Lars Norén säger i programbladet att han är färdig med åldrandet efter de tre pjäser han skrivit på det temat: Andante, Vintermusik och Poussière (Stoft). Han säger också att han har tröttnat på pjäser med handling, och föredrar stämningar både när han skriver och regisserar. Bra! Det har jag verkligen uppskattat i hans pjäser från senare år. Med en påklistrad handling skulle pjäsen Andante bli mindre intressant i sin skildring av några människor mot slutet av sina liv.
Förvirringen och replikerna går säkert att känna igen på alla ålderdomshem. Var är jag? Jag vill gå hem. Får jag gå hem nu? Vem är jag? Vem är han? dyker upp då och då från de olika människorna på scenen. Frågor med en existensiell underton, litet sorgliga när de bubblar upp från glömskans flod, men här är stämningen så skönt surrealistisk att det går att skratta åt dem utan att få dåligt samvete. Ingen av de åldrade människorna på scenen visar någon större ångest eller smärta, utan mest bara stillsamhet. Har jag ätit idag? Vad åt jag för mat? skulle ju egentligen också de kunna vara existensiella frågor, men de blir till foder för några replikväxlingar som sysselsätter de inblandade ett litet tag, och kanske är det det nöje man kan räkna med i sitt nuvarande tillstånd.
Två av männen har en pågående kraftmätning: en antagonistisk replik plockas upp och leder till argare svar och till sist hot om stryk - komiskt för att det inte är troligt att hoten verkställs. Litet senare i föreställningen står de två gubbarna på bättre fot och verkar inte komma ihåg sin fientlighet. Minnen från tidigare år dyker upp och förväxlas, besökande barn dyker upp och förväxlas med andra ur minnets fickor.
I pjäsen finns några inslag utanför replikerna som jag försöker förstå mig på, men inte kan passa in i det övriga som framförs. Det gäller de flesta gångerna som det lilla barnet dyker upp på scenen, och det gäller det längre inslaget av dans. För mig blir de abrovinker som inte tillför något.
Två av skådespelarna från Vintermusik har följt med från Stadsteatern: Marika Lindström och Sten Ljunggren. De spelar åldringarna tillsammans med lika ypperliga skådespelare från Dramaten: Per Mattsson, Monica Stenbeck och Carl Magnus Dellow. Det finns en viss glädje i att se att de gamla människornas öde på scenen inte är oundvikligt; när man blinkar till kommer man ju ihåg hur mycket skicklighet och närvaro som fortfarande finns hos de jämnåriga människorna som spelar dem. Än en gång är jag också mycket glad över att Lars Norén går mot pjäser som förlitar sig på stämning snarare än handling.
Länk till Dramatens sida om Andante
Förvirringen och replikerna går säkert att känna igen på alla ålderdomshem. Var är jag? Jag vill gå hem. Får jag gå hem nu? Vem är jag? Vem är han? dyker upp då och då från de olika människorna på scenen. Frågor med en existensiell underton, litet sorgliga när de bubblar upp från glömskans flod, men här är stämningen så skönt surrealistisk att det går att skratta åt dem utan att få dåligt samvete. Ingen av de åldrade människorna på scenen visar någon större ångest eller smärta, utan mest bara stillsamhet. Har jag ätit idag? Vad åt jag för mat? skulle ju egentligen också de kunna vara existensiella frågor, men de blir till foder för några replikväxlingar som sysselsätter de inblandade ett litet tag, och kanske är det det nöje man kan räkna med i sitt nuvarande tillstånd.
Två av männen har en pågående kraftmätning: en antagonistisk replik plockas upp och leder till argare svar och till sist hot om stryk - komiskt för att det inte är troligt att hoten verkställs. Litet senare i föreställningen står de två gubbarna på bättre fot och verkar inte komma ihåg sin fientlighet. Minnen från tidigare år dyker upp och förväxlas, besökande barn dyker upp och förväxlas med andra ur minnets fickor.
I pjäsen finns några inslag utanför replikerna som jag försöker förstå mig på, men inte kan passa in i det övriga som framförs. Det gäller de flesta gångerna som det lilla barnet dyker upp på scenen, och det gäller det längre inslaget av dans. För mig blir de abrovinker som inte tillför något.
Två av skådespelarna från Vintermusik har följt med från Stadsteatern: Marika Lindström och Sten Ljunggren. De spelar åldringarna tillsammans med lika ypperliga skådespelare från Dramaten: Per Mattsson, Monica Stenbeck och Carl Magnus Dellow. Det finns en viss glädje i att se att de gamla människornas öde på scenen inte är oundvikligt; när man blinkar till kommer man ju ihåg hur mycket skicklighet och närvaro som fortfarande finns hos de jämnåriga människorna som spelar dem. Än en gång är jag också mycket glad över att Lars Norén går mot pjäser som förlitar sig på stämning snarare än handling.
Länk till Dramatens sida om Andante
 |
| Foto: Bobo Ericzén |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar