Peter Johanssons ytligt sett standarduppväxt på 60- och 70-talet formades av grymhet och övergrepp. Detta har han iscensatt på Wetterling Gallery på flera sätt som visar hur barnet var fast i hemskheter han inte kunde komma undan, och hur våldtäkterna färgade hela vardagslivet. Tunga skåp i Galleri Wetterlings entré, målade vinrött med dekorativa kanter, låter oss genom små titthål se in i rum som på olika vis gestaltar äckel och utsatthet.
Falukorven, den genuint folkhemska Särimner, täcks i blod/ketchupliknande färg och styckas så att den förlorar sin aptitlighet. Ett pojkrum med säng, serietidningar, leksaker och rutiga filtar penetreras av en stötande fallos, falukorvslik men formad av sönderfallande gult plastskum. Vi åskådare får ducka för en sådan fallos som överraskande pumpar ut från ett av tittskåpen. Ett annat rum är täckt inuti av gult och vitt bomullsludd och förmedlar en annan aspekt av den klaustrofobiska känslan.
På några platser i salarna finns uppförstorade foton från tiden. En del människor är suddade, många ansikten är utklippta och lagda i en hög. Förövarna, de som såg på och offret får samma behandling, som en önskan att vilja sudda ut både den som utförde det hemska och den som fick utstå det. Det arga, plågade pojkporträttet gör ont att se.
I ett hörn står en rad med krukväxter täckta med röd färg. Vardagen är aldrig fri från minnena av övergreppen, och de fallosliknande kaktusarna påminner om smärtan. En isbjörnsdocka från pojkrummet återkommer i stort format, men tömd på sin kropp och sina krafter; instängd i en rund bur och oförmögen att använda sin styrka är det vasstandade grinet oskadliggjort med ännu en falukorv. Peter Johanssons utställning visar effektivt och grymt ett våldtaget barns plåga: klaustrofobi, oförmåga att slippa undan, ilskan som inte kommer någonstans, en vardag genomsyrad av förnedring.
Länk till Wetterling Gallerys sida om Peter Johansson Barnatro
Falukorven, den genuint folkhemska Särimner, täcks i blod/ketchupliknande färg och styckas så att den förlorar sin aptitlighet. Ett pojkrum med säng, serietidningar, leksaker och rutiga filtar penetreras av en stötande fallos, falukorvslik men formad av sönderfallande gult plastskum. Vi åskådare får ducka för en sådan fallos som överraskande pumpar ut från ett av tittskåpen. Ett annat rum är täckt inuti av gult och vitt bomullsludd och förmedlar en annan aspekt av den klaustrofobiska känslan.
På några platser i salarna finns uppförstorade foton från tiden. En del människor är suddade, många ansikten är utklippta och lagda i en hög. Förövarna, de som såg på och offret får samma behandling, som en önskan att vilja sudda ut både den som utförde det hemska och den som fick utstå det. Det arga, plågade pojkporträttet gör ont att se.
I ett hörn står en rad med krukväxter täckta med röd färg. Vardagen är aldrig fri från minnena av övergreppen, och de fallosliknande kaktusarna påminner om smärtan. En isbjörnsdocka från pojkrummet återkommer i stort format, men tömd på sin kropp och sina krafter; instängd i en rund bur och oförmögen att använda sin styrka är det vasstandade grinet oskadliggjort med ännu en falukorv. Peter Johanssons utställning visar effektivt och grymt ett våldtaget barns plåga: klaustrofobi, oförmåga att slippa undan, ilskan som inte kommer någonstans, en vardag genomsyrad av förnedring.
Länk till Wetterling Gallerys sida om Peter Johansson Barnatro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar