En vintersaga är ett av Shakespeares dramer där en monarks missförstånd leder till tragedier, men där en kungaättling uppfostrad i hemlighte i ett annat land återbördas för ett lyckligt slut. Men Folkteatern i Göteborg spelar versionen av Karen-Maria Bille och Katrine Wiedemann där den lättsammare parallellhistorien vid det Böhmiska hovet är struken. Kvar finns bara kung Leontes av Sicilien, hans växande svartsjuka och de som drabbas av den.
Vännen Polixenes, kung av Böhmen, skall resa hem efter sitt besök trots värden Leontes enträgna uppmaningar att stanna. Men han ändrar sig och skjuter upp sin resa när drottning Hermione ber honom. Så trevligt! Eller? Varför var det just hennes ord som förmådde honom att ändra sig? Leontes bilder av de bådas samtal förvrängs i hans minne, och plötsligt står det klart för honom: drottningen är otrogen med Polixenes! Kung Leontes är van att få sin vilja genomförd, och förblindad av raseri beordrar han döden för Polixenes och fångenskap för drottningen tills hon har fött det barn hon bär - Polixenes barn? Alla i Leontes omgivning försöker lugna honom, men han är säker på sin sak och framhärdar i sin hämndlystnad. Drottning Hermione och sonen prins Mamillius dör av sorg och den nyfödda dottern Florizel sätts ut i skogen.
Tillika med antalet scener är ensemblens storlek reducerad. Tre personer axlar flera roller, och i deras centrum som kung Leontes står en av Sveriges absolut bästa skådespelare, Johan Holmberg. Nej, han väcker aldrig vår sympati i sin vansinniga utrensning av sina närmaste, men han gör den självsvåldige kungen till en hel figur, inte bara en karikatyr av en despot. Som alltid visar Holmberg varje känsloläge med varje millimeter av sin figur, och det är en njutning att se även i den sorgliga pjäsen.
Jag gillar inte allt i Folkteaterns uppsättning: några kvarvarande komiska spasmer hos birollerna tar fokus från handlingen i onödan, och en del av de postmodernistiska klädvalen likaså. Men strykandet av parallellhandlingen är ett ytterst klokt drag, och gör det lyckliga slutet så ihåligt som det borde vara. Kan tretton års ånger göra bot för de människoliv som släckts, kan onda gärningar förlåtas när dess verkningar upphävts? Folkteaterns uppsättning låter oss misstänka att det lyckliga slutet kan vara Leontes önskedröm. Det vi i själva verket har sett är en beskrivning av en människa som vill hålla fast vid sin svartsjuka och inte lyssna på hundra förmanande röster, och som så slår sönder sitt eget och andras liv.
Länk till Folkteaterns sida om En vintersaga
Vännen Polixenes, kung av Böhmen, skall resa hem efter sitt besök trots värden Leontes enträgna uppmaningar att stanna. Men han ändrar sig och skjuter upp sin resa när drottning Hermione ber honom. Så trevligt! Eller? Varför var det just hennes ord som förmådde honom att ändra sig? Leontes bilder av de bådas samtal förvrängs i hans minne, och plötsligt står det klart för honom: drottningen är otrogen med Polixenes! Kung Leontes är van att få sin vilja genomförd, och förblindad av raseri beordrar han döden för Polixenes och fångenskap för drottningen tills hon har fött det barn hon bär - Polixenes barn? Alla i Leontes omgivning försöker lugna honom, men han är säker på sin sak och framhärdar i sin hämndlystnad. Drottning Hermione och sonen prins Mamillius dör av sorg och den nyfödda dottern Florizel sätts ut i skogen.
Tillika med antalet scener är ensemblens storlek reducerad. Tre personer axlar flera roller, och i deras centrum som kung Leontes står en av Sveriges absolut bästa skådespelare, Johan Holmberg. Nej, han väcker aldrig vår sympati i sin vansinniga utrensning av sina närmaste, men han gör den självsvåldige kungen till en hel figur, inte bara en karikatyr av en despot. Som alltid visar Holmberg varje känsloläge med varje millimeter av sin figur, och det är en njutning att se även i den sorgliga pjäsen.
Jag gillar inte allt i Folkteaterns uppsättning: några kvarvarande komiska spasmer hos birollerna tar fokus från handlingen i onödan, och en del av de postmodernistiska klädvalen likaså. Men strykandet av parallellhandlingen är ett ytterst klokt drag, och gör det lyckliga slutet så ihåligt som det borde vara. Kan tretton års ånger göra bot för de människoliv som släckts, kan onda gärningar förlåtas när dess verkningar upphävts? Folkteaterns uppsättning låter oss misstänka att det lyckliga slutet kan vara Leontes önskedröm. Det vi i själva verket har sett är en beskrivning av en människa som vill hålla fast vid sin svartsjuka och inte lyssna på hundra förmanande röster, och som så slår sönder sitt eget och andras liv.
Länk till Folkteaterns sida om En vintersaga
 |
| Foto: Mats Bäcker |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar