Alltför kort, endast 37 år, vill man säga att Bo Lindes liv blev när man hör den vackra Violinkonsert han skrev år 1958. Från första tonerna bjuder den in till sympati och omtanke, men soloviolinstämman sekonderas ofta av någon ur träblåset - oboe, klarinett, flöjt - som följer upp slingorna med aningen mer vemod. Musiken är tidvis mycket berättande, inte direkt som filmmusik men åt det hållet, i den sköna femtiotalsmoderna stilen. Andra satsen börjar med en ljuv dansant melodi och utvecklas vidare till något dramatiskt, nästan en svensk romantik. Claudia Bonfiglioli är en säker och inlevelsefull soloviolinist som bär sin uppgift väl.
 |
| Foto: Niklas Elmehed |
Visst skulle jag önska att jag finge sitta på plats i Konserthuset, men de stora klangerna i nästa verk, Johannes Brahms Symfoni nr 4 (1884-85), tog sig faktiskt väl ut hemma i lyssnarsoffan. Från de inledande, lockande stegen i musiken, över de enträgna insatserna från brassektionen, in i den kraftfulla finalen, spelade Kungliga Filharmonikerna den känslosamt men inte slarvigt, utan engagerat och väl under Nathalie Stutzmanns goda ledning. På en dryg timme fick vi en konsert som kändes rik och gjorde gott för själen.
Länk till Konserthuset Plays sida om Bo Lindes Violinkonsert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar