Watchmen

 Ett mer fruktbart sätt att närma sig superhjältefenomenet än att "smutsa till dem" med tortyrskurkar eller ryck av ondska är att se hur deras närvaro förändrar samhället och samhällets svar förändrar dem. Redan 1986 års tecknade album Watchmen berättade en historia om superhjältar som var mer märkta av sin omgivning och inte alltid moraliska förebilder. Att plocka upp deras efterföljare och världen de lever i trettio år senare ger utrymme för mycket intressanta speglingar och förvrängningar av vår egen samtid - och dessutom smart action i högt tempo. 

Går det att kompensera USA:s svarta befolkning för att deras förfäder tvingades dit som slavar, något som fortfarande ger negativa utslag i livslängd, hälsotillstånd, trygghet och liknande? Vad som gjordes i det USA som valde Robert Redford har lett till en hel del synliga förändringar i samhället, men också till en intensivt pyrande rasism hos d vita människor som känner sig förfördelade, och en organiserad gerillarörelse som utför våldsamma attacker med ojämna mellanrum. Framför allt poliser blev utsatta, till den grad att de nu bär masker över nedre halvan av ansiktet för att inte bli igenkända och massakrerade i sina hem - igen. 

 

Att polisstyrkan går maskerad gör det nästan naturligt för dagens superhjältar att också gå med mask av olika slag. Hos Sister Night är det bara ögonen som syns under huvan på den långa skinnrocken. Looking Glass har täckt hela sitt huvud med reflekterande material - och får stå ut med att vänner och ovänner speglar sig där av fåfänga.  

 

TV-serien Watchmen lyser i klara färger och rör sig snabbt framåt till rytmen av välvald bakgrundsmusik. Det presenteras många parallella historier man inte blir klok på vid första anblicken, men som är så fascinerande att man inte kan slita sig. Vem är den excentriske mannen i den pampiga herrgården som bygger avancerade apparater med gammaldags teknik? Jo, vi kan gissa vem det är men vad gör han där?

Huvudpersonen Angela Abar stöter själv på några mysterier som hon försöker lösa under båda sina identiteter. Den blaserade och sarkastiska FBI-agenten Laurie Blake sänds för att utreda något viktigt i Tulsa. Ja, just Tulsa, Oklahoma, platsen för den grymma massakern på sina svarta invånare år 1921, och nu epicentrum för Sjunde Kavalleriet, vit makt-rörelsen i Rohrschach-masker som tar till allt grövre våld i sin kamp mot myndigheterna. Värt att notera är att avancerad kloningsteknik gjort att djur- och människoliv blivit något att leka med och göra sig av med när de inte behövs längre. 

De olika scenerna och de olika avsnitten skiljer sig åt i karaktär, och det lägger en extra dimension på berättandet. Den känsliga framställningen av Looking Glass' bakgrundshistoria följs av den hårdare berättelsen i mestadels svartvitt om hur den förste maskerade hjälten, Hooded Justice, fann sitt namn och sin kallelse. Bit för bit bildar scenerna och historierna ett större mönster som leder fram till en slutuppgörelse som är spännande in i det sista. Hur kommer det sig att de som vill göra världen till en bra plats alltid har några blinda fläckar som riskerar att göra allt till skit istället?

 

Beethovens Trior för klarinett, cello och piano

 Ludwig van Beethoven skrev två trior för klarinett, cello och piano, och i Beethovenåret 2020 får vi höra dem spelade av Alf Hörberg (klarinett), Johannes Rostamo (cello) och nationalklenoden Bengt Forsberg (piano). Rättare sagt spelar Bengt Forsberg inte piano utan hammerklavier, och även de övriga två herrarna spelar på tidstypiska instrument vilket ger musiken en ganska annorlunda klang än den vi är vana att höra från Beethovens verk. 

 

Tydligast blir skillnaden i första trion, op 11 (1797), där stämmorna får mer utrymme en och en och leker stafett med varandra när de låter en upprepas av ett instrument efter ett annat. Överhuvudtaget är trion lättsam och melodisk, och ett tema i sista satsen lånade Beethoven från operan L'amor marinaro av Joseph Weigl.

Nästa trio, op 38 (1802-03) liknar mer den Beethoven vi känner igen, med harmonier som är tätare och större trots att de samtida instrumenten fortfarande gör klangen litet mer knarrande och träig - en dålig beskrivning av mig men då jag inte kommer på någon bättre hoppas jag att andemeningen går fram. Jämfört med op 11 som ju bara skrevs några år tidigare är op 38 mer drivet komponerad med rikare och mer intrikat ljudbild. De tre musikerna var väl samspelta och gav oss en intressant och välljudande konsert.

Länk till konserten på Konserthuset Play

Skönhet är ett sår av Eka Kurniawan

Tjugoett år efter att hon dog reser sig Dewi Ayu ur sin grav och återvänder till sitt hem i den fiktiva indonesiska staden Halimunda. Hon hade fött tre vackra döttrar men när den fjärde graviditeten gav sig till känna önskade hon inget annat än att få en ful, ful dotter och hennes önskan gick i uppfyllelse. Utan att se på sin stackars dotter gav hon henne namnet Skönhet och valde sedan att dö, vilket tog ett tag men sedan lyckades. Efter den här överraskande inledningen rör sig berättelsen tillbaka i tiden och återkommer inte förrän på de sista sidorna.

Boken Skönhet är ett sår inleds med ett citat från Don Quijote, och berättelsen är minst lika burdus och brutal som den om Riddaren av den sorgliga skepnaden, ja, faktiskt mer. Våld ligger alltid nära till hands, ännu oftare död för någon annans hand, och därtill väldigt mycket sex, våldtäkter och prostitution. Och äktenskap mellan ovilliga människor mest på trots. Bit för bit får vi veta mer om några av Dewi Ayus föregångare; hennes eget liv som tvångsprostituerad under den japanska ockupationen och senare som Halimundas bästa hora; döttrarnas födelse och de män de en efter annan gifter sig med. Historierna berättas på det korthuggna sättet man berättar sagor och legender, med en handlingskraftig huvudperson, en stor mängd statister och några instuckna detaljer som skapar stämning, som här om Kliwon, en av Dewi Ayus blivande svärsöner:

När han fyllde sjutton var hans liv enastående och fantastiskt. Han gick klädd i utsvängda långbyxor och mörka skjortor, och med skor som sken av puts. Flickorna följde honom vart han än gick, likt släpet på en bröllopsklänning. De förälskade sig i honom och överöste honom med gåvor som staplades på varandra och fick huset att likna en andrahandsbutik. Utan att oroa sig det minsta för någonting festade de nästan varnde kväll, hos vem som helst och var som helst. Hans killkompisar älskade också honom, eftersom han aldrig behöll flickorna för sig själv. Och så levde de sina liv. Under de åren var Kliwon och hans vänner antagligen de allra lyckligaste i staden.

Det här blir inte så litet enahanda i en bok på över femhundra sidor; de få försöken till fördjupningar av personligheterna känns påklistrade och otillräckliga. Framställningen är tryfferad med oneliners som inte alltid övertygar, som:

"Endast militärer är rädda för att dö", sade kamrat Kliwon, "därför att om de inte var rädda skulle de inte behöva bära några vapen."

Det är i viss mån Indonesiens historia vi får läsa i Eka Kurniawans bok: först de holländska kolonisatörerna, sedan den japanska ockupationen, så kommunistuppror och gangstervälde. Alla skeden leder till mer våld, många många döda, frekventa besök på horhuset och då i synnerhet hos Dewi Ayu, och så komplicerade kärleksförhållanden för hennes döttrar. Det är litet snaskigt hur ofta vi får läsa om sköna nakna flickkroppar som antingen våldtas eller frivilligt ges till äldre män av svårbegripliga anledningar. Jag kan föreställa mig att Eka Kurniawan berättar i en burlesk tradition som gillas i Indonesien, även om hans roman lär ha skapat en del kontroverser när den först gavs ut, men även med det i bakhuvudet kan jag inte riktigt uppskatta hur människor beter sig ologiskt, övernaturligheter kastas in i handlingen när de behövs, och den mycket löst ihopfogade berättelsen om några hjältar och antihjältar som lever för att leverera dräpande repliker under udda omständigheter.

Succession

 Som faderns långtida andreman i ett familjeägt företag kan det verka både självklart och osäkert att Kendall Roy en dag skall ta över det stora mediakonglomeratet Waystar RoyCo. Men Kendall har haft missbruksproblem under en längre tid och patriarken Logan Roy är notoriskt sträng och fördömande, och därtill lynnig i sina affärsbeslut. Händelserna i de inledande avsnitten av TV-serien Succession gör dock att det akut behövs fattas beslut om vem som skall styra Waystar, och där finns många viljor som drar åt olika håll - förutom de fyra vuxna barnen också Logans nyaste fru Marcia. Och så utomstående intressenter som står beredda att hugga. 

Yngste sonen Roman Roy arbetar också i företagets styre, men har eleverat sin roll som jobbig lillebrorsa till att gälla alla han kan köra med i sin omgivning. Dottern Shiobhan Roy arbetar inte i Waystar men har nog  mer än hon tror av sin framgång som politisk rådgivare att tacka sina familjeband för. De båda yngsta syskonen är cyniska, tar lätt på motgångar och tar sig ur även allvarliga situationer med en bitsk kommentar. Det är inte svårt att tänka sig att det är en skyddsmekanism efter att ha vuxit upp med en krävande far, och det är skönt irriterande att se båda fnysa och ta för sig litet mer av vad andra ser som tabu. 

Jämfört med dem båda står Kendall fram som den kunnigare företagsledaren, men det är bara i den begränsade jämförelsen. Inte heller han är någon god människa då även han knyter hemliga kontakter och intrigerar för att koppla sitt grepp om Waystar, eller utmanövrera konkurrenter och aktieägare inför övertagande av mindre startups. Och företaget han vill styra är ju av ett mediahus byggt på sensationsjournalistik och ett ständigt spelande på rädsla för invandring, HBTQ-rättigheter och liknande - då och då får vi antydningar om hur föraktat Waystars vinklade nyhetsrapportering är. 

Den äldste sonen, halvbror till de tre andra, är frivilligt bortkopplad från Waystar och delvis från grundläggande självinsikt och förståelse för hur världen och andra människor fungerar. Han är så naiv att han nästan blir farlig bara av den anledningen. 

 

Litet på ett bananskal halkar kusinen Greg in i den dysfunktionella familjens inre och plockas upp som strykpojke alt. bästa kompis av Siobhans fästman Tom. Seriens mest komiska scener utspelar sig mellan dem två, när Tom excellerar i intrikata förolämpningar och hot och den förvirrade Greg försöker fumla sig igenom konversationen med livet i behåll. Och Toms komplicerade kompismobbning av Greg är förstås en spegelbild av hur familjen Roy behandlar Tom. 

I det gedigna och fascinerande persongalleriet ingår också långtida trotjänare i Logan Roys innersta cirkel. I andra säsongen får vi se mer av vilken tyrann han verkligen är, både mot sin familj och sina anställda. De trovärdiga karaktärerna gör att varje ny vändning i handlingen, vare sig den kommer utifrån eller inifrån, får en att känna spänning och oro tillsammans med huvudpersonerna, hur moraliskt befläckade de än är. Bit för bit får vi följa hur Kendalls samvete - äntligen! - börjar tyngas av vad han själv och familjen tar för sig i världen. Det är smärtsamt att se honom våndas, men kanske är det också hans möjlighet till att välja en bättre väg i sitt liv. Jeremy Strong var väl värd sin Emmy för den fina prestationen.

 

En annan välförtjänt Emmy gick till Successions vinjettmelodi skriven av Nicholas Britell, ett helt fantastiskt stycke vars klanger och tonföljder silar in i scener för att fullända stämningen. Efter hand tar den sig former som liknar gamla europeiska kompositörer - ironiskt, då familjen Roy gärna talar nedsättande om det rasistiska och antisemitiska Europa samtidigt som de själva poppar över till Östeuropa för dekadenta fester och vildsvinsjakt och bortser från att deras eget imperium bygger på att blåsa upp fördomar och hatstämningar mellan andra. 

 

Succession är en magnifik berättelse, med - som sagt - karaktärer man gärna följer genom intriger på hög och låg nivå. En tredje säsong av serien är planerad och jag litar på att dess skicklige skapare Jesse Armstrong kommer att lotsa familjen - inte utan skador! - genom allt som kan krascha omkring dem och redan har börjat.

Julkonsert 2020 i Berwaldhallen

 Ett fint program presenterar Radiosymfonikerna och Radiokören i sin julkonsert år 2020. Vi är alla på säkert avstånd - publiken hemma vid radioapparater och datorer, och musikerna och kören glest placerade på scenen. Men tillsammans skapar de vackert ljud, och även vi lyssnare senare i den inskickade och ihopklippta samsången. 

Inledningsvis spelar orkestern Georg Friedrich Händels medryckande Marsch ur Judas Maccabæus vilken sömlöst glider över i Dotter Sion, fröjda dig. Sången som följer kan verka obekant då man läser titeln Advent av Otto Olsson men det är en av de adventssångerna vars närmast mystiska klanger våra körer brukar bjuda på i dessa tider.

Lika magisk är den snart femhundra år gamla melodin Veni, Emmanuel som följs av några vanliga svenska julvisor, fint arrangerade av Chris Parkes. Vi gör en rundresa i Norden med sånger av Carl Nielsen, Jean Sibelius och Den yndigste rose er funden ur norsk tradition, och tillbaka i Sverige hör vi Emmy Köhlers Nu tändas tusen juleljus, lika innerlig och fin vare sig den sjungs av en professionell kör eller koncentrerade elvaåringar.

Konserten gör ytterligare rundresor i Frankrike, Tyskland, England och USA och vi får höra flera mindre kända men stämningsfulla stycken från de länderna och vårt kära Sverige. Benjamin Brittens Wolcum Yole! och Francis Poulencs O magnum mysterium är oväntade lisor för själen. Musikernas och sångarnas är kompetenta och engagerade.

Det värmer hjärtat att få se och höra alla bidragen från Sveriges Radios lyssnare till När det lider mot jul (Det strålar en stjärna) som man skickligt har klippt ihop till en perfekt klingande sång i fyra stämmor! Även om vi sitter ensamma vid våra datorer kan vi vara del av något större och skapa något som når till andra, ensamma vid sina datorer. Tack till alla som bidrog! Och stort tack till Radiosymfonikerna, Radiokören och alla som har arbetat för att uppföra den här konserten! På inspelningen har man dessutom så vänligt markerat när nya stycken börjar, så att man lätt kan gå tillbaka och lyssna på nya eller gamla favoriter så länge den finns kvar på Berwaldhallens Play-sida.

Länk till julkonserten på Berwaldhallen Play

Valborgsmässoafton på Nytorps gärde av Gunnar Nirstedt

 Valborgsmässoafton är en av de helgdagarna som gör våren mer uthärdlig. En dag och ofta en halvdag ledigt från jobbet, och inga förpliktigande familjetraditioner utan fritt att fira som man vill - vilket också kan kännas tungt, om man inte har några planer och känner att man borde ha det. Gunnar Nirstedt följer ett antal människor på Hammarbyhöjden under några timmar - i en del fall ett par dagar - som leder upp till braständningen och Valborgsmässofirandet på Nytorps gärde.

Jag är mycket svag för böcker som låter oss se samma personer ur olika synvinklar, särskilt när det är så välskrivet som här. Någon som är huvudperson i ett kapitel går anonymt förbi i ett annat kapitel eller är källan till oro och ilska i ett tredje. Persongalleriet är brett och intressant varierat. Där finns Greta som tar bussen till ålderdomshemmet för att besöka sin man som är butter och avvisande som vanligt. I hennes tankar dyker upp minnen av hur de möttes, i ett senare kapitel talar hon i telefon med sin vän Birgit. Birgits söner och mannen som är på väg att flytta in i hennes trappuppgång är andra människor vars tankar boken lyssnar av och återger.

Alla historier berättas med ett allvar och en sympati som berör, men en del livsöden smärtar mer än andra att läsa om: Birgits yngste son som har så svåra sömnproblem, och Gunnar som vid sin mors dödsbädd minns moderns oro och hur han som barn formades av besvikelser till ett liv som tillbakadragen, med stukade förväntningar.

Litet grand stör det inlevelsen att alla berättarröster är så lika varandra. Det är långa meningar där satserna hakas i varandra med komman, och så gott som alla inre monologer tryfferas någon gång med citat ur litteraturhistorien eller en naturvetenskaplig aspekt på skeendet. Jag vill inte påstå att de här kunskaperna eller det filosofiska djupet inte skulle kunna finnas hos alla människor vi möter, men när det återkommer så ofta och likartat känns det som författarens röst som styr sina marionetter. Men det går lätt att överse med eftersom personligheterna och omständigheterna är så varierade och trovärdiga. Gunnar Nirstedt är en god historiebyggare som jag gärna vill läsa mer av.

Kärlek & Anarki

 När man kommer in som moderniseringskonsult på ett företag som puttrat på i sin egen fil i decennier så kan allt man gör verka obegripligt och jobbigt. Nu är inte Sofie så rask i sin förändringsiver på det anrika bokförlaget Lund & Lagerstedt - det är nästan litet förvånande hur litet hon gör medan framtiden hoppar upp i förlagets knä i form av influencers och streamingtjänster. Litet mer förvirring skapar hon dock med de upptåg hon och IT-teknikern Max börjar utmana varandra på. Att vara VD för en dag, att gå baklänges en hel dag - det går faktiskt att väva in i vardagen någorlunda sömlöst, men ändå hinner de båda ställa till en del allvarliga problem för både sig själva och andra.

Max är ung och redo att pröva på galna saker. Sofie har mer att förlora, med sitt trevliga hem, man och barn, men därför är hon desto mer sugen på att skaka om sitt liv. 

 

Bifigurerna och sidohistorierna på bokförlaget är bra uttänkta och roliga, men Sofies och Max privatliv känns mallat efter stereotyper och det gör det svårt att engagera sig i dem som människor - synd, för det är ju det som serien vill få oss att göra. Dessutom låter den människor tala och bete sig så konstigt, inte som genuina personligheter utan för att föra handlingen (snett) framåt.  Kärlek & Anarki försöker sig på en balansgång mellan humor och allvar som den inte klarar så bra. Jag skulle hellre sett att den gett sig hän åt ren humor utan konsekvenser, utan att det blev fånigt och med fler sammanlänkade händelser på bokförlaget.

 

Är det krig än med Teater Galeasen

 Tack till dramatikern Mikhail Durnenkov och Teater Galeasen som skänker frukten av sitt arbete till oss teatertörstande. Är det krig än lämpar sig bra som strömmad teater; pjäsen består av ett antal fristående scener på mellan tre och tio minuter. Av de skrivna tio eller tolv scenerna (på hemsidan står båda siffrorna!) framför de fyra skådespelarna åtta, som man kan klicka sig igenom med hur stor paus man själv vill. Men det passar bra att stanna i den klaustrofobiska stämningen som finns i nästan alla av de olika scenerna. 

 

Vi får se några olika aspekter av att leva under ett diffust förtryck; oro för ett barn som demonstrerar, för oavsett om det är för ett ädelt mål, så finns det fiender både i och utanför demonstrationståget. Där finns oron och tveksamheten hos ett par som sålt sitt hem och skall lämna landet för gott.

I en scen berättar mannen spelad av Otto Hargne om sin upplevelse av äkta kärlek för kvinnan spelad av Malin Mases Arvidsson. Vad han uttrycker kan läsas på så många olika sätt; som något galet, förvirrat, krävande, ömkansvärt, vackert, lovande. Det viktiga är hur övertygad han själv är om vad han säger, och Otto Hargne ger sin människa ärlighet och ett fint djup, inte bara där utan i flera av sina rolltolkningar. Det kan vara svårt att pussla in den scenen i en pjäs vars titel talar om krig, men i allmänhet är det scenerna som inte uttryckligen behandlar våld som är starkast i Är det krig än. Scenerna i början och slutet av den numrerade listan är starkare knutna till temat men mer uppskruvade i tonläget och litet svårare att ta till sig. 

Skådespelarna filmar varandra med mobilkameror, scenrummet är trångt och plastskynken används som rekvisita. Allt bidrar till känslan av att världen är en liten plats och att vi inte kan fly från de andra människorna här eller från den smärta och kaos de kan vålla. Det är en stark upplevelse som "går genom rutan", vilket är just vad som behövs när vi inte kan vara på plats i teaterrummet.

Länk till Teater Galeasens sida om Är det krig än

Foto: Jens Sethzman

Bokfört av Lars Jakobson

 Det senaste alstret från Lars Jakobsons penna innehåller ingen nyskriven prosa, om vi skall tro honom själv och hans redaktör (samt alter ego) Joan Bravais. I första halvan av den tunna boken tar han sig an temat av överlevare efter en katastrof. Han utgår från två diametralt motsatta berättelser, Cormac McCarthys Vägen och Joanna Russ En gång skall vi alla... Vem vill man vara efter en apokalyps, när större delen av mänskligheten är borta och alla förutsättningar för livet kastats om? Är det ens plikt att återuppfylla jorden med människobarn? Om man inte vill det? Om livet de föds till är omänskligt grymt?

Jakobson visar också upp hur författaren kan välja just de omständigheter som skapar just den hjälte som berättelsen behöver. Det är befriande att läsa hur han knådar McCarthys tröstlösa verk. Vid min läsning av Vägen kändes det nördigt att vilja veta precis hurdan katastrofen varit och vad den lämnat för förutsättningar. Borde man inte klara sig utan det? Men att vara vag om det betyder att författaren kan låta världen vara just sådan att just hans huvudperson är rätt man på plats. Alla de svagare har dödats eller dödat sig själva, han behöver inte längre låtsas bära upp civilisation och bibliotek, men han är i alla fall inte så ond att han rostar spädbarn på grillspett, och han vill att sonen skall överleva. Det kan kännas skönt att slippa behöva beundra den starke, tystlåtne hjälten när berättelsens konstruktion är frilagd. Efter den apokalypsvandringen kan man förstå, om än inte sympatisera med Joanna Russ huvudperson Elaine, som har en rakt motsatt inställning till att överleva i en grym värld.

Jakobson och Bravais vill få oss att tänka att texterna som följer i bokens andra halva är skrivna av den amerikanske författaren Raymond Kimber, eftersökt av några hängivna fans men ännu höljd i anonymitet. Så lätt som de svenska meningarna löper i de korta styckena kan jag inte, hur jag än försöker, tro att de är översatta från engelskan, men det är egalt var de kommer ifrån, jag läser dem gärna ändå.

Nu möter vi oftast namnlösa människor som är definierade av en egenskap, något som kanske inte ens är tydligt av vad de tar för sig under de ögonblick vi följer dem: Besvärsmänniskan, fåtöljmänniskan, dörrmänniskan. Här är det ändå nästan bättre ju kortare texten är; det lilla utsnittet ur en människas liv kan i tankarna lysa upp en hel livslinje före och efter händelserna. Jag är speciellt förtjust i det här stycket:

Blusen är inte ny, men den var ren och nystruken när hon tog på sig den i morse, sval, nästan kylig mot hennes kropp. Nu har den egentliga människan, det är hon som ser klart och förbi, svettats i den hela sommardagen, blusen är skrynklig och manschetten har fått sin vanliga bläckfläck. (Hon är vänsterhänt.) Men hon vet att bortsett från lukten och fläcken är skjortan lika ren som när den kom från kemtvätten, utan vecken och skrynklorna precis lika slät. Hon lägger den motvilligt i tvättkorgen.

Det återkommer stycken som handlar om hur Kung Salomo förvisade djinner till flaskor som grävdes ned, och sakta rör sig berättelsen och några äventyrare mot den mytomspunna Mässingsstaden i öknen. Det är här som konstruktionen av en okänd författare blir som mest lyckad. För när man läser historier som antyder en hemlighet, kan man antingen tro att allt är påhittat eller undra om författaren känner till mer och bara smyger ut några ledtrådar i sina texter. Vi kan inte hitta Raymond Kimber och fråga honom, och det avståndet till källan gör att mysteriet känns mer möjligt. Våra tankar kan följa Lars Jakobsons i efterordet och fundera på var/om Mässingsstaden finns. 

Fler böcker av Lars Jakobson:
Menageri
Berättelser om djur och andra
Vid den stora floden
John & Denise

The Sleepers

 När Berlinmuren föll år 1989 gick en våg av hopp om öppning och demokratisering genom alla länder i Östeuropa. Diktaturer luckrades upp och folkens verkliga vilja gjorde sig hörd. Men demokratin och rättvisan var inte given, det fanns fortfarande utrymme för bakslag och inte minst ett undergrävande av framstegen av alla de statliga tjänstemän i säkerhetstjänsterna med stora resurser till övervakning, hållhakar på de flesta, dövade samveten och en vilja att sitta kvar på sina hemliga maktpositioner.

Viktor Skala och Marie Skalová flydde 1977 från Tjeckoslovakien till Storbritannien då Viktor skrivit under Charta 77 och gjort sig omöjlig i hemlandet. Marie är i sin tur dotter till en annan dissident, och efter flykten blev hennes kvarlämnade familj ännu mer misstänkliggjord. De vet att allt inte är solsken om de återvänder tolv år senare, men å andra sidan behövs flera krafter för att bygga upp demokratin och Marie saknar sin familj. 

 

Men snart efter att de kommer tillbaka till Prag sker dock allvarliga saker. En förbirusande svart bil kör på paret. När Marie till sist vaknar upp på ett sjukhus är Viktor borta. Hon kontaktar myndigheter och brittiska ambassaden utan framgång, och börjar själv nysta i hans bakgrund för att hitta ledtrådar till vad som har hänt. På alla håll stöter hon på motstånd och sorgliga hemligheter. Hennes sökande efter Viktor drar till sig uppmärksamhet från oönskade håll, och hoten mot henne och dem hon söker upp blir mer och mer påtagliga. 

I det kalla krigets Östeuropa fanns många intressenter i varje land som ville känna av de politiska vindarna och helst påverka dem åt önskat håll. Vi ser aktörer från den tjeckoslovakiska säkerhetspolisen, StB, och även från de brittiska och ryska säkerhetstjänsterna, som alla har egna agendor. Lägg därtill på att man inom organisationerna inte kan lita på varandra; någon kan vara dubbelagent, någon annan kan vilja sälja ut dig för att själv avancera. 

Förutom det komplicerade politiska spelet får vi se glimtar av vardagslivet genom de olika huvudpersonerna. Miljöerna och scenografin är noggrant återskapat 1980-tal, och så där lagom slitet och smutsigt att det är ett nöje att se. Vyerna över det vackra Prag är få, desto mer ser vi av bakgator och omsorgsfullt inredda hem. I serien The Sleepers står mycket på spel, både för några människor personligen och för hela landet. Stämningen är aldrig hetsig men djupt allvarlig. Det är mycket intressant att få se delar av den oroande och spännande historien ur det här perspektivet.

 

Prokofjev och Dvořák på Konserthuset Play

 Romantiska ryska klanger låter det som från soloviolinistens första toner i Sergej Prokofjevs Violinkonsert nr 1 (1916-17). Men musiken går vidare, från de isande klangerna i första satsen till modernare, hetsigare toner, litet av det slag som Gershwin skulle plocka upp nästan tio år senare. När jag sedan tycker mig höra fågelsång är det inte från träden under en skogspromenad utan snarare från burfåglar i en exotisk vinterträdgård. Just det här stycket hade nog gjort sig bättre på plats, inte förvisat till strömmat ljud hem till soffan där de höga tonerna lätt blir skärande. Men kvällens solist, armenisk-österrikiske Emmanuel Tjeknavorian, spelar skickligt och är väl samspelt med Kungliga Filharmonikerna.

Rafael Payare (Foto: Jan-Olav Wedin)

Verklig naturlyrik kommer därnäst, i Antonín Dvořáks stora, generösa Symfoni nr 8 (1890). Från de återkommande flöjtinsatserna över hela orkesterns rika klanger är musiken glädjerik och ofta lekfull. Det är osäkert om det beror på orkestern, min dator eller mina öron när fiolerna ibland låter osäkra, men på det stora hela leder dirigenten Rafael Payare Kungliga Filharmonikerna genom denna fina natur- och kulturupplevelse.

Länk till konserten på Konserthuset Play

Jag var en arier av Tony Samuelsson

 De nordiska staterna är inlemmade i det nazistiska riket, och Östeuropa inklusive Ryssland fram till Uralbergen hålls kort under en sträng ockupation av övermakten. Det är 1970-tal och i Sverige finns både människor som levde innan andra världskriget började och de som knappt har något minne av något annat än ett storgermanskt rike.

Sport och vältränade ariska kroppar har alltid varit uppskattade i nazistideologin, och idrottens betydelse är stor. Det görs också många filmer om idrottsmän och -kvinnor och deras bedrifter - förvisso är det ett enklare ämne än vad som helst annat som skulle kunna antyda att någon var olycklig i det skinande ariska riket. Det är både trovärdigt och patetiskt att läsa hur man på olika sätt vill lyfta fram en förment arisk överlägsenhet, till exempel genom att (låtsas) hitta bevis på en "germansk ur-fotboll" som spelades långt innan pyramiderna byggdes.

En av våra huvudpersoner, Thomas Robladh, är trots sin ringa ålder en uppskattad sportjournalist. Idrottsintresset var inte bara ett sätt att hitta en väg ut ur skuggan av fadern, överhövding i de svenska litteraturkretsarna och med Führerns öra, utan något som lockat sedan barndomen fastän han själv inte hörde till de mest atletiska. I sina inkännande intervjuer med åldrade idrottsstjärnor försöker han ta sig närmare det riktigt personliga, och mer och mer genom dem också försöka förstå stämningen under kriget och senare.

En annan huvudperson är Thomas flickvän Karin vars kärlek till fästmannen är kysk men inte äkta. Hon tillhör en motståndsrörelse vi bara anar i skuggorna. Det är fint hur boken Jag var en arier skildrar de olika sätt som får människor att ana eller fullt ut se att något är grundläggande fel i staten som fostrar och straffar dem.

Den tredje huvudpersonen är Führern själv, inte ur-Führern utan hans efterträdare, Albert Speer. Han hyser en stark kärlek till Sverige och besöker ofta landet, där huvudstaden kvarter för kvarter utsmyckas med skyskrapor namngivna efter framstående tyska politiker och statsmän.

Tony Samuelsson är en mycket god författare som kan mana fram känslan av loja svenska sommardagar där något grundläggande är helt fel och farligt. Hans vision av ett nazianslutet Sverige är så trovärdig att det är otäckt. Jag ser fram emot att läsa mer av Samuelsson, i synnerhet Kafkapaviljonen, uppföljaren till Jag var en arier.

Fler böcker av Tony Samuelsson:
Kafkapaviljongen
Kungen av Nostratien

Premiärdatum oklart

 Vi behöver tvätta händerna, ventilera, bära munskydd och hålla avstånd. Men hur långt avstånd och hur länge? Vi lär oss mer om pandemins smittvägar och möjliga botemedler ju längre tiden går, men när en del vill ta det säkra före det osäkra och skydda sig och andra så mycket som möjligt, finns det andra som hellre rör sig vid gränsen för vad man får. Det är inte bara själviskhet som driver dem, för många rör det sig om deras levebröd. 

 

TV-serien Premiärdatum oklart berättar om umbärandena med att försöka sätta upp en revy på en av Stockholms privatteatrar i pandemitider. Den utspelar sig under sommaren 2020 - ljusa sommardagar då det alltid brukar kännas som att livet inte är så svårt ändå. Så kanske kommer begränsningen för sittande publik att höjas, så att teaterns kommande föreställningar inte går back? Eller är alla repetitioner meningslösa?

 

Förutom de ekonomiska förutsättningarna är ett annat viktigt orosmoment förstås smittrisken för de inblandade skådespelarna och musikerna. Många kända och mindre kända namn spelar uppskruvade versioner av sig själva - det är bra, driv med Vanna Rosenbergs priviligerade aningslöshet och Henrik Dorsins envisa gubbhumor! Johan Ulveson är lysande som den till en början mest orolige av dem, som någon som "nästan hör till riskgrupperna". Men visst blandas skrattet åt honom med tankar kring att hans försiktighetsåtgärder ändå är ganska kloka.

 

De korta avsnitten tar väl vara på möjligheterna till humor, och det går att engagera sig i de inblandades förhoppningar samtidigt som även jag, en mångårig teaterälskare, inte riktigt kan skriva under på att de ganska dåliga nummer som framförs är nödvändiga för kulturens överlevnad. Men vi behöver underhållning, instängda och nedsjunkna i våra TV-soffor, och då hjälper Premiärdatum oklart en bit. När vi en dag ser tillbaka på pandemiåren är det också ett tidsdokument med en del självdistans och en del allvar.

Prima Donna på Operan Play

 Det är ett grymt öde att vara firad operasångerska och förlora sin röst. Inte bara levebrödet försvinner, utan glädjen i att få sjunga så att hela kroppen fylls av tonerna. Och när jublet och beundrarna försvinner så kan det kännas bäst att stänga sig inne och inte träffa någon.

Det var vad Régine Saint Laurent (Elin Rombo) gjorde när hennes röst sprack under andra framförandet av Aliénor, operan och stjärnrollen som specialskrevs för henne. Betjänten Philippe (Jeremy Carpenter) har varit hos henne i tio år och minns hur eftersvärmad hon var och hur hon överöstes med dyra gåvor. Nu har Picasson ovanför spisen måst försvinna. Men mycket är kvar i den fina lägenheten med blommiga tapeter, bland annat klänningar från operaföreställningar, vackra och lysande och med viskningar från den stora världen på operans scengolv.   

Men så kommer en ung journalist, André Letourner (Conny Thimander) på besök för att intervjua denna tidigare operastjärna. Han har med sig inspelningen från det första och enda fullständiga framförandet av Aliénor. Som ung (yngre) ville han själv bli tenor, men konkurrensen var för hård. Nu blir Régine inspirerad och börjar sjunga ur operan, och minsann, André kan Alfénors stämma och svarar henne. Det är innerligt och rörande att höra och se dem båda!

 

En fördel med att se en inspelning av operan Prima Donna istället för att vara på plats, är närbilderna av Régine när hon oroligt prövar om rösten bär. Husan Marie och framför allt Philippe oroar sig för henne när hennes hopp nu väcks och blivit så starkt. Men när Régine i ensamhet prövar sina vingar blir musiken till verklighet, hon kan stiga in och låta sig omvärvas av den höviska kärlek som Aliénor stod för, och magin och lyckan lyser ända hem till oss åskådare vid våra TV-apparater och skärmar. 

 

Rufus Wainwrights musik är mycket melodisk och ljuvlig att lyssna på. För scenerna ur Aliénor ändrar den karaktär och blir skir och trolsk. Alla sångare gör sina roller väl; såväl stämmor, inlevelse som samspel är pricksäkert och fint att se. Régines 1970-talsvåning är dekorerad och inredd med många kärleksfulla detaljer, och det är vackert att se när väggarna brister för att ge rum åt de vidder som musiken och fantasin kan skapa. Klanger och enskilda toner är väl fångade från framförandet på Kungliga Operans stora scen, och det är roligt att många fler får chansen att ta del av Prima Donna fastän vi inte får komma till operahuset.

 Länk till Operans sida om Prima Donna

 Länk till  Operan Play
 

The Death of Jesus av J.M. Coetzee

Det har gått fyra år sedan Simón tog sig an barnet David och tillsammans med kvinnan Ines försökte fylla rollen som hans föräldrar i landet de hamnat i, landet som fyller deras behov men inte riktigt fyller Simóns liv med glädje. David har alltid varit så klok att föräldrarna inte helt förstår honom, och så envis i sin uppfattning om vad som är rätt för honom själv att de har fått ge med sig, och det till största möjliga tillfredsställelse hos barnet i landet av underligt återhållna känslor.

I första boken, The Childhood of Jesus, hade David lärt sig hela första versen av Goethes Erlkönig, och nu är det ett stycke ur Kindertotenlider som spränger fram ur pojken, fortfarande utan att någon av dem förstår språket eller innebörden. Förutom dessa klassiska verser om barn i fara är fortfarande boken Don Quixote Davids riktmärke i livet. Nu finns hela boken inom honom och för barnen som vill lyssna berättar han historier där Don Quixote alls inte är någon misslyckad romantiker utan på riktigt de svagas förkämpe, med en passage som liknar Jesus besök i dödsriket i både handling och ord.

Ingenstans i böckerna nämns Jesus, endast i titlarna. Finns det någon koppling till vår världs Jesus Kristus? Om man vill kan man se det i hur pojken söker sig till människor i samhällets utkant, föräldralösa och mördare, men under helt andra omständigheter och med annat resultat än vad vi kan läsa i Bibeln. Och hela tiden är hans handlingar så svåra att förstå för de två som älskar honom mest, Simón och Ines, och hans upprepade avvisanden av deras omsorger tunga att bära.

Om man är krass skulle man kunna säga att det finns likheter med vår värld i hur olika grupper i boken vill ha ensamrätt på Davids eftermäle och på det budskap de säger att han bar på, och att den institution till vilken han överlämnade sig misskötte både hans liv och hans död. Men det är faktiskt onödigt att gå så långt. Det svårgripbara mysteriet som David och hans liv utgör, är inte en avglans utan en helt egen och viktig period i den värld han lever i, en som vi vet inte är vår egen, och som nu kanske får en egen mytologi. Men den starkaste känslan boken förmedlar är hur Ines och i synnerhet Simón, de som mest av allt bryr sig om pojkens välmående, gång på gång förvisas till periferin både av pojken själv och hans nya vänner, både i livet och efter döden. Hade de kunnat lyssna mer och förstå honom bättre? Just det sade David själv att han inte ville. Men det är ändå vad jag önskar hade fått hända.

Fler böcker av J.M. Coetzee
Dusklands

Life & Times of Michael K
Boyhood
Elizabeth Costello
Slow Man
The Childhood of Jesus
The Schooldays of Jesus 

Rick and Morty

 Allt som är gulligt och trevligt med en morfar och hans barnbarn på äventyr är vänt i sin motsats i Rick and Morty. Morfar Rick Sanchez är universums smartaste man och har uppfunnit en strålpistol som öppnar portaler till andra dimensioner - och det finns många dimensioner, en del mycket lika vår, andra fruktansvärt annorlunda. När han drar med dottersonen Morty på uppdrag är det utan tanke på vad för upplevelser en fjortonåring kan hantera, oftare är pojken medsläpad för att hämta/sno värdefulla föremål som Rick behöver, och det tas ingen hänsyn till om någon (Morty eller andra) blir skadade eller dödade på vägen.

Tja, inte bara människor och andra varelser, utan hela planeter och befolkningar, inklusive jordens befolkning går åt då och då, vilket går att lösa på kreativa men inte mindre fatalistiska sätt. Vi får se en Morty som blir mer och mer traumatiserad av sina upplevelser, med det ganska förståeliga resultatet att han reagerar olika på de påtvingade äventyren i varje avsnitt: med skräck och motvilja, uppgiven, entusiastisk eller ibland fylld av hat mot morfadern som utsätter honom för så mycket mest för egen vinning.

Avsnittens handling är fantastiskt uppfinningsrika, med besök i andra dimensioner eller på exotiska planeter i vår egen (?) värld. Och i alla dimensioner finns en Rick Sanchez, och faktiskt en Morty, och till och med en Jerry, svärsonen som Rick ständigt nedvärderar. Allt eftersom historien fortgår är det inte bara Morty som får följa med på Ricks påhitt utan alltsomoftast den mer avslappnade storasystern Summer och efter hand också dottern Beth. Och då och då den faktiskt klantige Jerry.

Seriens skapare Dan Harmon och Justin Roiland (den senare gör både Ricks och Mortys röster) gör det inte lätt att älska Rick and Morty. Morty har en stammande, gnällig röst, Ricks skrovliga tal avbryts av frekventa rapningar och grönt dregel glänser från hans haka, och han är ytterligt cynisk inför hela universum och allas våra liv där. Inte bara ljudläget är högt och stressande, utan även det visuella intrycket med snabba rörelser, grälla färger och motbjudande scenerier av gegga, kroppsdelar och kroppsvätskor. Allt detta kan en tittare ändå vänja sig vid och det senare är förvisso en del av det som tilltalar; de fantasifulla och genomtänkta scenerierna och bakgrundsdetaljerna. Det visar sig också i något som Interdimensional Cable, sekvenser med nyheter, filmtrailers och reklam från andra dimensioner som är igenkännbara och främmande på samma gång.

 

Det är imponerande hur seriens skapare i avsnitt efter avsnitt lyckas variera handlingen i nya dimensioner i rask fart. Minst lika viktigt för en intelligent berättelse är att ibland återknyta till tidigare händelser, och det är underhållande att se karaktärer dyka upp igen, eller hur drastiska handlingar i tidiga avsnitt faktiskt får oväntade återverkningar. En bonus är att kända genreskådespelare dyker upp för några repliker i gästroller, till exempel Tricia Helfer och James Callis i ett avsnitt, och ett annat innehåller den guldskimrande gästlistan Sam Neill, Kathleen Turner, Taika Waititi, Jeffrey Wright, Pamela Adlon och Sherri Shepherd.

Som antytt kan det vara svårt att älska Rick and Morty från första avsnittet. Det är ingen vanlig humorserie som gör en avslappnad och nöjd, snarare tvärtom. Men mot slutet av säsong ett, i avsnittet Something Ricked This Way Comes som gör sin egen version av Stephen Kings Needful Things, hade formatet och humorn satt sig hos mig. Det är sällan ett avsnitt bjuder på djupa, förlösande skratt men de resignerade suckarna över livets futtighet har blivit minst lika beroendeframkallande.

Tristan och Isolde på Folkoperan

 Under ouvertyren ser vi dramats efterdyningar - två kroppar på ett blankt bord, en sorgsen kung i rullstol, en kvinna som smyger runt och ser okynnig ut men egentligen nog bara följer sina egen programmering som katalysator för katastrofen. Kropparna på bordet får tillbaka sina liv och klär sig i sina kläder, motvilligt och oroligt, som att de vet vad som kommer att hända (igen). 

I första akten är Isolde inlåst på ett skepp, bortförd från Irland av Tristan för att bli maka åt kung Marke i Cornwall. Hennes förnedring och förtvivlan är desto större då Tristan är den som dödade hennes fästman, men i de underliga händelserna efter det möttes Isolde och Tristan, och i ögonblicket då hon kunnat hämnas avstod Isolde från att ta Tristans liv. Kärlek och hat är sammanlänkat då Isolde kräver att Tristan skall dricka en försoningsskål med henne, för att så kunna förgifta honom - men var det enbart otur att hon istället gav honom kärleksdrycken som den trogna tjänarinnan Brangäne också hade till hands?

 

När kärleken drabbar dem både blir musiken glad och triumfatorisk - de båda borde förstå att deras relation är dödsdömd men i ögonblicket övervinner kärleken alla invändningar. Likaså i andra akten, när de båda äntligen kommer samman i kung Markes slott. Då är musiken mild och ljuv, och än en gång utan oro. Men det är då som kung Marke återkommer från sin jakt och finner dem båda mitt i gärningen. Det är inte ilska och hämndlystnad som fyller kungen utan en djup sorg över sveket från de två människor han älskar mest, det hör vi också i den vemodiga musiken.

 

Folkoperans uppsättning av Tristan och Isolde har en avskalad scenografi och tidlöst moderniserade klädedräkter. Brangänes kostym ger henne en trovärdighet som passar mycket bra i hennes roll som pålitlig och kunnig förtrogen till drottning Isolde. Dock känns det kallt och kalt med den sparsamma inredningen och rekvisitan, även om lysrörsstavarna skapar värme och djup i scenen i kungens slott, och möbleringen i Tristans slott i sista akten väl motsvarar den nästan mystiska stämningen i musik och handling. Tyvärr hörs kvinnorösterna sämre i den här inspelningen, vilket är mycket synd, men så vitt jag kan höra är alla sångare skickliga och engagerade.

Länk till Folkoperans sida om Tristan och Isolde