Bara några sidor in i boken märker jag att Pamuks varning till läsaren är befogad. På försättsbladet citeras bland annat ur Stendhals Kartusianklostret i Parma:
"Politik i ett litterärt verk är ett pistolskott mitt i en konsert, ett rått inslag som dock omöjligen kan ignoreras. Vi talar här om mycket fula företeelser..."
I alla Pamuks böcker har politik - maktkamp, ideologiska ståndpunkter, stridigheter, förvirring - varit en del av berättelsen, men här får den huvudrollen. Det är tyvärr det som gör den här boken mer ensidig och mindre intressant än de många andra av Pamuks böcker, som jag älskar så mycket.
Det är inte helt sant att politiken har huvudrollen i Snö. En lika stor roll har huvudpersonens starka passion för ungdomskärleken Ipek. Poeten Ka har kommit till den lilla staden Kars i hopp om att vinna hennes kärlek, men också för att skriva om varför så många av stadens unga flickor har tagit livet av sig. Kas undersökningar om deras livsöden hamnar snart i bakgrunden, när en militärkupp iscensätts i den insnöade staden.
Varvat med de politiska mord, arresteringar, utegångsförbud och andra dramatiska händelser, upptas en stor del av historien av Kas starka känslor. Han är en mycket ensam och romantisk person, som lätt kastas mellan hopp om att äntligen få känna uppslukande kärlek, och pessimism över att Ipeks kärlek snart kommer att vara över. Och som om inte kärleken är svår nog i sig, så tvingas Ka in i stadens intriger och förvecklingar mellan kuppmakarna och den islamistiska motståndsrörelsen, och det krånglar till kärleksbekymren ännu mer.
En sak jag har tyckt om med Orhan Pamuks böcker är att handlingen skruvar sig runt sig själv och djupare in i förståelsen av hur de rivaliserande grupperna faktiskt liknar varandra. Här är paradoxen klar för läsaren redan från början: när armén gör kupp för att genomföra en sekulär demokrati, är det ändå en form av tyranni. När islamisterna kämpar emot, för kvinnors rätt att välja att bära huvudduk, är det ändå en förtryckande form av individualism. Den här insikten är viktig nog, men efter femhundra sidor (ja, redan efter tvåhundra sidor) blir det mer av en upprepning att höra det igen.
En annan sak jag har älskat i Pamuks böcker är att han har uttryckt den vemodiga känslan att både vara nostalgisk över hur Turkiet var förr i tiden, och att samtidigt njuta av vad som har blivit bättre när det förändrats. Det har jag upplevt som en genuin kärlek till ett land i förändring, och det har känts mycket sympatiskt. I Snö får läsaren mindre av de här reflektionerna, och mer av upprördhet över sakernas tillstånd och politisk agitation.
Av de här anledningarna känns Snö av Orhan Pamuk mer ensidig, och är inte en lika fin läsupplevelse som nästan alla andra böcker han har skrivit. Jag hoppas att den som bara har läst Snö inte blir besviken, utan istället plockar upp några andra av Pamuks mästerverk, såsom Det tysta huset, Det nya livet och Den svarta borgen.
3 kommentarer:
Oh! Den här har jag tänkt läsa men glömt bort igen. Kul att gå igenom lite nobelpristagar, undrar vem det blir iår..
Visst känns det spännande när oktober närmar sig! När Orhan Pamuk fick Nobelpriset ropade jag högt av glädje. Undrar vem det blir i år.
Jeg har den i min bunke bøker som ligger på vent! :) Gleder meg.
Skicka en kommentar