En bröllopsdag, en bröllopsfest, som kan vara den mest underbara dagen i någons liv, kan också vara full av press och oro. På den påkostade bröllopsfesten för Justine (Kirsten Dunst) och hennes nyblivne man Michael (Alexander Skarsgård) dyker kraven upp, och Justine som länge haft nära till depression reagerar växelvis med att dra sig undan, göra galna saker och fräsa ifrån till dem hon blir irriterad på.
Allt det här är goda förutsättningar för att säga något viktigt, men jag tycker inte om tonen i Lars von Triers film Melancholia. Stämningen på bröllopsfesten är tillgjord - nåja, det finns ju många familjer med en liknande tillkämpad glättighet. Men än mer störs jag av att det som skall föreställa humor sker på bekostnad av andra. Fnittrande kommer bröllopsparet två timmar för sent, vilket betyder att alla gäster har fått sitta hungriga och vänta snällt vid bordet. Justines far (John Hurt) fifflar bort silverskedarna och skrattar åt att serveringspersonalen måste hämta nya. Jag tycker inte att det är så roligt att driva med andra på det sättet.
Något annat som slår mig är hur Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) måste följa efter Justine för att stötta henne och hjälpa henne till rätta. Där liknar Claire kvinnan som flyttar in hos "idioterna" i von Triers film med samma namn, och sköter om dem. Idioterna, melankolikerna, de naivistiska huvudrollsinnehavarna som skall säga något om vår människonatur, de klarar sig inte utan sina vårdare. Var kommer vårdarna ifrån i von Triers universum? Han verkar ta dem och deras roll för givna, och jag tycker att det är en blind fläck hos honom.
Jag kan bortse från brotten mot fysikens lagar, och acceptera att det från en dag till en annan dyker upp en planet vars bana möjligtvis kan krocka med jordens. Istället för att göra en katastroffilm med flyende folkmassor, självsäkra myndighetspersoner och febrilt arbetande vetenskapsmän, har von Trier kokat ned rollerna till Justine, Claire och Claires man John (Kiefer Sutherland) och deras lille son. Men inte ens med bara tre vuxna personer att berätta om lyckas von Trier. Det han visar av deras känslor är varken logiskt, trovärdigt eller poetiskt. Precis som under festscenen i första halvan av filmen beter sig människor fånigt och säger repliker som låter som om en elvaåring skrivit av dem från andra filmer.
Om man vill se planeten Melancholia som en metafor, så förstår jag mycket väl att det är Claire som blir räddast för att den skall nå henne och slå sönder hennes liv och hennes värld. Efter att ha tagit hand om Justine måste det väl oroa Claire att även hon skall drabbas av nedstämdhet och inte orka upprätthålla sitt normala liv. Det finns några (långdragna) scener fulla med skönhet och verklig spänning när familjen sitter på sin vackra veranda och väntar på mötet med den andra planeten. Men filmen visar ändå inte större sympatier för Claire, utan låter henne snubbla omkring som en fåne när katastrofen närmar sig.
Det talas om att de som lever under depression kan leva upp och bli handlingskraftiga när en yttre fara hotar, och att det är det som händer Justine i filmen. Men jag ser inte att hon blir till någon person jag skulle vilja lita på. Visst lyfter hon sig upp ur sin håglöshet, men bara för att bli grinig som den värsta emo-skitunge. Det finns så mycket egoism i filmen, fler exempel än jag kan nämna här. Egoistisk humor - "jag är rolig på andras bekostnad". Egoistisk depression - "jag tycker att världen är ond, så den kan lika gärna gå under". Finns det något budskap i filmen, eller skall man bara låta sig ryckas med av bilderna och känslorna den förmedlar? På det svarar jag nej och nej. Det var ett slöseri med min tid att försöka hitta en mening i Lars von Triers bristfälliga historia.
Allt det här är goda förutsättningar för att säga något viktigt, men jag tycker inte om tonen i Lars von Triers film Melancholia. Stämningen på bröllopsfesten är tillgjord - nåja, det finns ju många familjer med en liknande tillkämpad glättighet. Men än mer störs jag av att det som skall föreställa humor sker på bekostnad av andra. Fnittrande kommer bröllopsparet två timmar för sent, vilket betyder att alla gäster har fått sitta hungriga och vänta snällt vid bordet. Justines far (John Hurt) fifflar bort silverskedarna och skrattar åt att serveringspersonalen måste hämta nya. Jag tycker inte att det är så roligt att driva med andra på det sättet.
Något annat som slår mig är hur Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) måste följa efter Justine för att stötta henne och hjälpa henne till rätta. Där liknar Claire kvinnan som flyttar in hos "idioterna" i von Triers film med samma namn, och sköter om dem. Idioterna, melankolikerna, de naivistiska huvudrollsinnehavarna som skall säga något om vår människonatur, de klarar sig inte utan sina vårdare. Var kommer vårdarna ifrån i von Triers universum? Han verkar ta dem och deras roll för givna, och jag tycker att det är en blind fläck hos honom.
Jag kan bortse från brotten mot fysikens lagar, och acceptera att det från en dag till en annan dyker upp en planet vars bana möjligtvis kan krocka med jordens. Istället för att göra en katastroffilm med flyende folkmassor, självsäkra myndighetspersoner och febrilt arbetande vetenskapsmän, har von Trier kokat ned rollerna till Justine, Claire och Claires man John (Kiefer Sutherland) och deras lille son. Men inte ens med bara tre vuxna personer att berätta om lyckas von Trier. Det han visar av deras känslor är varken logiskt, trovärdigt eller poetiskt. Precis som under festscenen i första halvan av filmen beter sig människor fånigt och säger repliker som låter som om en elvaåring skrivit av dem från andra filmer.
Om man vill se planeten Melancholia som en metafor, så förstår jag mycket väl att det är Claire som blir räddast för att den skall nå henne och slå sönder hennes liv och hennes värld. Efter att ha tagit hand om Justine måste det väl oroa Claire att även hon skall drabbas av nedstämdhet och inte orka upprätthålla sitt normala liv. Det finns några (långdragna) scener fulla med skönhet och verklig spänning när familjen sitter på sin vackra veranda och väntar på mötet med den andra planeten. Men filmen visar ändå inte större sympatier för Claire, utan låter henne snubbla omkring som en fåne när katastrofen närmar sig.
Det talas om att de som lever under depression kan leva upp och bli handlingskraftiga när en yttre fara hotar, och att det är det som händer Justine i filmen. Men jag ser inte att hon blir till någon person jag skulle vilja lita på. Visst lyfter hon sig upp ur sin håglöshet, men bara för att bli grinig som den värsta emo-skitunge. Det finns så mycket egoism i filmen, fler exempel än jag kan nämna här. Egoistisk humor - "jag är rolig på andras bekostnad". Egoistisk depression - "jag tycker att världen är ond, så den kan lika gärna gå under". Finns det något budskap i filmen, eller skall man bara låta sig ryckas med av bilderna och känslorna den förmedlar? På det svarar jag nej och nej. Det var ett slöseri med min tid att försöka hitta en mening i Lars von Triers bristfälliga historia.
6 kommentarer:
nu då jag läst din recension är jag, tvärt emot, riktigt sugen att se den. ska bli intressant. tack för ännu en välskriven recension jenny!
Haha, så kan det bli! Berätta gärna vad du tyckte om filmen efteråt. Det är bra att få olika perspektiv, och en bild eller känsla kan ju tala rakt till någon medan den far förbi en annan helt.
Nämen, blev du SÅ anti! Men det är alltid ett nöje att läsa en intelligent sågning utan rallarsvingar.
Jag tar med mig resonemanget om vårdare. Det är intressant, men har du tänkt på att vårdarna inte heller klarar sig utan någon att vårda?
Tack, Snowflake! Jag tänker faktiskt en hel del på vårdarna: vad skulle de göra om de inte behövde ta hand om dem som håller på att krascha? Har de kanske egna drömmar, en annan historia att berätta? I Idioterna tog ju faktiskt vårdaren med sig upproret hem, och det blev en början på något nytt för henne. Och i Melancholia så veks andra halvan åt Claire och hennes oro, så visst, de är inte bara bortglömda nyttodjur. Men jag är inte helt nöjd med rollen de får.
Jag har inte sett Idioterna, så jag kan inte jämföra. Däremot undrar jag om sett en helt annan sak, nämligen tv-serien In treatment? Där spelar Gabriel Byrne en terapeut som är suverän med sina patienter, men värdelös på att inse de enklaste saker i sitt eget liv. Apropå vårda.
Tänker också på Wilson i House-serien, som House (med rätta) skäller på för att han är beroende av att hjälpa folk.
Hmm, det var intressanta exempel. Jag har sett båda serierna, och har även läst om människor som älskar att hjälpa. Men jag har faktiskt aldrig träffat någon i verkliga livet, även om det nog beror på hur man definierar hjälpverksamheten. Finns de? Är de lyckliga med sin roll? Eller känner de sig otacksamt behandlade och önskar att de slapp? Jag har vänner som stöttar och stöder i perioder, och är själv den som kan stödja i svåra perioder. Men jag undrar hur det håller i längden att vara en vars identitet nästan släcks för att den tar hand om andra?
Skicka en kommentar