måndag 5 november 2007

Jonathan Strange & Mr. Norrell av Susanna Clarke


Boken Jonathan Strange & Mr. Norrell har bland annat beskrivits som "Harry Potter för vuxna". Varför då? Måste man vara stel och långrandig som vuxen?

Förutsättningen för Clarkes berättelse är att magi har funnits och använts i England, men fallit ur bruk och numera (då talar vi tidigt 1800-tal) bara omnämns i historiska skrifter och enstaka folksägner. Men en profetia säger att magin i England skall återställas av två män, och det är just den utvecklingen vi får följa i Jonathan Strange & Mr. Norrell.

Det är en intressant tanke att kunnighet i magi inte skulle användas av magikern för att trolla fram fina saker till fördel för sig själv och underhållning för andra. I boken får vi se hur den reserverade Mr. Norrell ställer sin magi i rikets tjänst för att låta England återfå sin forna storhet. I den slutna, formella miljö och med de gentlemän Clarke målar upp, känns det mycket troligt att magikernas första och största uppgifter skulle vara att hjälpa England i kriget mot fransmännen, och att stärka vallar mot översvämningar.

Men inte bara de formella vändningarna i historien, utan så många andra detaljer i berättelsen, blir så tillgjorda att historien känns tjatig. I början av boken lämnar berättarrösten ett par sexistiska och nedlåtande kommentarer, som väl är meningen att ange tonen i miljön. Men den här typen av värderingar tunnas ut genom boken, och det känns inte som att det är ett medvetet berättargrepp, utan som slarv från författarens och förlagets sida. Med tusen sidor text, vem orkar hålla reda på berättarrösten, eller?

Historien är ganska intressant, men den är mestadels inlindad i ett överdrivet sirligt språk och mindre intressanta detaljer. Med det sistnämnda menar jag inte de många och långa fotnötterna! De innehåller hänvisningar till sägner om äldre tiders magiker och folksage-liknande berättelser om hur magin inverkade på bybor och småbarn. Väldigt underhållande!

Däremot hade jag varit glad om de lillgamla beskrivningarna av societeten, regeringen och gentlemännens diskussioner kortats ned. De sista hundra sidorna är rikigt bra i det avseendet: de spännande händelserna kommer slag i slag, och språket är ändå detaljrikt utan att vara pratigt. Nu vet jag att många fantasy-älskare gladeligen sätter tänderna i tusensidiga epos, och inte verkar ha något emot många detaljer. Men eftersom språket gör boken litet trög att läsa, hade jag önskat mig ett mer koncentrerat berättande och mindre av 1800-talspastisch.

2 kommentarer:

Bokomaten.. sa...

Oh, jag håller på att läsa den här boken just nu, som ljudbok! DET är inte så lätt med alla fotnoter osv.. Än så länge gillar jag den, men har bara precis börjat.

Jenny B sa...

Oj, som LJUDBOK, med alla fotnötterna?! Inget dåligt tilltag! Jag vet att många har annorlunda smak än jag vad gäller stil och språk, så min åsikt är inte den sista och enda!