lördag 31 december 2011

Civilisation och sammanhang


Jag har länge älskat Europa: alla länder, så olika, men historiskt sammanflätade genom handel, krig och migration. utan att vara särskilt intresserad av historia känns det spännande att hitta spår av andra kulturer i gamla ortsnamn, familjenamn och maträtter. Instinktivt kändes det för en ung Jenny som höjden av kunnande att kunna många språk, och med hjälp av universitetsstudier har jag försökt tillägna mig italienska, tjeckiska och ryska. Hör Ryssland till Europa? Det har ryssarna själva diskuterat i hundratals år, men betänk att det kan ha varit en svensk viking som lade grunden till det ryska riket (och det i de vackra trakterna som nu utgör Ukraina).

Så hur långt sträcker sig Europa? Jag blir glad när EU söker samarbete och handelsavtal med länder i Nordafrika och strax bortom Östeuropa. Min önskedröm är att EU utvidgar sig mer och mer, ett par länder i taget, och för med sig demokrati, respekt för mänskiga rättigheter, ett pålitligt rättsväsende och avsaknad av korruption till alla länder som ingår i gemenskapen. (Ja, det är storslagna tankar, och dem ger jag inte upp i första taget!) Traditionella gränser för Europa skall inte behöva stoppa rörelsen. Ännu mer generöst omfång och folkligt engagemang har ju Eurovision Song Contest, som mirakulöst nog inbegriper länder som Israel och Azerbajdzjan, ända borta vid det fascinerande Kaspiska Havet!


Ibland har jag dock funderat över om mitt eget intresse gör halt vid Europas gränser. Jag tycker inte att det är konstigt om man är mer intresserad av sina grannländer, och det finns ju andra människor som brinner för avlägsna länder som Colombia eller Filippinerna. Men rent intellektuellt ville jag helst älska hela världen lika mycket, och undrade över varför jag inte gjorde det. Jag tror att det är för att det är av européer och nordamerikaner som jag har fått den största dosen av kultur: film, konst och framför allt litteratur. När man blir bekant med händelser och personer som Sacco di Roma, Goethe, Newton, Askungen och koncentrationsläger, och ser dem ekas och refereras i andra böcker och filmer, blir det till en historia man känner sig hemma i. Jag har helt enkelt inte läst och sett lika mycket från Asien, Sydamerika eller andra kontinenter.

Lyckligen hemma och mött av en själsfrände kände jag mig när jag läste Stefan Zweigs lysande noveller. Huvudpersonerna rör sig genom Europa, och i kurortsmiljö kan man bo tillsammans med en dansk yngling, en engelsk dam eller en familj från Italien. Alla har egenheter som dels beror på deras hemorter, dels på deras personligheter, de är spännande eller tråkiga, och alla är människor. Man ser deras olikheter men också deras likheter. Något liknande kan man uppleva i Thomas Manns Bergtagen, men Zweig visar det ännu bättre.


Tack och lov har jag några bevis på att det här nätet av civilisation och ömsesidig förståelse som jag upplever sträcker sig längre än det europeiska fastlandet. Robert Bolaño skriver om chilenare, mexikaner och andra latinamerikaner så som Zweig skriver om fransmän och schweizare, och Bolaños persongalleri har dessutom förgreningar till Spanien och Israel. Allra starkast blev känslan av en världsomspännande civilisation, där våra liv blir rikare för att vi känner till varandras kulturer, när jag läste Teju Coles Open City. Hans huvudperson kan spegla sina tankar i såväl Beowulf och Tahar Ben Jelloum som nigerianska skapelseberättelser om gudar och deras ansvarsområden. När jag kände igen några igbo-namn från böcker jag läst av Chinua Achebe och Chimamanda Ngozi Adichie fick jag en tillfredsställande känsla av att jag, när jag har läst tillräckligt mycket och tillräckligt varierat, kommer att känna en gemenskap med alla civilisationer i världen. Här finns också en fyllig och intressant understreckare som handlar om hur afrikansk litteratur kan välja att spegla sig i antikens berättelser.

Inför 2012 och inför alla kvarvarande år till världens undergång önskar jag att alla får känna samhörigheten med det goda i världens alla kulturer, och får tid att fördjupa sin förståelse och empati för alla människor oberoende av färg och språk.


4 kommentarer:

Glamourbibliotekaren sa...

Interessant! Man lærer så mye av å lese bøker fra andre kulturer. La det bli mange slike leseopplevelser i 2012! Alle gode ønsker for det nye året, og takk for denne fine bloggen! :)

Jenny B sa...

Ja, böcker verkar vara det bästa sättet för att verkligen sätta sig in i hur andra tänker, även om filmer, konst och musik också hjälper till.

Tack så mycket, och jag önskar ett gott nytt år och många fina bloggposter till dig också, Glamourbibliotekaren!

Hermia sa...

Ja, intressant! Litteraturens kraft och förmåga att skapa samband, sammanhang och relationer är stor - så jag tror starkt på den. Och att från sitt eget soffhörn i hjärta och tanke kunna omfamna världen utanför är rätt fantastisk.

Önskar dig ett nytt kulturår med nya spännande möten!

Jenny B sa...

Tack detsamma, Hermia!

Resor och verkliga möten är viktiga, men tänk så långt man kommer genom att läsa varandras sagor och känna till varandras traditioner!