2084. The end of the world av Boualem Sansal

2084 är förstås en parafras på 1984, och båda årtalen dyker upp i boken, men betyder föga för människorna i Abistan, där tidens gång inte står för någon förändring (än mindre framsteg), och där resor tar dagar, veckor eller år. Vid historiens början har huvudpersonen Ati tillbringat en tid på sanatorium i en av landets ändar, och där stött på pilgrimmer som berättar om sina erfarenheter under resorna mellan de officiellt sanktionerade heliga platserna. Ingen av dem skulle våga säga något hädiskt om Abistan och dess styre, men deras berättelser får ändå Ati att reflektera över den fastlagda historieskrivningen och världsbeskrivningen som i Abistan inte får ifrågasättas.

Likt boken 1984 talar man i Abistan ett språk, Abilang, vars form är en fortsättning på statens maktutövning. Att alla ord är korta och namn enstaviga är ett symptom på förenklingen och fördumningen. När man ett tag talat om Fiender att kämpa mot, kom man på att det motsade den officiella utsagan att Abistan består av hela världen och inte har några gränser eller några länder utanför gränsen. Man fick ändra beskrivningen av fiender till att gälla kättare i landet istället.

Men tanken på en gräns att passera blir en del i Atis analys av den påbjudna tron som får honom att tvivla. I det sexuellt repressiva Abistan är Ati inte ens i närheten av någon kvinna, så det är med vännen Koa han i hemlighet diskuterar sin misstro. Av gudsnamnet Yölah och namnet Abi på guds profet, liksom av fler detaljer i historien, kan vi anta att religionen i Abistan är en muterad islamism.

Ati och Koa reser i flera dagar genom huvudstaden Quodsabad för att vid dess stora ministerium söka upp tjänstemannen Nas och höra mer om den övergivna staden han stötte på under sin pilgrimsresa. Den enorma byggnaden och den byråkrati och gentjänstkultur som krävs för att göra sig hörd är inte oväntat Kafkaartad. I närheten av maktens centrum får så Ati glimtar av ett annat sätt att leva, från innan Abistan fanns - men så får man inte säga, Abistan har ju alltid existerat! Dessa glimtar av en annan värld minner först om avståndet i The Man in the High Castle, men självklart visar det sig att Abistans elit gärna omger sig med den lyx som landet självt inte kan producera.

Att dra paralleller med Orwell, Kafka och Philip K. Dick är inte ett sätt att förminska boken 2084:s betydelse och originalitet. Tvärtom har Boualem Sansal ett personligt språk och en originell infallsvinkel. Hans version av livet i en totalitär stat är desto mer otäck då vi vet att många redan lever så idag.