Lass efter lass av gäster kommer till Hotell Vita Hästen och vill ha frukost och middag och rum, helst med balkong. Det är ju bra för affärerna, men stundtals fullt upp för hovmästaren Leopold. Dock får vi höra honom lära ställets portier några listiga knep för att hålla gästerna på plats. Och så flyter han ju fram i kärlekslycka - han är förälskad i hotellets värdinna Josepha! De flesta andra skulle kanske avskräckas av hennes barska lynne och ännu mer av att hon sagt upp de fem tidigare hovmästarna som blivit kära i henne, men inte Leopold.
Nu får han veta att hans störste rival skall komma till hotellet - Dr. Siedler (Magnus Roosmann), för vilken Josepha (Stina Ekblad) tindrar med ögonen! Nu tar Leopold alla chanser han får att strö grus i maskineriet och få Dr. Siedler ur vägen. Leopold är kärlekskrank, komisk och småaktig, och det krävs en skicklig skådespelare som Jonas Karlsson att balansera det så väl som han gör så att det blir humor av högsta klass.
Nya gäster anländer, några i taget, i form av såväl nya möjliga kärlekspar som affärsrivaler - båda kategorierna med möjlighet att riva upp lugnet i det vackra österrikiska landskapet. För att inte tala om att herr Giesecke (Lennart Jähkel) från Berlin ständigt muttrar om att han hellre skulle velat åka till Sassnitz som han brukar. Han får dock svar på tal av Professor Hinzelmann (Magnus Ehrner) i en lovsång till naturen omkring den, den gode professorn som måste vända på slantarna för att vart trejde år kunna resa till Vita Hästen med sin dotter.
Folkoperans scen är så gott som tom på rekvisita och kulisser men fylls ut av sångarnas och aktörernas berättelser och åskådarnas inlevelse. Den lilla sjumannaorkestern får springa fram och tillbaka över scenen flera gånger! Musiken går i dur och stämningen är huvudsakligen god, trots tillfälliga hot i form av åskoväder, affärsförvecklingar och krossade hjärtan. När handlingen skall knytas ihop blir det bråttom, skall alla förtjusta par få varandra, kommer någon att stå med hjärtesorg när sommaren är slut?
Till en början är det mest talskådespelarna som har större sånginsatser, och visst har de goda, stadiga röster; Stina Ekblad joddlar charmant, och visst spelar inlevelse i texten stor roll för hur sången framstår. Ett undantag är den rara Ottilie (Alexandra Büchel) vars klara fina sopran får klinga nästan från början av föreställningen. Men det är ändå ljuvligt att efter paus få höra mer och mer sjungas av de reguljära operasångarna.
Operetten Hotell Vita Hästen skrevs och framfördes år 1930 i Berlin, i en tid av politisk och ekonomisk oro. Historien hade hämtats från en populär pjäs från tidigare år och handlingen är även förlagd till en tidigare tidsperiod, enklare och lyckligare. 2024 års uppsättning börjar med att hela ensemblen reser sig från golvet, och slutar med att de åter lägger sig ned, som dockor man plockade upp för att roa sig med och sedan lägger undan. Såväl 1930 som 2024 blir operetten en succé med utsålda föreställningar - människor är oroliga och vill bli roade av något glatt. Hotell Vita Hästen skriver inte publiken några politiska ambitioner på näsan men är heller ingen banal fars utan rapp och smart, något som till stor del ligger i framförandet. Och framförandet är ypperligt, och mycket uppmuntrande för oss lyckliga åskådare.
2 kommentarer:
Så härligt! Jag har biljetter bokade och ser verkligen fram emot föreställningen! Det blir premiär för operett för min del.
Hurra och grattis - jag ser att alla föreställningar är utsålda nu! Hoppas ni får jätteroligt! Det är jag så gott som helsäker på :)
Skicka en kommentar