Revelation Space av Alastair Reynolds

I Revelation Space, om man överlever, får man insikter om teknik och prylar från sedan länge utdöda civilisationer. Om man överlever perioden där, alltså, och det är det bara en människa som har gjort med sinnet i behåll, om ens det. Dan Sylveste pressade sin kropp och sina sinnen till det yttersta för att accepteras av intelligensen eller krafterna eller vad det är som döljer sig bakom Revelation Space. Nu är han måltavla för ett flertal av de övriga huvudpersonerna och bifigurerna i boken Revelation Space, antingen för att de behöver hans kunskaper eller för att de vill utplåna honom.

Intrigerna för att nå Sylveste rycker bort honom från den spännande arkeologiska utgrävningen på planeten Resurgam som vi bevittnar i bokens första kapitel, där man just hittat ovanligt intressanta artefakter från civilisationen Amarantin som befolkade planeten förr, och därtill inskriptioner som varnar om den kommande katastrofen som utplånade dem för niohundranittiotusen år sedan. 

Alastair Reynolds skriver en prosa som är omväxlande informationstät, omväxlande pratig och upprepande, och ibland bådadera på samma gång. Det händer spännande saker men de är litet för långsamt och klumpigt beskrivna. En skickligare författare hade kunnat berätta samma historia på hälften av sidantalet och med mer schvung, men detta är ändå Reynolds debutbok och han har mycket som han vill berätta. Dock kan man önska att han hade distribuerat sina actionscener, infodumps och miljöbeskrivningar litet bättre. När det närmar sig upplösningen håller spänningen på att gå ur helt, men tar fart igen och kastar fram en blandning av kosmologi, galaktiska intriger och personliga livsöden i utomjordiskt ljus. Det skulle kunna vara intressant att läsa vidare i det världsbygge som Reynolds startade i Revelation Space, men i skrivande stund känns idéerna genomtröskade och utförandet inte tillräckligt lockande.