Historian börjar med första världskrigets utbrott. Den sjuårige pojken hör nyheter om truppförflyttningar och slag på behörigt avstånd från striderna, och med ett barns starka övertygelse känns det omöjligt att det egna landet skall förlora. Omgivningens stolthet och kampvilja sugs upp av klasskamraterna som upprepar kriget i skolgårdslekarna. Vapenvilan och stilleståndet blev en besvikelse, för att inte tala om Versaillesfördraget och dess följder.
Under pseudonymen Sebastian Haffner (sammansatt av namn ur den tyska musikhistorien) var Raimund Pretzel aktiv som journalist, och gick i landsflykt i 1938 för att fortsätta sin kritik mot Hitlertyskland från Storbritannien. Efter hans död hittades de texter som nu framförs som En tysk mans historia - inte en regelrätt dagbok då den är skriven med den vuxne mannens känsla för ordval och uppbyggnad av historien, men likväl en ögonblicksskildring. Skådespelaren som framför den nästan två timmar långa monologen, Gerhard Hoberstorfer, skjuter in (föredömligt få och) korta reflektioner kring sin egen österrikiska farfars delaktighet i vad som beskrivs, och flera av oss i publiken kan relatera till våra egna familjers omständigheter under perioden som nu beskrivs ur en observant, analytisk persons synvinkel.
Viktiga skeenden under de tjugo åren som följer på 1914 redovisas; hur nazistpartiets politiska inflytande befästs genom våld och det hot om våld som alla dess motståndare vet är en realitet. Lagarna stramas åt mot judar och deras friheter i landet, och att sjunga glada hatramsor om judar blir något som glada pojkgäng kan ha för sig när de promenerar i parker. Möjligen är det det obegripliga i situationen som får vår huvudpersons flickvän att inte omedelbart fly landet.
Bit för bit har först nationalismen inympats i unga och gamla, därefter har det ställts upp yttre fiender att skylla motgångar på - inte bara de fientliga grannländer som förnedrade Tyskland efter det första världskriget, utan också alla judar som en inre fiende att förgöra. Steg för steg kommer också kraven på ställningstagande in på Sebastian Haffners skinn, i form av ett obligatoriskt fostrande åttaveckorsläger för jurister på väg att ta examen. Nu är maskinen fulländad och kuggarna vet sin plats.
Under de nästan två timmarna slutar pjäsen aldrig att vara engagerande; då och då illustrerat med nedfallande rekvisita, starkt ljus och höga smällar men framför allt tack vare Gerhard Hoberstorfers sakliga men nyanserade berättande. Särskilt under den sista halvtimmen, när spänningen stiger, är hans framförande säkert men med den underström av oro som ger orden nerv, även för oss som sitter säkert nittio år senare.
Foto: Leonard Stenberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar