Jag får mig några skratt redan innan musiken börjar. När jag läser handlingen i programmet fnissar jag åt den otroligt fåniga handlingen. Visst, det är inte ovanligt med operor byggda på torftiga historier, men Don Pasquale har plockat ut det mest korkade ur några liknande libretton och inte lagt till något djupare.
Nästa skratt kommer när jag vänder blad, och läser Philip Zandéns pompösa programförklaring. Är det sant, kan han verkligen hitta undertoner av revolution i skenäktenskap och testamentesutpressning? Jag kan tänka mig några allvarliga aspekter att betona; de ekonomiska omständigheter som gör att Ernesto behöver få ärva Don Pasquale och att Norina behöver en man som kan försörja henne. Men Zandén har visst kört huvudet djupt ned i den proletära myllan från 1968. Oj oj. Vad skall det leda till?
På nästa uppslag läser jag att Gaetano Donizetti skrev operan på en vecka efter ett vad med vänner, och skamlöst blandade in stycken från tidigare egna verk. Hinner man smyga in frön till en revolution när man svänger ihop en opera på skoj med vänster hand? Det tvivlar jag på, medan jag skrattar igen.
Och när så ljusen släcks tonar Philip Zandéns stämma fram i högtalarna som en sista egotripp, efter den att själv breda ut sig på affischerna för operan. Nåväl, det kanske inte var hans eget val, och han är ju rätt så stilig, så man kan väl hoppas att hans ansikte lockar några som inte går på operan annars.
Sedan blir det mindre lustigt. Scenen är nästan naken, så när som på en stor vit skiva i mitten och en soffrad längst bak längs väggen. Där sitter alla medverkande när de inte agerar. Kören har dessutom som uppgift att knata fram och tillbaka och göra små irriterande saker, sprattla med benen ibland, inte ta sig själva på allvar och rent allmänt sticka hål på illusionen på scenen. Det gör mig lika besviken som 70-talets barnprogram när jag var liten. Vad är det för fel med att vara seriös? Varför beter de sig så? Förtjänar vi inte att få se något fint?
Musiken är ju vacker! Fast John Erik Eleby sjunger sin Don Pasquale forcerat och struttigt, kanske med flit för att understryka hans löjlighet, men det tycker jag är synd. Jag försöker att bara höra linjerna i Elebys vackra röst, men det hjälper inte helt. Och det är värst så löjliga replikerna låter på svenska!
När Ernesto (Mats Carlsson) skall sjunga sin sorgsnaste aria märker jag vådan av att Donizetti stjäl från sig själv. Klangerna och melodierna är så lika vansinnesarian ur Lucia di Lammermoor, och den ledsagande trumpeten låter så mycket som flöjten med motsvarande roll, att jag börjar att längta efter Lucias vansinnesaria. Men jag tror ändå på Ernestos sorg, fastän kören fånar sig igen.
Så får jag äntligen ett äkta skratt! Det är Norina (Marianne Hellgren Staykov) som klär ut sig till Sofronia, hämtad direkt från klostret och så fruktansvärt blyg i sällskap av män. Don Pasquale faller pladask för henne, och man ordnar blixtsnabbt ett (sken-)äktenskap. Och då! Då blir den väna Sofronia en Xantippa, börjar köpa in möbler och kläder för dyra pengar och kör med sin förvirrade make, som börjar ångra sig djupt. Det är jätteroligt!
Men det var ju Ernesto och Norina som älskade varandra. I månskenet sjunger de en vacker och innerlig kärlekssång (som inte kan förstöras helt av pussljuden i högtalarna och att kören hånglar i bakgrunden). Och si, så slutar det lyckligt ändå! Nej, Don Pasquale är inte ett av Donizettis mästerverk, men den hade ändå förtjänat bättre behandling än den här uppsättningen på Kungliga Operan.
Länk till Operans sida om Don Pasquale
Nästa skratt kommer när jag vänder blad, och läser Philip Zandéns pompösa programförklaring. Är det sant, kan han verkligen hitta undertoner av revolution i skenäktenskap och testamentesutpressning? Jag kan tänka mig några allvarliga aspekter att betona; de ekonomiska omständigheter som gör att Ernesto behöver få ärva Don Pasquale och att Norina behöver en man som kan försörja henne. Men Zandén har visst kört huvudet djupt ned i den proletära myllan från 1968. Oj oj. Vad skall det leda till?
På nästa uppslag läser jag att Gaetano Donizetti skrev operan på en vecka efter ett vad med vänner, och skamlöst blandade in stycken från tidigare egna verk. Hinner man smyga in frön till en revolution när man svänger ihop en opera på skoj med vänster hand? Det tvivlar jag på, medan jag skrattar igen.
Och när så ljusen släcks tonar Philip Zandéns stämma fram i högtalarna som en sista egotripp, efter den att själv breda ut sig på affischerna för operan. Nåväl, det kanske inte var hans eget val, och han är ju rätt så stilig, så man kan väl hoppas att hans ansikte lockar några som inte går på operan annars.
Foto: Hans Nilsson
Sedan blir det mindre lustigt. Scenen är nästan naken, så när som på en stor vit skiva i mitten och en soffrad längst bak längs väggen. Där sitter alla medverkande när de inte agerar. Kören har dessutom som uppgift att knata fram och tillbaka och göra små irriterande saker, sprattla med benen ibland, inte ta sig själva på allvar och rent allmänt sticka hål på illusionen på scenen. Det gör mig lika besviken som 70-talets barnprogram när jag var liten. Vad är det för fel med att vara seriös? Varför beter de sig så? Förtjänar vi inte att få se något fint?
Musiken är ju vacker! Fast John Erik Eleby sjunger sin Don Pasquale forcerat och struttigt, kanske med flit för att understryka hans löjlighet, men det tycker jag är synd. Jag försöker att bara höra linjerna i Elebys vackra röst, men det hjälper inte helt. Och det är värst så löjliga replikerna låter på svenska!
När Ernesto (Mats Carlsson) skall sjunga sin sorgsnaste aria märker jag vådan av att Donizetti stjäl från sig själv. Klangerna och melodierna är så lika vansinnesarian ur Lucia di Lammermoor, och den ledsagande trumpeten låter så mycket som flöjten med motsvarande roll, att jag börjar att längta efter Lucias vansinnesaria. Men jag tror ändå på Ernestos sorg, fastän kören fånar sig igen.
Så får jag äntligen ett äkta skratt! Det är Norina (Marianne Hellgren Staykov) som klär ut sig till Sofronia, hämtad direkt från klostret och så fruktansvärt blyg i sällskap av män. Don Pasquale faller pladask för henne, och man ordnar blixtsnabbt ett (sken-)äktenskap. Och då! Då blir den väna Sofronia en Xantippa, börjar köpa in möbler och kläder för dyra pengar och kör med sin förvirrade make, som börjar ångra sig djupt. Det är jätteroligt!
Foto: Alexander Kenney
Men det var ju Ernesto och Norina som älskade varandra. I månskenet sjunger de en vacker och innerlig kärlekssång (som inte kan förstöras helt av pussljuden i högtalarna och att kören hånglar i bakgrunden). Och si, så slutar det lyckligt ändå! Nej, Don Pasquale är inte ett av Donizettis mästerverk, men den hade ändå förtjänat bättre behandling än den här uppsättningen på Kungliga Operan.
Länk till Operans sida om Don Pasquale
2 kommentarer:
Synd på föreställningen, men jag fick också några fniss genom din förmedling av den. Tack för det :)
Vad bra! Och det är ändå alltid skönt att få komma till den vackra Operan och höra musik, tycker jag, så det var en bra kväll för mig.
Skicka en kommentar