I boken Jag var en arier beskrev Tony Samuelsson hur Sverige skulle ha kunnat se ut om nazisterna vunnit andra världskriget och annekterat Norden och Östeuropa till sitt stortyska rike. I Kafkapaviljongen återvänder vi till den världen och några ur persongalleriet dyker upp igen när fokus ligger ännu mer på hur författarna fått en viktig roll i Germania.
Vår huvudperson är Sigge Eriksson, och berättelsen följer honom i flera tidsplan; (minst) två på 40-talet och ett år 1976. I en del kapitel berättar Sigge i jagform, i andra omtalas han i tredje person. Speciellt i styckena från krigstiden löper berättelsen snabbt med mycket information i varje mening separerat med kommatecken, nästan som ett hastigt uppräknande av historiska skeenden, men ändå med tillräckligt många skymtar av omgivningar och känslor för att ge den litterära kvaliteter. I andra stycken rör sig berättelsen långsammare, fördjupar skildringarna av miljöer och inre stämningar och skänker ännu mer värde åt texten, hur grymma saker den än lyfter fram.
Att historien är så pass omblandad kronologiskt gör det inte svårare att följa med och engagera sig i Sigge Erikssons liv. Tvärtom är återblickarna skickligt uttänkta och utplacerade; några omskakande händelser som har antytts och som man som läsare nöjt sig med berättas i sin helhet, ibland överraskande då ett kapitel tar en annan vändning än man först trodde. Det krävs en mycket god författare som Tony Samuelsson att ro det här i hamn.
Författandet som kall, som något som kan påverka utvecklingen i vår värld, är temat som boken behandlar ypperligt. De unga författarnas engagemang och diskussioner i frågan känns äkta och viktiga, och den skrivna boken Kafkapaviljongen framstår själv som ett inlägg i andan av Krilontrilogin. I denna kontrafaktiska berättelse bladas flera kända namn från dåtiden in och får agera som de hade kunnat tänkas göra. Därtill uppträder två stora antinazistiska författare: Eyvind Johnson, som skriver en fjärde del av sin trilogi, Krilons krig, och Stig Dagerman som blir en samtalspartner för vår huvudperson Sigge Eriksson.
Utan överord, snarare sakligt och återhållet, beskriver Tony Samuelsson stora och viktiga händelser inom och utanför några personer som lever i svåra tider. Det boken säger om litteraturens roll i samhället är delvis överspelat i vår snabbare värld som överlastats med information, men ger mig ändå hopp om eftertanke och långsiktig visdom som något att hålla fast vid.
Fler böcker av Tony Samuelsson:
Jag var en arier
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar