Chalcot Crescent av Fay Weldon

I sin bok från 2009 berättar Fay Weldon, eller rättare sagt hennes syster Frances, vad som hänt och kommer att hända i ett England mycket likt vårt. En skillnad är att Frances föddes överhuvudtaget (vilket inte hände i vår värld). Hon följer sin syster tätt i stegen, tar över såväl hennes pojkvänner som stora delar av hennes karriär, och blir en alternativ-Fay i en alternativ-värld. En annan skillnad är att de ekonomiska problemen från år 2009 och framåt gör att alla duktiga konsumenter vaknar upp i en rävsax av obetalbara skulder, och i takt med utmätningar av hus och egendom tar sig även en ny regering, NUG, större makt och reglerar människors vardagsliv.

När jag började på Chalcot Crescent hade jag just läst V S Naipauls fåniga avfärdande av kvinnliga författare. Bland annat säger han att "inevitably for a woman, she is not a complete master of a house"och att det avspeglas i hur hon skriver. Men Fay Weldon, och Frances också för den delen, är tveklöst härskare i sitt eget hus, med en överblick över politik och ekonomi som manifesterar sig i huset och händelserna omkring det. OCH DESSUTOM är iakttagelserna uppblandade med stora mängder av "feminine tosh"! Detta på ett sätt som åter igen visar att Fay/Frances är en feminist som inte låter sig ryckas med av de mest högljudda slagorden. Vad hon istället gör är att observera, analysera, handla själv och sucka när stereotyperna biter sig fast och aldrig riktigt går att skaka sig loss från.

Chalcot Crescent är huset där nästan hela historien utspelar sig. Frances sitter i trappan, där hon alltid haft lättast för att skriva, och berättar om förskjutningar i samhällsstrukturen och i sin familj. Hon rör sig i cirklar som ökar och minskar i omkrets: hon nämner Government Meat Loaf (vad är det?); återkommer med mer anmärkningar om hur den smakar; återkommer senare med konspirationsteorierna om var den kommer från; ytterligare senare med sina egna teorier om det. På samma sätt berättar hon om sina ex-män och barn; återkommer med fler detaljer om hur hennes döttrar, halvsyskon, fött fler halvsyskon, och upptäcker saker hon inte anat själv från början. Dessutom flätas familje-cirklarna och samhälls-cirklarna in i varandra mer och mer, utan att Frances ens behöver resa sig från sin trappa.

Jag tycker att Frances blir litet för kategorisk i sina pikar mot ansvarslösa män under de sista sidorna, men jag skrattade till ändå. Det gick snabbt och lätt att läsa boken, och den kändes som en bagatell för att den behandlade allvarliga frågor med så lätt hand. Men enkelheten var bedräglig! I efterhand funderar jag fortfarande på hur skickligt Weldon låter samhällsutvecklingen speglas i en familjehistoria som är så invecklad att den lätt kunnat bli skrattretande. Det var tack vare ett fylligt inlägg hos Snowflake som jag blev inspirerad till att plocka fram den här smarta, underhållande boken, och jag är riktigt glad att jag läste den.