Chiharu Shiota har vigt en stor del av sitt konstnärskap åt att skapa konst av trådar, spända, knutna och vävda tillsammans. Antalet verk är få men desto större till omfång i både rum och tid. Arbetet med att skapa konstverket är ett tidskrävande handarbete, och väl färdigsdtällda är det få av verken som kan flyttas från utställningsrummet till en ny plats. Det gör det extra fascinerande att träda in i rummet på Göteborgs Konsthall som Chiharu Shiota klätt in i en tät väv av röda trådar. Trådarna bildar ett valv ovanför den inbjudande vägen in i och ut ur rummet, förankrad i ett antal stolar mitt i rummet kring vilka man går genom konstverket.
De röda trådarna skulle kunna skapa obehag på många sätt; är de spindelväv, kan de användas för att binda oss, är de röda av blod, är de en ny sorts varelse? Men känslan inne i rummet är mjuk, vacker och överjordisk. På nära håll kan men se hur de enskilda trådarna är fästa i varandra med omsorg om detaljer och ändå med en intrikat plan för helheten. På längre håll glider trådmassan samman i en diffus, skyddande sänghimmel. Ljudet runt en är litet dämpat.
Med stolar placerade mitt i rummet kan man önska sig att få slå sig ned, njuta av verket under en längre tid och bli en del av det för en tid. Men vid närmare blick är trådarna fästa så att stolarna inte går att sitta på. Eller kanske finns det trådvarelser som kan sitta bekvämt på de invävda stolarna? Nu blandas den välkomnande känslan med upplevelsen att rummet kanske ändå inte är byggt för människor.
I salen intill finns verket Where Are We Going?, roddbåtsstora båtar byggda av svarta konturer och fyllda med vita trådstrukturer. Ur vissa vinklar ser båtarna ut att vara fyllda med bomull. Från närmre håll ser man de vassare detaljerna i uppbyggnaden. Från vänster sida lyser en rad av strålkastare igenom och gör att den vita fyllningen gnistrar som iskristaller.
I en annan sal finns fler röda trådar: en tavla av trådar uppspända så att de bildar ett mjukt mönster; glaslådor i vilka ett tät nät av röda trådar håller fast gammaldags nycklar "svävande" mellan lådans sidor och botten. Chihaur Shiota har hittat ett fint och personligt sätt att uttrycka sig i konst, och jag är glad att vi fick gå in i hennes röda rum.
Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Chiharu Shiota
De röda trådarna skulle kunna skapa obehag på många sätt; är de spindelväv, kan de användas för att binda oss, är de röda av blod, är de en ny sorts varelse? Men känslan inne i rummet är mjuk, vacker och överjordisk. På nära håll kan men se hur de enskilda trådarna är fästa i varandra med omsorg om detaljer och ändå med en intrikat plan för helheten. På längre håll glider trådmassan samman i en diffus, skyddande sänghimmel. Ljudet runt en är litet dämpat.
Med stolar placerade mitt i rummet kan man önska sig att få slå sig ned, njuta av verket under en längre tid och bli en del av det för en tid. Men vid närmare blick är trådarna fästa så att stolarna inte går att sitta på. Eller kanske finns det trådvarelser som kan sitta bekvämt på de invävda stolarna? Nu blandas den välkomnande känslan med upplevelsen att rummet kanske ändå inte är byggt för människor.
I salen intill finns verket Where Are We Going?, roddbåtsstora båtar byggda av svarta konturer och fyllda med vita trådstrukturer. Ur vissa vinklar ser båtarna ut att vara fyllda med bomull. Från närmre håll ser man de vassare detaljerna i uppbyggnaden. Från vänster sida lyser en rad av strålkastare igenom och gör att den vita fyllningen gnistrar som iskristaller.
I en annan sal finns fler röda trådar: en tavla av trådar uppspända så att de bildar ett mjukt mönster; glaslådor i vilka ett tät nät av röda trådar håller fast gammaldags nycklar "svävande" mellan lådans sidor och botten. Chihaur Shiota har hittat ett fint och personligt sätt att uttrycka sig i konst, och jag är glad att vi fick gå in i hennes röda rum.
Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Chiharu Shiota
2 kommentarer:
intressant, gick förbi igår, kanske ska titta på detta.
Ja, gör det, passa på när det finns där! :)
Skicka en kommentar