Say She She på Debaser

Say She She börjar sin konsert ytterst långsamt med den korta låten Collage, följt av Forget Me Not som är härligt släpig men ändå funkig tack vare den tunga basen. Den funkiga basen är förstås en av de viktigaste ingredienserna i Say She Shes sköna sound, och tillika den som klarar sig bäst i Debasers skramliga lokal. De vackra harmonierna i tjejernas sång går tyvärr inte fram lika bra, men låtarna är ju så bra att stämningen ändå är hög genom hela konserten. 

Musiken på nya skivan Cut & Rewind är precis lika väl skrivna och producerad i den 70- och 80-talsstil vi gärna kan få höra mer av även idag. Med underbara Prism från förra skivan inflikad får vi en rad av nya bra låtar: Disco Life, Take It All och den mjuka, välkomnande Under the Sun (vars somriga sound inte heller kommer fram så väl som man skulle önska). Tempot ökar igen i hitten Reeling, och Cut & Rewind stegrar sig till ett härligt kaos.

När bandet är så väl förankrat i det bästa soundet från 70- och 80-talet, passar det bara bra att varva in covers från eran, som Jackson Sisters I Believe In Miracles, följt av dansvänliga Chapters och Questions, lika funkiga de. Nyaste singeln Shop Boy (som handlar om glädjen i att swipa till höger, får vi höra) har ett litet mer avant garde-sound, som följs väl upp av nästa cover, Slippery People av Talking Heads som nu får den fina Say She She-behandlingen. Ett annat perfekt par är den lätt psykedeliska Astral Plane som följs av en cover på The RAH Bands Messages From the Stars.

   

She Who Dares är ett upprop för starka kvinnor, men jag hade gärna hört den ännu starkare rebellandan i NORMA. Nåväl, som extranummer får vi ännu mer glädje och kärlek i den fantastiska C'est si bon och den uppmuntrande Do All Things With Love. Låt oss hoppas att hela världen inspireras av både text och musik från Say She She, och att de själva fortsätter att spela länge till.

Innan dagen viker för natt av Clémence Boulouque

Att Stefan Zweig, Salvador Dalí, Gala och mecenaten Edward James besökte Sigmund Freud i London en sommarkväll år 1938 är belagt. Vad de sade i detalj är okänt, men i boken Innan dagen viker för natt har Clémence Boulouque satt sig in i de olika personernas kynnen och skrivit hur mötet skulle kunna ha gått till. I enlighet med Stefan Zweigs egna skrifters insikter i människors psykologi låter Boulouque honom reflektera över sin roll i världen speglat i det som sker i mötet.

En blygrå tystnad faller, den där tystnaden som dunkar i tinningarna efter en svekfull kommentar. Han står just i begrepp att uppfylla Dalís dröm genom det här mötet, och så förolämpar han honom. Zweig kommer att verka oberörd, omvandla gliringarna till förevändningar för iakttagelser och gallan till karaktärsstudier. Den konsten behärskar han; det är hans självförsvar. Någonting hos honom väcker förakt, så har det alltid varit, och han vet det; angreppen kommer till och med från vännerna, och han ursäktar dem, men det tär på honom.

Vi känner till Salvador Dalí som en underhållande, utlevande typ som målade spännande och roliga tavlor - en färgglad klick i vår allmänbildning. På nära håll kan hans excentricitet ha varit jobbigare att stå ut med i längden, särskilt om hans många excentriciteter, tänkta att stöta mot konvenansen, också är personligen stötande för omgivningen. Påeldad av sin självupptagenhet är det just så Dalí beter sig under kvällen, men även om Boulouque inte faller för den simpla stereotypen att ursäkta honom som ett sårat barn, skissar hon ändå upp hur viljan att bete sig motvalls grundlades i barndomen, och han slipper framstå som enbart en pladdrande pajas.

Dock, Dalí saknar den lågintensiva men ändå akuta sorg som Zweig, Freud och hans dotter Anna känner, av att vara i exil i Storbritannien på grund av det tilltagande hotet från nazismen i sitt hemland. Varvat med den flerspråkiga konversationen flikas in tankar på vad man måst lämna efter sig, som minnen från Freuds klinik på Berggasse, samt de närvarande österrikiska judarnas medvetenhet om varandras oro.

Än om vi inte kan veta exakt vad som sades den kvällen, så gör Clémence Boulouque ett gott arbete med att förmedla stämningen på flera plan; inte bara vemodet över världens tillstånd hos människor som inte ens vet hur mycket värre det kommer att bli, utan också det som hände innan, nämligen ambitionen att utforska människans inre vilket förändrat hela världen utanför deras rum: Sigmund och Anna Freuds psykoanalys, Stefan Zweigs noveller och biografier, och även Salvador Dalís lekfulla surrealism. Det kan vara givande att inte låta sig nedslås av den korta romanen, utan istället ta med sig den stimulerande känslan från den.

Hela världens recept på Teater Galeasen

En vällagad och god måltid, visst är det civiliserat? Ett tecken på förfining och civilisation, på att allt är bra? De tre personerna inleder pjäsen Hela världens recept i köket, och på TV-skärmar ser vi hur de knådar degen, bryner köttet... nej, nu blev det fel, nu måste de börja om från början. Tillagningen måste vara perfekt, och det blir som ett återkommande mantra när andra omständigheter känns osäkra. Personerna kommer ut på scenen, där växter slingrar sig i varje hörn och även över bilvraket som står där. Girlangerna av gröna blad skulle kunna vara en lyxig inredningsdetalj, eller ett tecken på att våra huvudpersonern lever i samklang med naturen. Men de liknar också hur naturen i slutändan arbetar sig in och återtar de öde platser som människan har måst lämna.

"Vi har det bra" upprepar den ena kvinnan med eftertryck, som en besvärjelse. Fast hon blir mindre övertygad för varje gång, och hon hejdar sig när hon märker likheten i orden "beredda" och "rädda". Gång på gång räknar personerna med eftertryck upp alla delikata ingredienser de har hemma, och hur bra de har det på ön, med utsikt över till fastlandet. Men när proppen går och det blir mörkt börjar paniken växa till sig. Det här är något de inte kan hantera. Tur att elektrikern/sällskapshunden kan fixa så att strömmen kommer tillbaka. Den här gången i alla fall.

Foto: Markus Gårder

Christina Ouzounidis pjäs Hela världens recept låter på ett lysande vis personernas middagsprat glida fram på en tunn, hal yta över ett bråddjup av rädsla. Matlagningen och den belevade konversationen blir ett sätt att hålla stången oron över att civilisationen kan vara på väg att krackelera, att de trevliga middagarnas tid kommer att ta slut och att kanske till och med all mat kommer att ta slut. Genom missöden och misströstan är pjäsen fängslande från början till slut.

Länk till Teater Galeasens sida om Hela världens recept

Jag visslar i den mörka vinden av Maria Navarro Skaranger

Hur lever de människorna som inte verkar göra något? Inte har arbete, litet bortkomna. De har familj och vänner men inga nära kontakter. Sidsel är en av dem. Man kan börja läsa boken Jag visslar i den mörka vinden snabbt och otåligt vänta på att hon skall göra något gripbart, eller kanske bryta samman inför omvärlden. Men det är inte det som boken handlar om, och det kan vara bra att gå tillbaka och läsa om de första sidorna med mildare ögon. 

Sidsel råkar visserligen ut för något omtumlande när hon av egen oaktsamhet krockar med en skåpbil. Det ger henne mindre skador som genast följs upp på sjukhuset - inga stora operationer men istället orsak till några fler av de små prövningar i vardagen som Sidsel är med om. Åter igen inga stora saker, snarare sådana stunder av hjälplöshet som vi alla kan uppleva ibland, som att vänta på någon som aldrig tycks komma, eller undra om de andra i köpcentret tycker att man är konstig. I ett liv utan större rörelse eller glädjeämnen bidrar de till en aldrig sinande känsla av otillräcklighet.

Berättarrösten har en diffus identitet men ganska stor klarhet i vad den säger. När man hamnat på dess våglängd kan man med den känna litet irritation, oro men mest en stor ömhet för Sidsel. Hon är ingen av dem med intelligens, kreativitet eller energi nog för att göra något stort av sitt liv, och hon tillbringade en tid på en institution när hon hade psykiska problem som ung. Men inte heller är hon och hennes dotter och bästa väninna helt hjälplösa. De har alla fått barn med odugliga män men lyckats mota ut dem ur sina respektive liv, för sitt eget och sitt barns bästa.

Sidsel har alltid gjort så gott hon kan, en sådan som Sidsel måste alltid sträcka sig längre än vi andra och är därför ingen dålig mor.

Efterordet avslöjar att boktiteln är tagen från en av de alternativa titlarna till Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick. Den boken dök faktiskt upp i mina tanker medan jag läste, men som en sämre variant av Maria Navarro Skarangers verk, där den obemärkta, obetydliga människan betraktas mer ömsint och förstående medan hon långsamt tunnas ut och försvinner.

Den lilla vida världen på Hallwylska Museet

Innan dockskåpen gjorde sitt intåg i barnkamrarna på 1900-talet, var de dyrbara objekt för vuxna människors ömsesidiga beundran och nöje. I det vackra och välmöblerade Hallwylska palatset fanns det även där ett tittskåp med noggrant förfärdigade miniatyrer. Några av dem visas i utställningen Den lilla vida världen, sida vid sida med underbara, uppfinningsrika verk skapade på senare år. Ett av dem är Göril Larssons minutiösa återskapande av en av de redan så detaljrika salarna i Hallwylska palatset, från utställningen Dukat för fest från 2023.

Flera andra tittskåp återskapar byggnader från tidigare eror.

Men lika gärna låter man fantasin flöda fritt och skapar den arkitektur och de noggrant uttänkta detaljer man längtar efter att få göra och se.

För många är miniatyrbyggandet både en utmaning och avkoppling. Ett par montrar och en film visar hur det går till att skapa ett litet föremål av föremål i vardagen.

Modelljärnvägar är förstås ett av ställena att få utlopp för sin längtan att skapa en värld i miniatyr.

Men man kan också experimentera med annat, som ett futuristiskt växthus eller ett skräckhus.

Eller en idealisk, välkomnande julinteriör med dignande bord.

Länk till Hallwylska Museets sida om Den lilla vida världen

De dödas encyklopedi av Danilo Kiš

Berättelserna utspelar sig på vitt skilda platser och under vitt skilda tider, och även tonen och ambitionen i boken vittnar om att den är skriven i en annan tid (1983) och plats (Paris, efter att ha måst lämna Jugoslavien) än här och nu, och det är så uppfriskande. Den första novellen handlar om Simon Undergöraren som utför sina under i Samarien sjutton år efter Jesus av Nasarets död. Han verkar bland människor som är vana vid uppdykande vandringsmän som predikar och profeterar, eller utför konster, eller både och. Men nu vandrar även Jesu lärjungar i byarna, beredda att konfrontera falska profeter. Simon Undergöraren med sina arga utrop mot "skadeglädjens, elakhetens och svartsjukans Gud" är deras motståndare. Men se hur hans under faktiskt är fantastiska och oförklarliga! Hur skall lärjungarna ifrågasätta eller kanske misstänkliggöra det? Men se också att berättelsen ett par gånger till viker in några till ifrågasättanden, till och med från dem som är mitt uppe i handlingen.

Om än historierna har vitt skilda huvudpersoner, miljöer, handling och karaktär, så har flera av dem det gemensamt att berättaren själv för in en tvekan om dess äkthet. Det kan vara genom en insmugen bisats, ett stycke, eller i omtag efter omtag som i novellen Kungarnas och dårarnas bok, som i en historieskrivning parallell till vår berättar om tillkomsten av en förljugen bok, gång på gång misstolkad med flit eller av dumhet, som motsvarar Sions Vises protokoll i vår värld.

Titelnovellen De dödas encyklopedi utspelar sig under en natt på Kungliga Biblioteket i Stockholm, och det är tänkvärt (och en källa till stolthet) att även det kalla Sverige i norr kvalar in som en av de exotiska platser som Danilo Kiš valt för sina fascinerande berättelser. I efterordet talar han själv om hur döden är det gemensamma temat för samlingen, men fastän jag ser vad han menar så kan man också se att ett annat genomgående tema är hur legender skapas och lever vidare fastän eller till och med på grund av att fakta glöms bort eller förfalskas. Och ändå så påminner läsningen av boken om hur viktigt det är att fortsätta att läsa nya berättelser och låta dem utöka ens förståelse av världen. Men inte låta sig luras till att starta pogromer på grund av dem.

Black Lodge på Folkoperan

Vanlig logik och regler gäller inte i the Black Lodge i David Lynchs värld. Det mesta är skrämmande för en o(fri)villig besökare, men man kan ana att där finns en egen, helt annorlunda logik och att man kan behöva underkasta sig den. David T. Littles opera Black Lodge använder sig av element i den stilen, även fusionerat med William S. Burroughs mytologier och det buddhistiska mellan-tillståndet bardo. I inspelade sekvenser får vi se skeenden från ett sådant ställe bortom normaliteten, men också halvt hemtama platser där människor beter sig underligt.

Filmen visas bakom ensemblen på scenen; en stråkkvartett till höger och till vänster keyboard, bas, gitarr och trummor. Allra längst till höger står mannen i ljus kostym som vi också ser på filmduken, tenoren Timur Bekbosunov. Musiken de spelar är hög och intensiv. Från slitna rum förs den unge mannen till ett operationsbord, där han spänns fast med remmar och en luftig men olustig hjälm kring huvudet. Kvinnan som har dansat i flera upplagor på vägen in täcker honom i lera, efter att först ha plockat små symboliska föremål ur fickorna på hans ljusa kostym. Föremålen bakas in i ett fågelbo av halm i lerkokongen, och dras sedan långsamt ut i en body horror-sekvens.

Den slamriga musiken övergår i harmoniska toner och en ljus berättelse om barndomen, i ett soligt, friskt växande landskap. Men de ödesdigra föremålen finns kvar, och en röst från djupet uppmanar till att se djupare. Nu börjar en ny resa inåt, mot smärtpunkten som allt kretsar kring. Vägen dit går ytterst, ytterst långsamt, i en dans och till en musik som båda är psykedeliska, där spegeleffekter gör dansarna till något o-mänskligt, litet otäckt men svårt att slita blicken från.

Foto: Jason Williams

Om förlåtelse eller förlösning inte går att få, går processen ett varv till, och sedan ett varv till, i nya skrämmande eller fascinerande eller hopp-lösa omlopp. Det är osäkert om det finns någon väg ut. Men det är svindlande att få vara med på resan.

Länk till Folkoperans sida om Black Lodge

Länk till David T. Littles sida om Black Lodge