Det är klart att man inte måste skriva som alla andra har gjort i hundratals år. Det är bra att Alejandro Leiva Wenger provar på ett annat sätt att skriva. Tankeflödet och att låta nutid och dåtid flätas in i varandra gör att man känner att man lyssnar av någons tankar. Men berättarstilen och att vissa saker omnämns i kryptiska ordalag gör att historierna blir svårlästa.
Om man vill se något gemensamt för novellerna, är att de handlar om människor som inte helt är herrar är över sina egna liv. De må ha varit handlingskraftiga när de packade sina väskor och tog sig över halva världen för att skapa ett nytt liv för sig och sina barn. Men när vi möter dem är de i händerna på omständigheter eller spöken som pressar och påverkar dem.
Det är också så att jag inte tycker att man behöver separera manligt och manliga författande, och jag tycker förstås att kvinnor borde intressera sig för män i litteraturen likaväl som vice versa. Men till största delen känns det här som en killbok; skriven av en kille, om killar, för killar. Novellen med samma namn som boken är ett undantag, och ett mycket bra undantag.
Fastän jag inte tyckte så mycket om boken, minns jag berättelserna och människorna några dagar senare. Det är ett mått på styrkan i Leiva Wengers noveller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar