När ett kärnvapenkrig förgiftade jordytan lyckades en del människor fly under jorden, till Moskvas tunnelbana. Man kan odla svamp i mörker, föda upp grisar som äter svampen, och i värsta fall även fånga råttor, så de som slår sig ned på metrostationerna har en chans att överleva.
Efter ett tiotal år har det fötts och vuxit upp barn som inte har något minne av livet över jorden. Tonåringen Artiom var tre år gammal när katastrofen hände, men har bara vaga minnen av det tidigare livet och av sin nu döda mor. Han lever med sin styvfar Sasja på stationen VDNCh, en station som ligger strax utanför ringlinjen som omcirklar och förbinder så många andra stationer i tunnelbanenätet.
Ringlinjen kallas Hansan, eftersom den utgör en så viktig väg för handel. Men kommunikationer mellan stationer försvåras av att några ligger i krig med varandra, och av att det ibland händer oförklarliga saker. Alla som går in i en tunnel kan inte vara säkra på att komma ut levande på andra sidan. För att inte tala om att det från ytan kommer ned muterade varelser, "de svarta", som på sista tiden blivit mer aggressiva.
En gammal vän till Artioms styvfar, Hunter, dyker upp. Artiom lyssnar intresserat på vad han berättar om forna tider, och om vad för oroande saker som verkar vara på gång under jorden nu. När han ber Artiom ta sig genom tunnlarna till Polis, det stationskomplex i centrum där flera linjer löper samman, blir pojken både orolig och nyfiken. Vägen genom tunnelbanenätet blir förstås inte enkel, och Artiom får se hur olika "styrelseskick" och standard de olika stationerna har. De människor han möter har egna historier att berätta, och egna förklaringar till de återkommande mystiska händelserna. Men de förklaringar som en person ger blir motsagda av nästa person som Artiom möter. Det som den ene förklarar som de dödas röster avfärdar den andre som hallucinationer av gaser.
Några spännande partier, som när Artiom vandrar ensam i kolmörker och hör ekon av steg, hamnar i det mellanläge där både naturliga och övernaturliga förklaringar skulle kunna duga. Ju längre han kommer i sin vandring, desto tydligare står det klart att människorna under jorden alla behöver en sammanhållande historia för att se mening i sina liv, och det kvittar om den är sann eller ej.
Till skillnad från en del andra dystopier, som till exempel Cormac McCarthys The Road där lösa sidor ruttnar bort i ett översvämmat bibliotek, är böcker högt värderade i de flesta Metro-stationerna. Stationskomplexet Polis ligger under det Stora Biblioteket (Ryska statsbiblioteket/Leninbiblioteket), och böckerna och vetandet är länken till civilisationen som man inte vill förlora. Gluchovskijs historia är till största delen befolkad av män, och den förlorar på den ensidigheten, men jag tycker om att människan i Gluchovskijs hårda framtid inte helt förlorat sin förmåga till omtanke. Bland annat möter Artiom en man som tar hand om sin utvecklingsstörde son. Och ändå så är de svaga alltid utlämnade åt att lita på de starkas sinne för rättvisa. Så få människor har överlevt, och ändå slutar de inte utnyttja och döda varandra, inte ens när ett större hot kryper fram ur väggarna.
Efter ett tiotal år har det fötts och vuxit upp barn som inte har något minne av livet över jorden. Tonåringen Artiom var tre år gammal när katastrofen hände, men har bara vaga minnen av det tidigare livet och av sin nu döda mor. Han lever med sin styvfar Sasja på stationen VDNCh, en station som ligger strax utanför ringlinjen som omcirklar och förbinder så många andra stationer i tunnelbanenätet.
Ringlinjen kallas Hansan, eftersom den utgör en så viktig väg för handel. Men kommunikationer mellan stationer försvåras av att några ligger i krig med varandra, och av att det ibland händer oförklarliga saker. Alla som går in i en tunnel kan inte vara säkra på att komma ut levande på andra sidan. För att inte tala om att det från ytan kommer ned muterade varelser, "de svarta", som på sista tiden blivit mer aggressiva.
En gammal vän till Artioms styvfar, Hunter, dyker upp. Artiom lyssnar intresserat på vad han berättar om forna tider, och om vad för oroande saker som verkar vara på gång under jorden nu. När han ber Artiom ta sig genom tunnlarna till Polis, det stationskomplex i centrum där flera linjer löper samman, blir pojken både orolig och nyfiken. Vägen genom tunnelbanenätet blir förstås inte enkel, och Artiom får se hur olika "styrelseskick" och standard de olika stationerna har. De människor han möter har egna historier att berätta, och egna förklaringar till de återkommande mystiska händelserna. Men de förklaringar som en person ger blir motsagda av nästa person som Artiom möter. Det som den ene förklarar som de dödas röster avfärdar den andre som hallucinationer av gaser.
Några spännande partier, som när Artiom vandrar ensam i kolmörker och hör ekon av steg, hamnar i det mellanläge där både naturliga och övernaturliga förklaringar skulle kunna duga. Ju längre han kommer i sin vandring, desto tydligare står det klart att människorna under jorden alla behöver en sammanhållande historia för att se mening i sina liv, och det kvittar om den är sann eller ej.
Till skillnad från en del andra dystopier, som till exempel Cormac McCarthys The Road där lösa sidor ruttnar bort i ett översvämmat bibliotek, är böcker högt värderade i de flesta Metro-stationerna. Stationskomplexet Polis ligger under det Stora Biblioteket (Ryska statsbiblioteket/Leninbiblioteket), och böckerna och vetandet är länken till civilisationen som man inte vill förlora. Gluchovskijs historia är till största delen befolkad av män, och den förlorar på den ensidigheten, men jag tycker om att människan i Gluchovskijs hårda framtid inte helt förlorat sin förmåga till omtanke. Bland annat möter Artiom en man som tar hand om sin utvecklingsstörde son. Och ändå så är de svaga alltid utlämnade åt att lita på de starkas sinne för rättvisa. Så få människor har överlevt, och ändå slutar de inte utnyttja och döda varandra, inte ens när ett större hot kryper fram ur väggarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar