Har pjäsen börjat, eller har den inte börjat? "Ni får prata!" säger personen på scenen uppmuntrande till oss i publiken, fast vi är ändå tystna och lyssnar duktigt. Nyss hörde vi utrop av osäkerhet och en press att börja från utrymmet bakom det röda draperiet längst bak. Ute på scenen vidtar publikkontakten. "Visst har inledningen gått bra?" Jag håller (i tystnad) med, trots att den sortens publikfrieri och det insmickrande tilltalet kan irritera mig i andra sammanhang. Men personen på scenen - hans breda leende känns både tillgjort och genuint, falsettrösten är visserligen komisk, och han talar om pjäsen han just spelar istället för att iscensätta något nytt och fiktivt - men allt detta görs med sådan intensitet och äkthet att vår uppmärksamhet fastnar som på en magnet.
Jag säger 'personen på scenen', för det är inte Skådespelaren som talar, det är Rollen. Det skall visa sig att det är stor skillnad mellan Rollen och Skådespelaren. Figge Norling är skådespelaren bakom dem båda två. En lösnäsa, inte en stor röd utan en liten brun, markerar skillnaden, men även ett komplett byte av mimik och röstläge - Skådespelarens dryga stockholmsattityd matchar hans invändningar mot vad som spelas, och är raka motsatsen till Rollens förbindliga förklaringar och berättelser.
Det svindlar när Rollen börjar berätta bakgrundshistorien om sig själv, och om alla andra Roller som väntar tillsammans bortom stjärnorna på att få bli till. Logiken är inte helt sammanhängande - massor av Roller lockas iväg av Shakespeare, men just vår Roll hamnar hos Skådespelaren och måste först locka honom till Thalias tiljor för att ha en chans att förverkligas. Men på samma sätt som man kan bortse från att både Skådespelaren och Rollen har synpunkter på varandra och det skrivna manuset, inklusive sina egna invändningar som också redan är skrivna, så vill man hellre låta sig dras med i framställningen. För trots att Rollen och Skådespelaren främst talar om sig själv(a), så flikas det in några få omsorger om oss i publiken vilka, trots att de är få, känns ytterst äkta och relevanta, och gör handlingen till något allmängiltigt. Men allt skulle falla platt om det inte vore för den ytterst skicklige Figge Norling, som inte bara behärskar den invecklade texten perfekt utan framför allt fyller den med inlevelse, mänsklighet och Kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar