Fish Tank på bio

Trailern till filmen Fish Tank avskräckte mig litet. Tonåringar med problem i slitna förorter - det kan bli så oändligt deppigt och tråkigt. Men de hyllande recensionerna och det kalla draget från fönstren hemma fick iväg mig till bion i alla fall.

Mia (Katie Jarvis) bor med sin mamma (Kierston Wareing) och lillasyster Tyler (Rebecca Griffiths). Hon har blivit relegerad från skolan, så hon driver runt på dagarna, köper stulen sprit, bryter sig in i tomma lägenheter och dansar till hiphop. Hon hade tjejkompisar förut, men har blivit ovän med dem.

Lillasyrran Tyler är så rapp och fräck i käften att man skrattar högt flera gånger, men egentligen är det hemskt att en så liten flicka inte kan lära sig något viktigare av de vuxna i omgivningen än att dricka öl och svära. Mia är alltid på sin vakt, och om hon någon gång släpper på garden och vågar känna sig omtyckt, flyger taggarna upp igen så fort någon säger ett ord fel. Visst, det känner man igen hos många tonåringar, men det är extra sorgligt när man vet att hon inte har så mycket trygghet eller så mycket att se fram emot i livet.

En bra sak med filmen är att den trots allt det här inte är någon eländesskildring. Även om jag inte skulle vilja leva på stulen cider och hoppet om en danskarriär, ser jag hur Mia har lärt sig att överleva i sin miljö och hitta glädje där det finns. Det finns också några speciella ögonblick som visas ur Mias synvinkel, sådana där som man förstår att de har stor betydelse men man vet inte hur man skall förhålla sig till dem för man har så litet erfarenhet. Fastän historien som Andrea Arnold berättar är tung, så är den engagerande och tänkvärd.