Stolarna på Dramaten

Inte en stol men en stege bärs in på scenen först av allt, långsamt långsamt av den hasande gubben. Johan Ulvesons kroppspråk är imponerande segt och mycket roligt i slow motion. Men snart kommer hustrun in och hyschar åt hans upptåg. Titta ut genom fönstret?! Det släpas in två stolar och de gamla paret slår sig ned, först lilla gubben i famnen på lilla gumman. De pratar med varandra, förvirrat men kärleksfullt med vissa utbrott. Gumman vill att gubben skall berätta favorithistorierna. Men dem drar han ju varje kväll? Fast för gumman är de nya varje gång.

De är en bild av ett gammalt sammanpratat par, gifta i sjuttiofem år, men ibland svindlar det till och man undrar om de är något större än skuggorna de kastar. Gubben berättar om Paris, ljusets stad, vi vet att det var ljusets stad därför att det slocknade för fyrahundratusen år sedan. Förresten låg väl Paris vid andra ändan av en kort promenad genom trädgården. De gamla berättelserna är osammanhängande men fascinerande.

Men nu är det ju dags att ta emot gästerna. De är inbjudna för att äntligen få höra gubbens föredrag, det som skall förklara vad han har tänkt ut och förklara hela världen. Det är en inbjuden talare som skall hålla det, hoppas att han kommer. Men först kommer gästerna; osynliga för oss men verkliga för värdparet. Inte håller sig gästerna i skinnet, de presenteras artigt för varandra men översten tar sig för fräckheter mot den unga damen - tänk om hennes make ser vad som händer?

Skaran av gäster blir större och brokigare, och stämningen stiger när ögonblicket för det upplysande talet närmar sig. Men det kommer fler och fler gäster och nya varianter av absurda situationer uppstår. "Hämta fler stolar, det kommer fler gäster!" bryts av i "Hämta fler gäster, det kommer fler stolar!" under några ögonblick. Nu kan man börja oroa sig för om den stora samlingen kommer att bli ett klimax, och om parets egenartade kärlek skall hålla genom prövningen. Eugène Ionescos historia växer från krypfart till kaos, och Johan Ulveson och Kicki Bramberg rider på vågen, ålderstigna och tröga men säkra på sin riktning, litet oroväckande men mest sympatiska och roliga.

Länk till Dramatens sida om Stolarna