert med - de låter ganska lika i sound och framförande. Den första är stillsam, med i mitt tycke banala melodier och inte så imponerande framföranden. Nästa låt går ännu långsammare i samma stil, men lyfts av ett fint trumpetsolo av Mathias Eick. Den tredje låten får vi namnet på: See You Again My Friend. Nu tar sig Maciej Obara på saxofon, och låter säkrare och intressantare. 

Låten efter bjuder på en spännande inledning från kontrabas och trummor (Harish Raghavan respektive Matthieu Chazarenc) - äntligen! Dock blir den litet tråkigare igen när blåset kommer in. Aningen mer intrikat i det lilla formatet är titelspåret från nya albumet Spindrift. Genomgående är det så att Benjamin Lackner lägger eleganta men litet väl simpla ljudmattor vilka kompletteras av övriga musiker, där Mathias Eick sticker ut med skicklighet och vacker ton i trumpeten. Musiken har uppenbarligen fans, men för undertecknas blir det ytterst tråkigt i längden.

Konklaven

Allvarliga män hastar över en innergård och samtalar tyst med sammanböjda huvuden. Påven är död, och kardinalskollegiet har sammankallats inför uppgiften att välja en ny ledare för kyrkan. Trots att påven var gammal, är sorgen över hans död djup och genuin. I alla fall är den det hos mannen vi främst följer, kardinalen tillika dekanen Lawrence, som nu har i uppgift att leda kardinalskollegiet i sin viktiga uppgift.

Det finns noggranna instruktioner för hur påvevalet skall genomföras, och förberedelserna - salar, dokument, förplägnad, personal - pågår medan de kallade kardinalerna anländer till Vatikanstaten. Männen känner eller känner till varandra, och sorgeyttringarna varvas med oroade eller halvilskna kommentarer om lämpligheten hos de personer som kan ligga bäst till för att väljas. Det handlar om hela inriktningen för kyrkan - en varsam fortsatt liberalisering, eller en återgång till striktare regler? (Detta återspeglar verkliga motsättningar i kyrkan idag, bland såväl biskopar som lekmän.)

Filmen liksom dess rollinnehavare låter de långtida ritualerna ge händelserna tyngd och värdighet, genom att visa omsorgen om detaljer i dukning, presentation av dokument, påbjuden klädsel. Människorna vi ser känner till vikten av att följa traditionerna och foga in sig i som en kugge i hjulen som skall ticka i ytterligare hundratals år. Även i sina upphöjda positioner som kardinaler, även på tröskeln till att väljas till påve minns de flesta av dem att de är kallade till att tjäna kyrkan och dess medlemmar. Men det finns skäl att oroa sig för några av dem. Viskningarna som når dekan Lawrence antyder att några av kardinalerna är olämpliga kandidater. Men när dörrarna snart sluts kring kardinalskollegiet blir det svårt att följa upp misstankarna. Kommer de församlade kardinalerna att ha informationen de behöver för att välja en värdig påve?

Filmen Konklaven är en tät intellektuell thriller, som ger åskådaren tid att känna sig in i huvudpersonernas oro, misstro och tvivel inför vad de själv borde göra. Den långsamma berättartekniken håller spänningen jämn och hög, och låter en fundera över hur de styrande påbuden ändå ger möjlighet till individuella uttryck, meningsutbyten och sympatier med dem som tycker annorlunda.

Here av Richard McGuire

När man sitter i sin soffa kan man fundera på vilka andra som har levt i ens rum, hur annorlunda det har varit inrett genom åren och till och med hur allt såg ut innan ens hus var byggt. Det är vad Richard McGuire illustrerat i sin bok Here, med ögonblick från olika tider utlagda bredvid varandra.

Rummet han utgår från går oftast att känna igen mellan uppslagen - där är fönstret, där är den öppna spisen, oftast står en soffa framför fönstret. Under de årtionden som huset stått där har människor gjort liknande saker i rummet.

Vid bläddrandet från sida till sida låter McGuire historier utspela sig: familjefotot av de fem barnen i soffan som tas med något års mellanrum och visar hur de växer upp; eller också följs ett mer dramatiskt förlopp i närtid vars konsekvenser visas några sidor senare.

Men se där i bakgrunden! McGuire smyger in glimtar längre tillbaka i tiden, vilka efter hand får ta större plats. Vi får bilder från istiden för femtiotusen år sedan, av dinosaurier från åttio miljoner år sedan, eller orörda landskap och sjöar från årmiljonerna innan det. Men låt oss också se den litet närmare historien - hur trakten såg ut på 1870-talet, och hur vårt hus började byggas år 1907.

Richard McGuire reser inte bara bakåt utan också framåt i tiden. I en rolig sammanställning av missöden och förolämpningar genom decennierna överraskar han med att år 2111 låta rummet dränkas i svallande vatten som bryter in genom fönsterrutan.

I vidare tablåer ser vi resultaten av översvämningen, först litet sorgliga men i år 2213 och ännu längre fram mer hoppfulla och mycket fantasieggande. Blandningen av jordnära familjehistorier och enorma tidsperspektiv gör Here av Richard McGuire till en svindlande och underhållande läsupplevelse.

Länk till Richard McGuires egen sida om Here inklusive en gestaltning på museum i Frankfurt

Den underjordiska himlen - Surrealism på Moderna Museet

Från sin samling har Moderna Museet plockat fram och ställt ut verk i surrealismens anda. Vi har sett en hel del av dem förut, men nu får vi också se ett flertal intressanta filmer. En del av dem generöst kompletterade med bänkar att slå sig ned på eller till och med bekväma biofåtöljer. 

I den första salen får man dock stanna stående och titta upp mot en yta nära taket, och det bör man ta sig tid för att göra, för där visas en intressant film från 1942, At Land av ukrainskfödda Maya Deren. Där ser vi bland annat en blond kvinna och en mörkhårig kvinna som spelar schack. Under Derens djupa inflytande vänder de sig leende mot solen, slutar att spela mot varandra och börjar istället spela schack med varandra från samma sida av brädet.

I nästa sal visas en slinga av klipp från filmer från samma tid eller tidigare - Den Andalusiska Hunden, och en rolig sekvens ur Vormittagsspuk/Ghosts Before Breakfast (1928) av Hans Richter, där han använt sig av olika sorters trick och baklänges uppspelning för att ge objekt liv och skoja med människorna - de flygande hattarna är mycket roliga!

Åter i första salen finns spännande och fantasieggande verk som Alexander Calders mobil The Forest is the Best Place (1945) där dess skugga på väggen är minst lika viktig, och Wolfgang Paalens tvättsvampsparaply med namnet Artikulerat Moln.

Inte bara konst utan även scenkonst var viktiga byggstenar i surrealismen, såsom Alfred Jarrys pjäs Kung Ubu, och Ballets Suédois i Paris vilka under Rolf de Marés ledning kläddes och dansade i konstens framkant under 1920-talet.

Det är också spännande att få se klipp ur filmserien Les Vampires från 1915-16, med sin fascinerande huvudperson Irma Vep.

Många utställningar om surrealism fokuserar på målningar från tiden, som Moderna Museets mycket intressanta utställning häromåret med fokus på Egypten, eller de presentationer av Halmstadgruppen och dess medlem Erik Olson på Millesgården respektive Waldemarsudde. Helhetsgreppet här, där även film, teater, tidskrifter och bokverk visas upp, är berömvärt! Men tyvärr gör upplägget att det blir svårare att svepas med av dåtidens önskan att genomsyra vardagen och stjälpa gamla föreställningar över ända. Från den fascinerande byrån för surrealistiska studier som fanns i Paris mellan 1924 och 1926 visas en mängd tavlor och föremål - bakom glas, i överbelamrade skåp. Visst skulle man kunna stanna upp, fokusera på ett objekt i taget och leva sig in i känslan, men det blir litet svårt.

Minnesvärda är ändå Claude Cahuns fotoserie och lek med identiteter. Och mest av allt är det tacksamt att stanna upp vid de skönt svårbegripliga bilderna i oväntade färgställningar av Yves Tanguy och den produktiva Leonora Carrington, eller Toyens kända tavla från 1947 som i sitt overkliga motiv visar verkligheten av hur hon gömde sin judiske vän undan nazisterna. 

Länk till Moderna Museets sida om utställningen Surrealism

Dune: Prophecy

Imperiet kommer att bestå i tusentals år. Vi ser det på de imponerande palatsen huggna i sten; grå och beige väggar som antingen är släta och kala eller har inhuggna reliefer; salar med höga tak som stärker känslan av evighet. Men det är inte bara estetiken som antyder det utan också historieskrivningen. Dune: Prophecy utspelar sig tiotusen år före Dune-filmerna vi har sett, och då inte bara ett ungefärligt tiotal millennier utan 10148 år innan Paul Atreides födelse, meddelas det tidigt i berättelsen.

Vi känner igen namnen på ett par av de mäktiga husen som skall komma att regera och strida tiotusen år senare, men maktförhållandena är annorlunda på flera plan. Vid kejsar Corrinos sida och de övriga husens överhuvuden står svartklädda slöjbärande Sanningssägare från Systerskapet som ännu inte kallar sig Bene Gesserit. De kan läsa av lögnare och hemligen meddela sig med fingerrörelser med varandra, men har ännu inte utvecklat eller tränat sig i den befallande Rösten. Vi får följa dem under en känslig period då deras ställning i det galaktiska imperiet riskerar att ifrågasättas.

Ett direkt hot mot Systerskapet utgör den mystiske Desmond Hart, som dyker upp vid Corrinos hov med en otrolig bakgrundshistoria och ännu mer otrolig förmåga att bränna upp människor inifrån. Hans brinnande iver att fortsätta den nyss vunna kampen mot maskinerna som höll på att utrota mänskligheten gör honom intressant för kejsaren, men redan från början är han en kraft som inte går att kontrollera och som skulle kunna skapa mer förstörelse än rättvisa med sin religiösa nitälskan. Bakom ambitionen att ta platsen vid kejsar Corrinos sida som Sanningssägaren hade, ligger en djupare fiendskap med Systerskapet.

Under denna utmanande tid leds Systerskapet av systrarna Tula och Valya Harkonnen. Tidvis kan man ifrågasätta att handlingen innehåller så många och långa återblickar till händelser i deras ungdom, men snart framgår det hur viktig den nära familjehistorien är inte bara för dem båda utan för de andra stora husen. Upptakten överraskar litet, med den framtida historien i bakhuvudet - här är huset Harkonnen litet, hånat och förskjutet, medan huset Atreides står starkt. Förståeligt är att abbedissan Valya med hårdhet och list kommer att manövrera tillbaka sin släkt till maktens centrum, men hennes hat mot Atreides kommer inte att hindra dem från att stiga in i profetiorna några årtusenden senare.

I de magnifika scenerna ser vi sällan folkmassor, bara några få nyckelpersoner eller ibland en utvald elit, vilket förstärker känslan av att makt och öde ligger i några få personers händer. Med ambitioner som sträcker sig över tiotusentals år, är det förståeligt att berättelsen om imperiet, Systerskapet och dess inre och yttre motståndare får ta tid. Det halvdussin första avsnitt som gjorts kommer att följas upp med en andra säsong, så vi får se historien långsamt utvecklas några steg till.

Beyond the Hallowed Sky av Ken MacLeod

När man får ett brev med instruktioner för hur man bygger ett skepp som kan färdas snabbare än ljuset höjer man på ögonbrynen, även om man som Lakshmi Nayak är astrofysiker och kan räkna ut att resonemanget hänger ihop. Ännu mer överraskande är det förstås om brevet är skrivet med ens egen handstil. Rent logiskt måste brevet ha skrivits av en framtida version av henne själv och sänts tillbaka i tiden, något som är en möjlig effekt av FTL-driften som beskrivs.

Denna inledande scen i boken Beyond the Hallowed Sky utspelar sig på jorden år 2067, men handlingen hoppar därefter framåt till år 2070 och till mer exotiska platser än Skottland - Venus, och också Apis, en planet utanför vårt solsystem. Från Lakshmis inledande funderingar vet vi att Unionen, bestående av de flesta europeiska länderna, har en koloni på Venus, men mer mystiskt är att Apis tycks vara bebodd av människor sedan åratal. Svaret på gåtan ges efter hand: de två stormakterna, en västlig och en östlig, har lyckats hålla FTL-upptäckten hemlig för Unionen och även för sina egna befolkningar. Och Unionen som var så stolt över sin Venus-koloni! Men tack vare Lakshmi har de nu chansen att komma ifatt i rymdexpansionen.

Som vanligt hos Ken MacLeod är de politiskt färgade intrigerna, såväl på personnivå som planetnivå, tråkiga hämskor på handlingen som gör läsningen trögare. Dock han han i denna bok äntligen blivit litet skickligare på att skapa intressanta scener och miljöskildringar som får de utomjordiska platserna att verka riktigt spännande. Kolonin på Venus svävar i de högre lagren av atmosfären, och expeditionerna ned till den än mer giftiga ytan beskrivs rätteligen som svåra och farliga. Ännu farligare är dock livet på Apis, trots att luften och gravitationen där är människovänlig. Men där finns också en livsform som inte uppskattar att människor landat och rotar omkring på planeten, och när den vill göra sig kvitt inkräktarna har den enorma krafter som kolonisatörerna har svårt att sätta emot. Beyond the Hallowed Sky ritar upp en stor historia som fortsätter i två böcker till och har goda förutsättningar att fortsätta vara spännande.

Fler böcker av Ken MacLeod:

Cosmonaut Keep

Newton's Wake

Beyond the Reach of Earth

Titta en älg på Dramaten

Det var underbart när Mellika Melouani Melani tog Idlaflickorna på en välbehövlig husmorssemester i Göteborg häromåret. Nu gör hon detsamma fast tvärtom - blåser upp Kristina Lugns texter från kammarspel till sång och dans och spel över hela Dramatens stora scen, fast istället går resan mot Hades. 

Det känns som helt rätt väg att låta Kristina Lugns ordvrickningar ta plats och spela upp stämningen i dialogerna. Stickan Ogebratts inledande repliker är en bra början - den genomgripande sorgen får känsla och extra djup, och jag hade gärna hört mer i den stämningen under resten av pjäsen. Men i huvudsak serveras Kristina Lugns ord som vi är vana vid - intelligenta vridningar där allvaret döljs under tokroliga formuleringar som man måste tänka igenom för att drabbas av. Det händer mycket så därför hinner man dock inte alltid tänka igenom dem.

Från en annan pjäs kommer Lillemor inrullande med ett idealhem inrett i en tågvagn. Men maken Herman tycker inte att hon är användbar längre, och de är överens om att istället för att skilja sig är det hon som borde skilja sig från livet. Grymt! Lillemors kullerbyttor för att lyckas skjuta sig med makens gevär kan bara delvis skoja bort allvaret i situationen.

Stickan Ogebratt är numera ett namn att minnas i svensk teaterhistoria, men ännu mer känd har hans/hennes arbetsgivare blivit, Folkhälsoinstitutet. Det är lätt att stämma in i litanian av folks problem som hon har tröttnat att hantera, och hålla med när hon brister ut i ett "Måste alla människor må bra hela tiden?" Det mynnar ut i en sång- och danspassage av det slaget som, än en gång, förhöjer manuset till något stort, och ger extra tyngd åt slutorden "Var är reservutgången?"

Lyckat är också att kören Stockholm City Voices är en del av föreställningen. Förutom sången är deras närvaro på scen ofta spännande - de blir bland annat till zombies i bröllopsklänningar, och senare dansar de extatiskt under den kusliga nattvarden då Lillemor med religiös symbolik går vidare med sitt självmordsförsök. Nej, det är inte det tokroliga, inte ens vemodet utan det djupt sorgliga i Kristina Lugns omvärldsbeskrivningar som den här uppsättningen tar fasta på.

Länk till Dramatens sida om Titta en älg