Rivals

Cotswolds i sydvästra England är en idyllisk lantlig miljö en bra bit från London, men landsändan har ett blomstrande TV-bolag i form av Corinium. Corinium styrs av Lord Tony Baddingham, nyrik och ambitiös i att stärka sin makt i TV-sfären och sin ställning i trakten. Alla tycks känna alla, hälften av alla i trakten jobbar på Corinium, och ännu fler än så är otrogna med varandra i det soliga landskapet. 

Till Corinium värvar Tony Baddinghamn skjutjärnsjournalisten Declan O'Hara för att leda en intervjuserie av högre kaliber än de många småtrevliga trädgårdsprogrammen. Familjen O'Hara flyttar in i en av de ymnigt förekommande herrgårdarna, motvilligt (hustrun Maud som fått lämna sin skådespelarkarriär), förväntansfullt (yngsta dottern Caitlin) eller både och (äldsta dottern Taggie).

Persongalleriet i TV-serien Rivals är varierat och klichéfyllt; en mängd typer skall fylla sina roller, driva handlingen framåt och begå äktenskapsbrott med varandra. Där är den självgode TV-stjärnan James Vereker, tech-miljonären Freddie Jones, några traditionstyngda aristokrater, en otillfredsställd ung hustru med egna ambitioner, och så stjärnskottet till producent från USA, Cameron Cook, med ännu mer förutsägbart överraskande egenskaper och repliker än någon annan.

Blyga rosor som blommar upp bjuds vi också på. Där finns James Verekers författande fru Lizzie, vars snubblande steg mot en egen otrohetsaffär tar längre tid och är mer charmig än alla andras frustande sexualakter, och det är faktiskt gulligt. Mer svårsmält är Taggie O'Haras karaktär, som snubblar in på catering till absolut hela traktens alla fester och dessutom hamnar i blickfånget för den tjusige häradsbetäckaren Rupert Campbell-Black.

Till en början är allt detta fräckt nog för att vara underhållande och litet roligt, men halvvägs in i serien är det lätt att få nog, trots de återkommande scenerna med muskulösa, håriga mansöverkroppar. Rupert Campbell-Blacks grooming av den närmast tonåriga Taggie där han varvar sängkammarblickar och -äventyr med traktens alla kvinnor, med ledsna hundögon när Taggie än en gång förebrått honom för bristande moral (alltså även utanför sängkamrar och höloft). Den utlovade andra säsongen väcker ingen förväntan hos mig, inte ens för de härliga hitsen och kläderna från 80-talet.