onsdag 17 oktober 2007

Slutspel på Stadsteatern

Beckett är underbar att se på scenen. De första orden vi hör yttras är "Slut. Det är slut." Det gav mig först känslan av att se hela pjäsen baklänges, men orden "Det är slut" upprepas flera gånger ända fram tills det verkligen är slut.

Hustyrannen Hamm sitter i en rullstol, beroende av den hukande, hasande, hunsade Clov. Vad är förhållandet mellan dem? Clov skulle kunna lämna deras bunkerliknande hem när som helst, men finns det något där utanför att gå till? Det är svårt att få grepp om vilka de två är, och det känns som att det är Becketts mening att inte låta publiken få fotfäste. Repliker studsas mellan rollfigurerna - svårbegripliga men njutbara.

Hamm är både lik och olik Winnie i Becketts Lyckliga Dagar: lika orörlig som hon, men med människor som lyssnar till honom och svarar honom, och som han kan kommendera som han vill. I två soptunnor på scenen lever hans föräldrar, Nagg och Nell, som Hamm kommenderar upp eller ned när han känner för det. När Nagg visar omtanke och kärlek om den borttynande Nell, blir Hamm störd och kommenderar dem ned i tunnan igen.

Efter halva tiden börjar Hamm utkristallisera sig som en pjäsförfattare mitt i pjäsen. Han kommenderar upp sina föräldrar till åskådare, och börjar berätta en historia där han ständigt förändrar förutsättningarna och handlingen. Den kala, halvrunda bunkern är hela världen hopkrympt till en scen, Hamms förhållande till föräldrarna/publiken och fostersonen Clov/verket är komplicerade och svåra att lösa.

Den fantastiska ensemblen och den surrealistiska stämningen ger upphov till många välförtjänta skratt. Jag funderar på att se pjäsen igen, för det är den värd.

Länk till Stadsteaterns sida om Slutspel

2 kommentarer:

Spectatia sa...

Och jag funderar på varför det tar så alldeles för lång tid mellan varje gång jag lyckas komma iväg och se teater... :-(

Men jag blir inspirerad av att läsa din blogg, så kanske kan det bli lite oftare framöver. :-)

Jenny B sa...

Jättekul om du blir inspirerad till att gå på teater! När man väl börjat är det svårt att sluta...