Ingen mans land på Stadsteatern

I Harold Pinters pjäser är det ofta ett maktspel som pågår mellan personerna, ett maktspel i ett slutet rum. Utan att gå till handgripligheter, bara med hjälp av ord, kan den ene tränga in den andre i ett hörn. I Ingen mans land blir stämningen sällan så hotfull, men med orden målar istället de olika männen upp sig inför varandra, och ögonblicken av samtycke är få och opålitliga.

Spooner (Peter Haber), i litet skrynklig linnekavaj, är hembjuden till Hirst (Lars Lind), i välsittande grå kostym. De har träffats av en slump under promenad på Hampstead Heath, och när Spooner kommer till Hirsts pampiga hem, tar han gärna emot ett glas whisky och berättar ingående om sig själv. Inte borde man misstro honom bara för att han ser ut att ha sina bästa dagar bakom sig, men det är litet underligt hur gärna han vill instämma i de få sakerna som Hirst uttalar. Litet mer än underligt, nästan övernaturligt, faktiskt, hur de två faller varandra i talet, och hur Spooners erbjudande om att vara hans enda vän verkar driva Hirst djupare in i plågorna under dennes tilltagande berusning.

När Hirst lämnat rummet kliver istället Foster (Joakim Gräns) hemtamt in i salongen. Han förvånas inte över att stöta på en främling, utan börjar fråga Spooner vad han dricker på ett aggressivt vis. Därefter berättar han oombedd om sig själv och sin bakgrund i Asien. Det är inte så att hans berättelse kommer att motbevisas senare, men det Foster säger och det Fosters kompanjon Briggs (Jonas Hellman-Driessen) säger är som pusselbitar som inte hör ihop.

Hela första akten skulle kunna förklaras realistiskt om man valde att se den så. Hirst är en äldre man med pengar och inflytande, kanske i den undre världen, som börjar bli senil, och det är därför han växlar mellan att inte känna igen Spooner och att kalla honom sin vän. Foster och Briggs är hantlangare som är vana vid att Hirst tar hem okända för att få sällskap, och håller ögonen på Spooner för att se att han inte utnyttjar situationen. Tänker man så kan man bara njuta av dialogens blandning av intelligens och förvirring.

Foto: Sarah Bolmsten

Men i andra akten går det inte att bortse från mystiken. Briggs avslöjar för Spooner att Hirst är uppburen författare. Men Spooner är ju också poet! I nästa gång de två ses, i nästa scen, sätter de igång kvällens mest livfulla diskussion om sin gemensamma studietid, som snart mynnar ut i ett gräl om ansvarslösa förförelseakter. Så igår kände de inte varandra, nu är de ungdomskamrater med gemensamma vänner och kärlekar? Det är ingen slump att den här vändningen kommer strax efter att båda har trätt fram som författare. En författare kan forma om verkligheten efter sitt eget huvud - och tydligen kan två författare forma om den så att deras livshistorier griper in i varandra.

Alla personer på scenen har långa monologer där de berättar om sig själva. De är detaljrika, målande och fullt möjligt sanna. Men Spooners och Hirsts berättelser skulle kunna vara fantasier, och Briggs och Fosters berättelser väcker inte sina åhörares intresse eller sympati. Alla talar om sig själva, men det leder ingenstans, och ingen vill lyssna. De enda två tillfällena av dialog och ömsesidighet är Spooners och Hirsts två diskussioner, en i första akten och en i andra, och båda två verkar vara fabulerade! Så man talar egentligen utan att någon lyssnar, och när man någon gång möter någon annan i dialog, så är det en illusion. Är det sant? Det är en ödslig tanke, och ännu kusligare blir det i de sista minuterna då ensamheten skruvas åt under ett allt starkare och kallare ljus. Ingen mans land är en intelligent och sevärd pjäs.

Länk till Stadsteaterns sida om Ingen mans land