Det är inte bara för att jorden är förgiftad och härjas av klimatkatastrofer, det är kanske mest för att Mickey och kompisen Timo har enorma skulder till jordens mest blodtörstiga maffiaboss som gör att de måste lämna planeten så snabbt som möjligt. Fast det vill ju alla andra på samma gång. Mickey skriver upp sig på typ den enda platsen som finns kvar på skeppet till Nifelheim, som "Expendable". Vad det betyder visar sig snart... När något livsfarligt behöver testas är det Mickey som sätts på det. Ifall han dör, och det gör han ofta, så skriver de bara ut ett nytt exemplar av honom.
När expeditionen till slut kommer fram till den snöbetäckta planeten Nifelheim och människans överlevnadschanser testats ut av, förstås, Mickey, är det dags att undersöka den andra livsformen på plats, creepers, en sorts förstorade björndjur. Asch då, Mickey föll ned i en isgrotta full av arga creepers! Lättast att lämna honom där. Men när Mickey ändå tar sig hem har man redan printat ut en ny Mickey. Panik! För om två kopior råkar existera samtidigt måste båda elimineras för alltid! Men de båda Mickeys strid om vem som skall överleva skjuts upp när andra saker kommer emellan, händelser som kan ha betydelse för hela kolonins överlevnad.
Med litet kreativ frihet och en god dos humor kan man under största delen av filmen acceptera handlingen som ganska trovärdig: 3D-printningen av människor, lagrande och överförande av en människas kompletta minnen och personlighet, en kolonisering ledd av ett excentriskt och ärligt talat fnoskigt miljardärspar vilka tar sig rätten att styra och ställa över liv och död för sin egen bekvämlighet. När tempot ökar i den sista delen av filmen krävs det mer av viljeansträngning för de suspension of disbelief som behövs för händelserna som kommer slag i slag, men då får man istället börja se filmen som en hjältesaga... där utgången inte är helt given.
Filmen Mickey 17 har en lättsam ton trots att så gott som varje scen i första halvan är otroligt grym, om man stannar upp och tänker på den. Det är en svår balansgång mellan existensiell ångest och komedi, men det funkar tack vare regissören Bong Joon Ho och huvudrollsinnehavaren Robert Pattinson som gör Mickey plågad men inte uppgiven, trots att han minns varenda gång han har dött, och trots att alla andra på skeppet behandlar honom nedlåtande.
Nej, inte alla - några av kvinnorna i besättningen är attraherade av honom, i synnerhet den tuffa säkerhetsvakten Nasha. Det är nog inte bara lust utan en välbehövlig ömhet och omsorg hon visar när hon tar emot varje nyss 3D-printad Mickey i de mörka, trånga besättningskvarteren. Och visst är det den glimt av mänsklighet och kärlek man vill hålla fast vid, istället för att låta cynismen ta över och bara ha ihjäl dem som står ivägen. Det kan vara en bra start på ett bättre liv på en ny planet.