Documentary Now!

Efter en imponerande vinjett med klipp från tidigare dokumentärer, introducerar Helen Mirren den femtioårsjubilerande dokumentärserien Documentary Now! Allt eftersom åren går räknas siffran helt korrekt upp till femtioett och femtiotvå, så att vi kan fortsätta att känna oss trygga med kvaliteten på dokumentärerna som visas. Och kvaliteten är verkligen hög, men vartenda avsnitt i serien är fejk, skapade av de komiska snillena Fred Armisen, Bill Hader, Seth Meyers och Rhys Thomas.

Första avsnittet, Sandy Passage, är en charmig och rolig parodi på den klassiska dokumentären Grey Gardens, med Armisen och Hader lysande i rollerna som Big Vivvy och Little Vivvy, de originella före detta skönhetsdrottningarna som lever inte helt tillbakadraget i sitt förfallande hus.

De flesta av avsnitten är baserade på existerande dokumentärer och har skruvats till för att få en egen form av humor. Varje mockumentary i serien har sin egen karaktär. I nästa avsnitt, Kunuk Uncovered, visas skrapiga filmer från en expedition till Grönland, där lokalbefolkningen inte riktigt beter sig som man väntat sig och inte heller som de framställdes i den färdiga dokumentären.

Avsnitten fortsätter att variera i tema och stil: en mycket exklusiv restaurang och männen bakom dem presenteras i Juan Likes Rice & Chicken. Mockumentaries om gamla band varierar mellan så skilda musikstilar som 70-talsrockbandet Blue Jean Committee och Talking Heads-parodin Test Pattern. Avsnitten innehåller en god dos av specialskriven musik som går att hitta på Spotify om man fastnar för det fiktiva bandets sound. 

En riktig höjdpunkt är Waiting for the Artist, en drift med men litet grand också en hommage till Marina Abramović, där Cate Blanchett gör en fantastisk insats som den världsberömda performanceartisten Izabella Barta som värker fram ett nytt verk inför en stor retrospektiv i hemlandet Ungern.

Formatet på serien Documentary Now! ger en stor variation och gör att en tittare kan hitta favoriter, och känna sig nöjd även om inte varje avsnitt faller en i smaken. De halvtimmeslånga episoderna har plats för både långsamma stämningsscener, rappa skämt och att bygga vidare på detaljer till något stort.

Judas Unchained av Peter F. Hamilton

Andra delen av Peter F. Hamiltons Commonwealth Saga tar vid där den första, Pandora's Star, slutade. Mänskligheten står emot en mycket expansiv och fientlig civilisation kallad Prime, och i förra boken hade denna livsform snabbt snappat upp den teknik människan utvecklat för att bygga maskhål och resa snabbare än ljuset, tagit sig till vår del av galaxen och erövrat 23 bosatta solsystem med fruktansvärd utgång för befolkningen och planeten själv som följd. Det råder ingen tvekan om att Prime inte tänker nöja sig där; alla övriga befolkade och livsdugliga system är i fara, dels därför att Prime vill ha mer och mer plats att utvidga sig på, dels därför att den ser människor som en fiende att utplåna.

Strategier för att bemöta de aggressiva Prime diskuteras av de högsta militärerna och mäktigaste politikerna i mänsklighetens styrande råd. Människor på planeter i näraliggande solsystem börjar få panik, och man drar upp planer för hur de skall evakueras. Därtill behöver man komma på en taktik för att stå emot Prime och vinna mot dem. Krigsskepp måste byggas snabbt, men vad skall deras mål vara? Prime verkar förstå och genast anpassa sig för att stå emot mänsklighetens form av anfall.

Bit för bit börjar det också att gå upp för nyckelpersoner att den mytomspunne Starflyer förmodligen är verklig. I sekler har gerillagruppen Guardians of Selfhood kämpat mot Starflyer, men då de på vägen själva spillt mängder av människoliv i stora attentat har de varit de stora säkerhetsorganisationernas värsta motståndare. När man börjar se kopplingarna mellan Starflyer och hotet från Prime är det fortfarande svårt att samarbeta med Guardians of Selfhood med deras långa track record av blodiga attentat på oklara grunder.

En stor del av det spännande med Pandora's Star var inblicken i mänskligt liv på de många olika planeterna med fascinerande flora och fauna i galaxen. I Judas Unchained hamnar fokus mer på striden med Prime, vilket för läsare som undertecknad är mindre intressant. Inte alla spelare går att hålla i minnet från kapitel till kapitel, och många och långa stridsscener på såväl galaktisk som jord(regolit)nära nivå nöter ned intresset. Efter två mastodontböcker på raken är det också lätt att känna sig litet tom när slutet kommer, men för helhetsbilden av en myllrande mänsklighet som tagit till sig olika mycket av teknik och uppfinningsförmåga är Peter F. Hamiltons världsbygge givande.

Fler böcker av Peter F. Hamilton:

Pandora's Star

Årets bästa konserter och opera 2024

Opera opera opera operett! I år har jag fått höra så många spännande operor, nyskrivna eller återuppväckta klassiker. En ständigt närvarande mäktig opera är Parsifal, som jag turligen fick biljett till. Mindre spelad är Giovanna d'Arco trots att upphovsmannen Giuseppe Verdi är en solid kompositör som jag älskar. För att höra den gjorde jag en kulturresa söderut och fick en fantastisk upplevelse i Malmös vackra och välkomnande operahus!

Men operor kan skrivas än idag, gärna med så gott resultat som den fascinerande Herr Arnes Penningar på Folkoperan. Helt annan stämning och ton på samma tiljor bjöds vi på i den jätteroliga operetten Hotell Vita Hästen.

Min första reguljära konsert för året var OMD, bandet som fortfarande skapar och spelar lika smarta och medryckande hits som när de startade för fyrtio år sedan. Men veckan innan hade jag varit med om en annan och mer udda föreställning, Bogoluchie, nykomponerad musik på och kring texter av Symeon den nye teologen.

Jag tycker om kompositörer och musiker med originella ambitioner. Mitt liv som Eric Satie var ett givande experiment av Mikael Strömberg. Ett annat spännande koncept var Asunas konsert med toner av hundra leksakskeyboards som en i taget växte till ett enormt ljud och sedan tonade ut igen.

Mer traditionell men ändå med en fascinerande klang var marimba-konserten med Peaux Duo. Och så var det en glädje att få höra och uppleva hela Glassworks och litet till med Philip Glass Ensemble.

Årets bästa TV och film 2024

Jag har lovat mig själv minst ett gott skratt varje dag. Därför ser jag ett avsnitt av en komediserie varje kväll innan jag lägger mig. Under vissa perioder går jag tillbaka och ser om gamla favoriter, men med jämna mellanrum hittar jag riktigt roliga nya serier som garanterar mig tjugo minuters underhållning. I år har jag skrattat gott åt English Teacher, Abbott Elementary, The Franchise och - från Polen! - 1670.

När det gäller att bli personlig och kanske visa en människas livskris, utläser jag från årets lista att jag inte vill se det utdraget till en TV-serie utan i format av en film: American Fiction, The Holdovers, Perfect Days, All of us strangers.

Jag tycker mycket om när en regissör och/eller showrunner gör något oväntat och sätter en personlig prägel på sitt verk, som i den lågmälda 80-talsleken Fantasmas, de grekiska gudarnas intriger i Kaos, det moderna romarrikets fall i filmen Megalopolis, korsklippningarna mellan mordfall i olika tider i Bodies, mystiken i turkiska The Gift, Jean-Pierre Jeunets framtidsvision i Bigbug, de parallella världarna i den svartvita filmen Universalteorin, och den priviligerade fångenskapen i den omtumlande serien A Murder at the End of the World.

Sedan finns det TV-serier med höga kvalitet: att de har intelligent manus med välplanerad, detaljrik handling och givande dialoger, och kapabla skådespelare i rollerna. 2024 års stjärnor i de kategorierna är först två miniserier som genomlyser och parodierar tyrannier utan att förminska grymheterna: The Sympathizer, om Vietnamkriget och dess följder; och The Regime, en skildring av en östeuropeisk diktatur som nog bara är en aning mer vriden än verkligheten. 

Men snäppet bättre än dessa som ändå redan är bäst, är två andra serier: Slow Horses och For All Mankind. De innehåller båda genomtänkt handling och trovärdiga karaktärsskildringar av allra högsta klass, och tack och lov är ingendera av dem avslutad än, så vi kommer att få se dem utvecklas vidare.

Årets bästa böcker 2024

Nomineringar till litterära priser tar jag som boktips. Bookerprisets longlist är något jag ser fram emot varje år, och även om några böcker på den alltid visar sig vara riktigt dåliga, så har jag hittat många guldkorn där. I år var det den underhållande men tänkvärda James av Percival Everett, familjehistorien This Strange Eventful History av Claire Messud, den psykologiska spionhistorien Creation Lake av Rachel Kushner och så vinnaren, den lyriska rymdsagan Orbital av Samantha Harvey. En bok från förra årets Booker-nomineringar som jag läste och förundrades av i år var den fina Pearl av Siân Hughes, en författare jag vill läsa mer av.

Även i vårt land delas det ut priser, och fastän jag många år blivit rejält uttråkad av de flesta nomineringarna till Augustpriset, så fick jag hopp om Sveriges litterära tillstånd av två av årets böcker, nämligen Hyper av Agri Ismaïl och vinnaren Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson. Ej (tillräckligt) prisad men läsvärd är Fine de Claire av Daniel Gustafsson.

Ett annat pris delas ut till minne av Alfred Nobel, och fastän det gäller ekonomi så hade jag läst en bok av årets vinnare, The Narrow Corridor av Daron Acemoglu och James A. Robinson.

Om vi blickar ut mot Europa hittar vi böcker som är knaggliga och ändå mycket givande att läsa. Det gäller den surrealistiska Tidstillflykt av Georgi Gospodinov och den ilskna Belladonna av Daša Drndić. Från vårt östra grannland kommer en berättelse om någon som verkligen har rätt att vara besviken och arg, Förstörelse av Iida Rauma.

I övrigt är jag glad att jag äntligen har fått tillfälle att börja läsa Iain M. Banks Culture-serie, och hittills har jag blivit mest fascinerad av The Player of Games. Jag ser fram emot att läsa vidare i den serien och det övriga dussinet serier och författarskap jag har antecknat, vid sidan av det hundratal fristående böcker jag har på min TBR-lista.

Årets bästa teater 2024

En kulturresa till Hamburg fick mig att till sist inse att tysk teater inte är dålig per default, vilket dåliga erfarenheter har fått mig att tycka i några år. Pjäserna jag såg där var tvärtom mycket bra på olika sätt, i synnerhet Iokaste, en "mellanpjäs" i det stora grekiska svepet om den olycksdrabbade kungafamiljen där Oidipus, Antigone och andra pressas mellan människors och gudars vilja. I jämförelse med den stod sig de svenska pjäser jag såg på våren slätt, förutom den livfulla men också allvarliga versionen av En midsommarnattsdröm på Stadsteatern.

Stora publikdragare har sin plats på landets scener av många skäl - varför inte locka många till teatern med bra underhållning? Ett bra exempel var den fartfyllda 9 to 5 i Uppsala, men också den ytterst egensinniga Monstrets tid med Klungan som drar fans såväl i Stockholm som vart den än går i övriga landet. Lika välkommet är Enskedespelets uppsättningar där frivilliga amatörer gör proffsiga insatser, det här året i den spännande dramatiseringen av boken Häxtävlingen.

Vid sidan av stora, populära uppsättningar händer intressanta saker på fria scener även när publiken inte är lika stor. Teaterkompaniet Lumor har gjort många bra iscensättningar, och Händelsehorisonten var extra lyckad. Jag hoppas att få se mycket mer från Eva Rexeds penna. På Teater Giljotin påminde den kusliga pjäsen Vargarnas tid om gränsen mellan medlöperi och integritet under en uppslukande, totalitär ideologi. Tillbaka på Stadsteaterns större scener drog inte Härlig är jorden eller Jag offrar mig lika stora skaror som de kunnat vid tillfällena jag såg dem, men jag hoppas att det bara var på grund av omprioriteringar vid julstök, och att de får mycket publik under sina fortsatta speltider.

Årets bästa konst 2024

Mitt konst-år började med Cindy Sherman i två upplagor. Först en stor retrospektiv i Hamburg, vilket gav mig anledning till en hel fin kulturhelg i den trevliga staden. Och nästan samma kväll som jag klev på tåget dit, såg jag annons för en annan utställning med helt andra verk av Cindy Sherman på Fotografiska, också bra.

Harriet Backer var en mycket intressant ny bekantskap för mig. Vilket skickligt handlag och vilka personliga motiv hon valde, i synnerhet de många tavlorna av kyrkorum och människorna som känner sig hemma där!

En annan konstnär med egna visioner och god teknik var Stefan Johansson, vars klokt observerade och känsligt utförda motiv visades i en välförtjänt utställning. Så mycket skönhet han fann i det nymodiga elektriska ljuset, och så väl han fångade det i sina bilder!

Nationalmuseums stora förklarande utställning om Romantiken är också mycket välgjord och värd att flanera runt i och förtjusas av.

En annan kulturresa tog mig till Köpenhamn och några fascinerande verk av Anish Kapoor i den stora, svindlande skala han ofta använder.

Mot slutet av året fick jag försjunka i längtan tillbaka till de kreativa idéerna om konst, inredning och mode i Millesgårdens fina presentation av Wiener Werkstätte. För hundratalet år sedan hoppades man att man skulle kunna förändra vardagen och hela samhället med sina skönhetsanspråk, och jag har själv inte slutat hoppas.