Tysk expressionism på Moderna Museet

Moderna Museets utställning Tysk expressionism fokuserar på konstnärsgruppen Brücke, som bildades 1905 i Dresden av de fyra arkitekturstudenterna Ernst Ludwig Kirchner, Fritz Bleyl, Erich Heckel och Karl Schmidt-Rottluff. Senare anslöt Emil Nolde, Max Pechstein och Otto Mueller, och 1911 flyttade gruppen till Berlin men föll sönder och upplöstes 1913.

Erich Heckel, Mann in jungen Jahren (1906)

Med synliga, kraftiga penseldrag och oväntade färgställningar ville man visa sina känslor snarare än att avbilda sina motiv exakt. 

Emil Nolde, Weisse Stämme (1908)

Samtida strömningar som Jugend / Art Deco gav förstås influenser även till Brückes konstnärer, även om de sökte egna uttryck.

Fritz Bleyl, Der Pelikan (1904)

De uppskattade träsnitt till stor del för mediets inneboende egenskaper, och kunde låta träets ådring bli en del av sina verk.

Ernst Ludwig Kirchner, Augustusbrücke in Dresden (1905)

Ernst Ludwig Kirchner, Burg Rabenstein (1904-05)

Kanske är det orättvist som betraktare ett drygt sekel senare, men efter hand verkar de vågade färgvalen bli ett självändamål, en möjlig provokation mot en klandrande kritikerkår, men likväl svårt att ta till sig och uppskatta.

Erich Heckel, Junger Mann und Mädchen (1909)

Max Pechstein, Das glebschwarze Trikot (1910)

Karl Schmidt-Rottluff, Roter Giebel (1911)

Dock kan det vara lyckat som i Ernst Ludwig Kirchners bilder från Berlin, där den gröngula färgskalan förstärker känslan av att moderniteten skapat en kall tillvaro där människan inte funnit sig tillrätta.

Länk till Moderna Museets sida om Tysk expressionism

Ernst Ludwig Kirchner, Nollendorfplatz (1912)

Ernst Ludwig Kirchner, Fünf Frauen auf der Strasse (1913)

Black Doves

Att en av de Svarta Duvorna har nått ända in i regeringen (via giftermål) är en högvinst för spionorganisationen Black Doves. Helen sändes på ett mindre uppdrag till politikern Wallace Webb för ett tiotal år sedan, blev kvar vid hans sida och är nu gift med en minister som kanske en dag till och med blir premiärminister. Informationen hon kunnat läcka till Black Doves genom åren har de kunnat sälja vidare till högstbjudande, för de är inte allierade med någon regering eller nation.

Men vid sidan av den offentliga familjelyckan hade Helen en älskare, Jason. När serien Black Doves inleds blir han mördad, nästan samtidigt som två andra personer han samarbetat med. Sorg och vrede får Helen att piska upp sina gamla spiontrick, vilket rör upp för mycket damm för hennes handler Reed som kallar in Helens gamla spion-kollega och vän Sam Young för att hantera undersökningen.

Samtidigt har Kinas ambassadör i Storbritannien dött, och landet vädrar fulspel. En internationell kris, kanske till och med världskrig, är på väg att blossa upp, och personerna i Wallace Webbs kretsar gör vad de kan för att dämpa krisen. Det äkta paret Webb pressas hårt på var sina håll, men i Helens fall måste hon även handgripligen slåss mot lönnmördare som bryter sig in i hemmet. Inte otippat finns det kopplingar mellan Helens skurkar och Wallace skurkar. Ju mer hon och Sam nystar i händelserna, desto större och fler konspirationer rullas upp.

Miniserien Black Doves spelar på kontrasterna mellan dödandet och det blodiga våldet å ena sidan, och det trevliga, gulliga och till och med lättsinniga å andra sidan. Allt sker under de glitterdekorerade dagarna innan jul, och såväl Helen som Sam får innerliga samtal från oskyldiga familjemedlemmar i stressade ögonblick. Comic relief fast ändå litet smaklösa är de två tuffa kvinnliga lönnmördarna Williams och Eleanor, rappkäftare och respektlösa och alltid beredda på att dö med vapen i hand.

Låt oss acceptera det, och också att en kvartett frigående lönnmördare kan ta sig an en gisslansituation och hotande tredje världskrig orkestrerat av en organisation som alla varnar dem för. Litet mer irriterande är att några ytterst lösa trådar glöms bort och bara knyts ihop i sista ögonblicket, litet i förbifarten i en stor tråkig infodump. Och hur kan ingen känna igen ministerns fru när hon stegar runt med blod i ansiktet? Men det finns ändå en hel del att uppskatta i Black Doves - snabba handling, action, snygga scener såväl med som utan handgemäng, och den pirrande känslan av spioner som verkar mitt i maktens innersta sfär.

Your Utopia av Bora Chung

Det stora inflödet av lättsam K-Pop, och K-Beauty som gör redan söta tonåringar till ännu sötare ungdomar utan porer, kan få en att tro att Sydkorea är ett samhälle med fokus på en glädjefull yta, ett lyckosamt syskon till det plågade Nordkorea. Ser man på filmer som kommer från det landet märker man dock ett hotfullt, våldsamt stråk under det vackra, och i samband med att Han Kang tilldelades Nobelpriset i litteratur har artiklar förklarat hur hennes verk synliggör våldsdåd i Sydkoreas ej särskilt avlägsna historia som sopats under mattan av regimen. Allt det här är bra bakgrund när man börjar läsa novellerna i Bora Chungs samling Your Utopia. 

En historia som den första, The Center for Immortality Research, kan ha ett namn som antyder ett spännande och vedertaget SF-tema, men först röra sig i flera olika riktningar innan handlingen når ett mer oväntat slut. Det gör att de enskilda berättelserna blir som lapptäcken av flera olika intressanta möjligheter, vilka inte alltid hänger samman logiskt men kanske just därför berättar något helt annat och o-vanligt. Mest lyckad är ändå i mina ögon den mest sammanhängande titelnovellen, Your Utopia, en äventyrlig berättelse om ett AI-styrt fordon som blivit kvar då alla människor lämnat den kalla planeten, och som nu försöker överleva i en sönderfallande infrastruktur. Det givande perspektivet med en AI som försöker förstå omvärlden, eller i det här fallet människan inuti, återkommer i nästa historia, A Song for Sleep. 

Sist i boken kommer Author's Note: The Act of Mourning, vilket förklarar bokens tillkomst och den sortens våldsamma händelser jag nämnde i första stycket. Bora Chung har ett språk som är ovant för mig att läsa, med öar av känslor mellan hastiga scenväxlingar, men det är bra att få se världen på nya sätt.

Sweeney Todd på Operan

Stephen Sondheims livliga musikalmelodier går utmärkt att sjunga för Kungliga Operans skickliga sångare. På stora scenen kommer Benjamin Barker åter till London efter femton års straffarbete. Men hustrun och dottern som han har längtat efter i alla år väntar inte där - hustrun är död och dottern Johanna är strängt hållen av den orättfärdige domare Turpin, den som tillsammans med stadsvakten Bamford dömde den oskyldige Barker för att få honom ur vägen.

Kvar finns ändå hans forna barberarverktyg, i våningen där han brukade bo. Det hemska ödet för familjen som bodde där - Benjamin Barker och hans familj! - berättas för honom av Mrs. Lovett, som nu säljer Londons sämsta pajer på bottenvåningen. Med sina gamla rakknivar i hand tar sig Barker ett nytt namn,  Sweeney Todd, och börjar planera sin hämnd.

Karolina Blixt sjunger Mrs. Lovetts sånger med klarhet och personlighet. Kärleken låter som allra vackrast när den inlåsta Johanna sjunger duett med den uppvaktande unge Anthony Hope. Musiken är engagerande och till största delen lättsam, med god effekt i den hurtfriska sången om alla pajer och det nya innehållet som gör dem som delikata och uppskattade. Men när Sweeney Todd precis är på väg att få sin hämnd i första akten, då stannar musiken och handlingen upp och rör sig långsamt, för att inte hasta över utan ge Sweeney och oss alla tid att tänka på vad som skall hända.

I andra akten är såväl handling som musik mörkare, även om vi får en härligt komisk scen med påflugna måsar vid havet. Men de många rundlarna i scenbilden som utgjort stadsbilden rör sig på olycksbådande sätt och blir också till den hotfulla ugnen i Mrs. Lovetts källare, där så många fått en överraskande ände på sina dagar. Den tilltagande oron hos den oskuldsfulle hjälpredan Tobias gestaltas fint av Niklas Björling Rygert. Går det att hoppas på ett lyckligt slut? Kanske för det unga kärleksparet i alla fall?

Länk till Operans sida om Sweeney Todd

Foto: Emmalisa Pauly

Disclaimer

Beware of narrative and form, sägs det redan i inledningen av Disclaimer, detsamma antyder TV-seriens titel, och en viktig del i handlingen är en bok med den omvända försäkran att alla eventuella likheter med levande personer INTE är tillfälliga. Boken i fråga är skriven av författaren Nancy Brigstocke, men hittades först efter hennes död av maken Stephen Brigstocke som nu ger ut den under eget namn. Den handlar om sonen Jonathan, en stormande kärleksaffär han hade med dokumentärfilmaren Catherine Ravenscroft, och hans förtidiga död.

Av alla osannolikheter i serien Disclaimer, låt oss börja med dem som rör boken, som den okände Stephen Brigstocke ger ut på egen hand.

• Den lokala bokhandlaren ställer upp den prominent i sin lilla välbesökta bokhandel.
• Folk som kommer in köper den direkt och vill ha mer.
• Alla som får boken hemskickad till sig läser den direkt på en eftermiddag och tycker den är bra, även om de inte läst en bok på åratal innan.
• När Catherine får boken hemskickad till sig blir hon så upprörd att hon försöker bränna upp den, en kliché som självklart inte upphäver existensen av ytterligare kopior av boken.

Det icke trovärdiga hopar sig inte bara i handlingen utan även i framställningen: dialoger är så stereotypa att de inte låter mänskliga. Handlingen rör sig med myrsteg, förutsägbart, och om man mot all förmodan inte fattade vad som hände kommer en patosfylld berättarröst att upprepa det till dramatisk bakgrundsmusik. Allt detta tycks finnas för att försöka ge Disclaimer en tyngd som historien INTE har. Till en början lät jag mig luras att tro att något djupare faktiskt skulle avslöjas, kanske en meta-berättelse över eller under historien vi såg, men nej. 

Visst spelar Cate Blanchett och Kevin Kline ypperligt, och säkerligen uppskattar någon de ångande sexscenerna mitt i berättelsen, men det är inte värt sju timmars pinsam, seg plåga. Tror den annars skicklige regissören Alfonso Cuarón att vi aldrig har sett en liknande historia tidigare? Tyckte han verkligen att han gav oss något nytt, eller något gammalt i en ny, bra form? Nej. Skäms.

Held av Anne Michaels

De till synes lösryckta styckena kommer att bilda en historia, det kommer att visa sig några sidor in i boken. Till en början är de poetiska observationer av omvärlden, men med en ödesdiger underton. Mannen som försöker förstå vad han ser och vad som händer befinner sig på ett slagfält i Frankrike år 1917. Han försöker fånga sina egna tankar medan han glider mellan död och levande. Kanske blev han kvar i det gränslandet, efter vad vi läser vidare i kommande kapitel.

Anne Michaels var poet innan hon kom ut med sin första roman, och sannerligen är hennes språk genomlyst av lyrik. Bokens stycken som varierar från bara någon mening till flera sidor beskriver med några få ord omgivningar vilka kanske inte är estetiskt fulländade, men betydelsefulla i ögonblicket. Framför allt beskriver Michaels livet, människorna och den inneboende stoltheten i att göra sitt arbete väl, man må vara fotograf, hattmakare eller sjuksköterska i en krigszon. Genom krig men också på andra sätt är döden också alltid nära i berättelserna.

Boken Held är som starkast i sin första halva, där vi huvudsakligen följer John och Helen från början av deras kärlek. Genom hopp i tid och rum möter vi deras förfäder och ättlingar, i kortare och kortare stycken. Visst lyckas Michaels förklara ett helt liv med bara några meningar, men efter hand blir svårare att vara lika intresserad som av Helen, John och dottern Anna. Ändå: Held är luftig och lätt att läsa, men inte alls lättviktig.

Den komiska tragedin på Teater Brunnsgatan Fyra

Har pjäsen börjat, eller har den inte börjat? "Ni får prata!" säger personen på scenen uppmuntrande till oss i publiken, fast vi är ändå tystna och lyssnar duktigt. Nyss hörde vi utrop av osäkerhet och en press att börja från utrymmet bakom det röda draperiet längst bak. Ute på scenen vidtar publikkontakten. "Visst har inledningen gått bra?" Jag håller (i tystnad) med, trots att den sortens publikfrieri och det insmickrande tilltalet kan irritera mig i andra sammanhang. Men personen på scenen - hans breda leende känns både tillgjort och genuint, falsettrösten är visserligen komisk, och han talar om pjäsen han just spelar istället för att iscensätta något nytt och fiktivt - men allt detta görs med sådan intensitet och äkthet att vår uppmärksamhet fastnar som på en magnet.

Jag säger 'personen på scenen', för det är inte Skådespelaren som talar, det är Rollen. Det skall visa sig att det är stor skillnad mellan Rollen och Skådespelaren. Figge Norling är skådespelaren bakom dem båda två. En lösnäsa, inte en stor röd utan en liten brun, markerar skillnaden, men även ett komplett byte av mimik och röstläge - Skådespelarens dryga stockholmsattityd matchar hans invändningar mot vad som spelas, och är raka motsatsen till Rollens förbindliga förklaringar och berättelser.

Det svindlar när Rollen börjar berätta bakgrundshistorien om sig själv, och om alla andra Roller som väntar tillsammans bortom stjärnorna på att få bli till. Logiken är inte helt sammanhängande - massor av Roller lockas iväg av Shakespeare, men just vår Roll hamnar hos Skådespelaren och måste först locka honom till Thalias tiljor för att ha en chans att förverkligas. Men på samma sätt som man kan bortse från att både Skådespelaren och Rollen har synpunkter på varandra och det skrivna manuset, inklusive sina egna invändningar som också redan är skrivna, så vill man hellre låta sig dras med i framställningen. För trots att Rollen och Skådespelaren främst talar om sig själv(a), så flikas det in några få omsorger om oss i publiken vilka, trots att de är få, känns ytterst äkta och relevanta, och gör handlingen till något allmängiltigt. Men allt skulle falla platt om det inte vore för den ytterst skicklige Figge Norling, som inte bara behärskar den invecklade texten perfekt utan framför allt fyller den med inlevelse, mänsklighet och Kärlek.