Boken börjar 1990. Berättaren gör det extra tydligt för oss genom att lista tidsmarkörer dels från 90-talet, dels från en nutid. Detaljerna ger en omedelbar igenkänning, och det är en bra start.
Jarle Klepp går i andra ring på gymnasiet i Stavanger. Han är lyckligt kär i sin flickvän Katrine, och spelar i ett socialistiskt-anarkistiskt punkband med sin bäste vän och politiske frände Helge. Ett ganska vanligt tonårsliv, och Jarle har inte tänkt sig några större förändringar.
Men när Yngve står framför honom snubblar världen över sina egna fötter, och allt hamnar upp och ned. Jarle blir blixtförälskad i den okände unge mannen. Han gör allt för att ta reda på vem han är och var han bor, och lyckas ta sig in i Yngves liv och bli hans vän. Förälskelsen är intensiv och obegriplig, och driver Yngve till att göra oväntade saker och även hamna på kant med sina bästa vänner. Som om inte tonårskillar kan strula till det för sig själva tillräckligt ändå!
Med jämna mellanrum gör berättaren utvikningar i viktiga scener: förlorar sig både i virrvarret av känslor i ögonblicket, och som vuxen, med historien i bakspegeln. De filosofiska reflektionerna är intressanta, och jag tycker om upplägget - de första hundra sidorna i alla fall. Därefter händer det att det blir irriterande, speciellt när man känner på sig att något viktigt är på väg att hända.
Mitt intresse för böcker om tonårskillar som festar, bråkar och ställer till det för sig själva och andra är begränsat. Nu är den här boken ändå bättre än andra; historien är väl berättad, och den galna kärleken till Yngve är så fint skildrad. Jag önskar att jag hade sett filmen gjord efter boken - den gick bara en ynka vecka eller två i Stockholm. Jag tror att filmen är sevärd, och jag vet att boken är läsvärd.
4 kommentarer:
Intressant! Jag har läst Kompani Orheim av samma författare, och upplever den mycket såsom du har beskrivit Mannen som elsket Yngve. Jag konstaterade också just att mitt intresse för tonårskillar ur det här perspektivet är begränsat, så Mannen som elsket Ynge, som jag har fått i present, kommer nog tyvärr bli stående där oläst i bokhyllan.
Aha, det var intressant att höra att Renbergs författarstil är sig lik. Jag tycker ändå att han är rätt så bra! Jag vill ju veta litet om hur tonårsgrabbarna tänker, i alla fall.
Kompani Orheim er mer en oppvekstroman. Den er enda bedre enn Mannen som elsket Yngve, mener jeg. Handler om barndommen til Jarle Klepp. Anbefales på det varmeste!
Aha, så Kompani Orheim handlar också om Jarle Klepp? Då kanske jag vill läsa den någon gång, den också. Tack för upplysningen!
Skicka en kommentar