My Friends av Hisham Matar

Språket är tillbakahållet och knappt, även när varje mening innehåller många preciserande ord. Detta är ett konkret exempel på hur studenterna från Libyen måste hålla sina utsagor i styr även under utbytestiden i Edinburgh. Året är 1984, och någon eller några av de övriga studenterna är alltid rapportör till hemlandets diktatur, och skulle man yppa någon kritik blir det återverkningar på den kvarvarande familjen och på en själv.

Att vår huvudperson Khaled bokstavligt talat blir måltavla för regimens repression förändrar hela hans tillvaro. Efter att ha blivit beskjuten under en demonstration utanför Libyens ambassad i London räddas han, men till ett annat liv än innan. Har diktaturen koll på vilka som demonstrerade? Ärren efter skottskadan gör det uppenbart att Khaled var en av dem. Ingen kan få veta. Han låter ingen få se hans skadade men läkta överkropp, och hittar på bortförklaringar om sin frånvaro och byte av stad till sina föräldrar, ifall censuren lyssnar eller läser.

Oviljan att berätta något sant och personligt om sig själv präglar (nästan) hela boken, för såväl Khaled som vännerna Mustafa och Hosam. Det gör tyvärr My Friends svår att leva sig in i, då språket därtill är så precist och polerat att meningarna inte säger något, till och med när det är meningen att de skall göra det.

My stern command gave way. The hands clutched around my life eased a little. An open feeling washed over me and left me daring, with nearly no care in the world. I talked and talked, told stories, amused my friends and made them laugh.

Det är först på de sista hundra sidorna av boken som de verkliga historierna med känslor, detaljer och engagemang bryter sig fram, och då först när huvudpersonerna (med ett inledande undantag i kvinnan Claire) återvänt till Libyen och sina familjer. Det är ännu ett konkret exempel på hur även exilen i England tvingar männen att låsa in sina verkliga åsikter och möjligeterna att uttrycka dem. Det är förståeligt, men inte så skickligt genomfört i boken. Det försiktiga tassandet på de trehundrafemtio första sidorna frustrerar, då det tar så stor plats och dessutom är tryfferat med utflykter till platser där flera av karaktärerna har tillgång till släktingars tomma lägenheter - London, Spanien, USA. Jag skulle gärna läsa en historia om bokens ämne som låter mig komma berättaren närmare inpå livet. Men visst är det fint att få läsa en bok där kärleken till litteraturen är en så stark källa till vilja att leva och verka, och förstå.