Sinners

Många älskar skräckfilm för skrämseleffekten, eller vampyrberättelser för romantiken i att leva för evigt och förstöra det man älskar. Men en skicklig regissör, som Ryan Coogler definitivt är, kan använda elementet av skräck och det specifika hotet från vampyrer för att bygga en historia som är större än sina delar. Redan de inledande scenerna i filmen Sinners ger en aning om djupet i berättelsen. Blodig och sårad vacklar unge Sammie Moore in i den kritvita kyrkbyggnaden där hans far håller söndagens gudstjänst. Genast ser fadern skräcken och faran som pojken med nöd och näppe undsluppit, samtidigt som vi i publiken i blixtsnabba tillbakablickar får en aning om vad Sammie har sett och aldrig kommer att glömma. På samma sätt, fast helt tvärtom, kommer vi i slutet av filmen att få se tillbakablickar på scener av glädje och hopp om något bra, innan katastrofen tar nästan alla.

Året är 1932, och tvillingbröderna "Smoke" och "Stack" Moore återvänder till sin hemstad Clarksdale efter sju år i Chicago. De har planer på att köpa och öppna ett hus för musik och fest, och de har pengar för att genomföra sina planer. För musiken frågar de sin kusin Sammie Moore som är en skicklig gitarrist, och den erfarne pianisten Delta Slim. De gamla skrönorna om musiker som säljer sin själ till djävulen vid ett vägskäl är här ett internt skämt, när en allvetande berättarröst berättar om hur begåvade musiker kan öppna dörrar mellan vår verklighet och andra världar och tider. Det är just vad vi ser under den underbara scenen i brödernas juke joint, när musiker och dansare från tidigare och kommande eror svärmar in och delar dansgolvet med människorna på plats.

Men Sammie Moores fantastiska begåvning lockar farligare gäster. Ett onaturligt monster med sina egna anor har tagit två lokalbor i besittning, och försöker lirka sig in på festen. Nu tillkommer dilemmat att de tre oönskade gästerna är vita. Hur kan de svarta människorna på festen avvisa dem utan att riskera att de kommer tillbaka med en lynchmobb? Det är här som filmen Sinners börjar fördjupa vampyr-motivet, efter att redan ha byggt upp stämningarna och persongalleriet med välvalda scener och repliker. Allt eftersom människor från festen blir bitna och smittade, blir deras egna motiveringar än mer trovärdiga när de försöker övertala sina gamla vänner om att bli insläppta på festen. Och varför försöker de hålla emot vampyrerna, när den vita lokalbefolkningen litet längre bort kan komma förbi och göra än värre saker mot dem när som helst?

Även när blodet droppar och striderna mellan de levande och de odöda blir intensiva, är det fortfarande inte actionkänslan som är viktigast, utan hur varje person kämpar för att överleva på sitt eget sätt, av sina personliga anledningar som kanske börjar nötas ut under kampen. Kan det sluta väl? Det enda vi fick veta från början var att Sammie överlevde, med skador som går djupare än huden.

The Planet Factory av Elizabeth Tasker

Liv på andra planeter har vi föreställt oss i århundraden. Så sent som förra seklet skrevs fortfarande böcker där människor enkelt reste till de andra planeterna i vårt solsystem, kanske kväste uppror från de varelser som redan bodde där, och upprättade kolonier där man kunde leva spännande liv bland den exotiska floran och faunan som likväl var kompatibel med mänskliga lungor och matsmältningsvägar. Men ju mer vi lärde oss om månen, Mars, Venus och alla våra egna grannplaneter, desto dystrare syntes förutsättningarna för att andas fritt på främmande planeter; ja, att överhuvudtaget hitta fast mark att stå på syntes svårare än man hoppats.

Men alltmer avancerade teknik i form av teleskop och datorkraft, och inte minst den insamlade kunskapen som grund till kosmologiska teorier, har gett oss möjlighet att inte bara studera egenskaperna hos stjärnor allt längre bort, utan även detaljer som kan röja att det kretsar planeter kring dem. Sålunda har man upptäckt planeter, planetsystem och deras solar vilka skiljer sig rejält från vårt eget solsystem, och därifrån också räknat ut hur de en gång uppstått - rent preliminärt, så som all forskning är byggd på tillgänglig kunskap men också kan kastas om av nya upptäckter, vilket ständigt sker inom det spännande fält som astronomin utgör.

Elizabeth Tasker skrev sin bok The Planet Factory år 2017, vilket är tillräckligt länge sedan för att många nya exoplaneter skall ha fastställts, och med dem nya teorier om hur just de kan ha uppkommit. Men de möjliga sätten för planetsystem att formas är tillräckligt underbyggda för att hennes bok skall ha relevans idag och en lång tid framöver, med generella teorier baserade i observerade exempel samt instuckna brasklappar där man inte är säker på hur just den planeten kan befinna sig just där. Astronomiska fakta presenteras tillräckligt tydligt för att en någorlunda vetenskapligt sinnad person ska hänga med i resonemangen.

Bokens andra sektion har titeln Dangerous Planets med lockande kapitelrubriker som Water, Diamonds or Lava? The Planet Recipe Nobody Knew och Worlds Around Dead Stars. Kapitlen själva är mindre sensationalistiska, men inte mindre fascinerande. Tredje sektionen heter Goldilocks Worlds, börjar i Guldlockskriterierna men fortsätter sedan med att förklara varför planeter i den "beboeliga zonen" kring en stjärna kanske ändå inte är lämpliga för liv, mänskligt eller annat. Så mycket i planetsystemets eller planetens egen konstruktion kan göra förhållandena instabila, och anledningarna till att dess vatten och atmosfär bränts eller diffunderat bort kan ligga hos planeten själv eller hos dess stjärna. Det är förstås litet av en besvikelse, men ändå fascinerande att läsa om. Och Tasker går själv vidare med att i några avslutande kapitel tala om vilka kriterier och möjliga tecken på liv man kan leta efter, inklusive anledningar till varför vi inte ens ser dem nu. Fortfarande fascinerande! Och rakt igenom en mycket läsvärd bok.

Roger Smeby och Afrang Nordlöf Malekian på Bonniers Konsthall

På Bonniers Konsthall visas verk av årets stipendiater från Maria Bonnier Dahlins Stiftelse, Roger Smeby och Afrang Nordlöf Malekian. Roger Smeby har jobbat med  underhåll i tunnlarna i Stockholms tunnelbana, en erfarenhet som tar form i hans intressanta tavlor. Att jobba i en miljö dag ut och dag in kan få fantasin att spinna fritt, särskilt som det i Smebys fall är spännande platser och perspektiv som de flesta inte har tillgång till. 

Ljuset är dämpat i det första rummet, där fyra tavlor och en varningsstång av Smeby finns på plats. Grå-grå-grå med inslag av vitt är stenväggarna som han har målat av. Men de bär alla på litet hemliga egenheter som man inte ser direkt, särskilt inte från nära håll utan först flera steg bort. De ditmålade konturerna av en grip blandar sig med stenpartiets egna färgväxlingar i en av tavlorna. I en annan liknar stenens regelbundna former en vägg av granruskor. I en tredje kompletteras det skrovliga berget av tunnare svarta konturer och en ros, något så oväntat i den karga miljön. Och i den fjärde tavlan är marken full av småsten som ser ut som myllrande folkmassor. "Vi bor här, ni bara hälsar på."

Och mitt emot gripen, vikt över dörröppningen, har Afrang Nordlöf Malekian byggt en tupp av flyttbara magneter. Ghoogoli - Kuckeliku!

Andra tavlor av Smeby använder sig ännu mer av motsatsförhållanden. Intill noggrant målade  fast litet slitna byggelement och en räls som leder in i en mörk tunnel, hänger en bild av ett snötäckt, beskogat berg mot en blå himmel med moln. 

Ovanpå en murad tunnelingång är en arg björn fångad i ett glasklot, och ytterligare omgärdad av stalaktiter som liknar huggtänder.

I andra tavlor lyfts den inneboende skönheten i miljöerna fram, som symmetrin i spåren som korsar varandra och lamporna längs väggarna, och strukturen i tunnelns tak.

Ytterligare andra bilder ger vardagsföremålen en övernaturlig känsla. Skyddshandskar blixtrar fram en hårdrockslogga. En starkt strålande lampa gör reflexrocken till en egen varelse med mystiska krafter.

Varvat med Smebys tavlor finns som sagt verk av den andre stipendiaten, Afrang Nordlöf Malekian. Trots att han också bidrar med konkreta föremål, handlar hans arbete ännu mer om att (åter)skapa känslor och stämningar. Det kräver mer av betraktaren, och stänger i många fall ute oss som, även om vi vill förstå, inte har samma erfarenheter av att leva i Iran eller som exiliranier i diaspora. Men vi får ändå en kort inblick i glamouren och det självmedvetna skämtandet i den fejkade dokusåpan Keeping Up With the Iranians; lejonets och solens centrala roll i kulturen; och granatäpplets självklara roll i skapandet av mat och av minnen. Granatäppelsaften som spillts över den vackra bordsduken har förevigats med handsydda stygn kring fläckarna, som ett försök att bevara minnet av middagarna och diskussionerna som hållits över bordsduken på olika platser i världen. Vi kan bara önska att människorna som flytt från Iran en dag kan återvända från sin exil till ett fritt land.

Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendiater 2025 - Bonniers Konsthall

The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin

Landsvägsrövaren Dick Turpin (1705-1739) är än idag ihågkommen som en folkets romantiske hjälte för sina vågade kupper i Essex på 1730-talet. Säkerligen överdrevs hans rykte redan i pamfletterna som spreds direkt efter hans hängning, och böcker, filmer och TV-serier som har gjorts sedan dess har kunnat välja hur de skall presentera mannen. I komediserien The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin blir han av Noel Fielding flamboyant gestaltad med anakronisktiska kommentarer och företeelser, bland rövare och ädlingar där omoralen och hederligheten är ojämnt fördelad, och sympatin genomgående ligger hos Dick Turpins gäng av klumpiga och ofta osäkra rövare.

Humorn är stundtals burdus men överlag lättsam, och bland de många skådespelarna med god känsla för komik finns också sådana ess som Mark Heap, Tamsin Greig och Hugh Bonneville i återkommande roller. I kortare inhopp ser vi också stjärnor som Diane Morgan och Natasia Demetriou, som i dundrande intertextualitet kallar sin nyaste älskare för Jeff.

Häxor och andra övernaturliga företeelser utgör ett par av Essex-gängets utmaningar, men konkurrerande banditgäng är minst lika farliga, och korruptionen i den styrande klassen desto svårare att komma undan. Men även om Dick Turpin är nästan lika klantig som sina rövarkompisar, klarar han sig igenom det mesta - till folkets jubel - tack vare sin list och sin charm.

Die Haarteppichknüpfer av Andreas Eschbach

De män som väver hårmattor är en utvald skara, men förutom att arbetet i sig är tungt så är alla regler kring det än mer krävande. Mannen får bara använda hår från sina hustrur och döttrar, och eftersom yrket går i arv måste han ha en son - men bara en - att överföra kallet till. En man skapar en matta under sin livstid, säljer den till de kringresande uppköparna, och skänker betalningen till den utvalde sonen som har att leva av pengarna för resten av livet, medan han bildar familj och börjar väva sin egen hårmatta. Traditionerna kring detta har uppehållits på hela planeten i årtusenden, trots att minsta avvikelse eller olycka kan leda till familjetragedier.

De färdiga hårmattorna levereras via rymdskepp till kejsaren, för att pryda hans palats. Kejsaren! Han har levt i årtusenden, och det är han som får stjärnorna att lysa på himlen. Några av människorna på den primitiva planeten känner till att det finns andra planeter, och att även de väver hårmattor åt kejsaren. Det är förbjudet att ifrågasätta kejsarens gudomlighet. Men nu landar en besökare från ytterligare en annan planet och insisterar på att kejsaren är död.

Från att ha varit en mild form av fantasy-äventyr i historisk miljö ändrar boken inriktning och blir till space opera. Rebellerna som störtat kejsaren upptäcker av en slump planeterna med hårmattevävarna i det enorma imperiet som spänner över flera galaxer. De förbryllas av hårmatteproduktionen, och försöker utröna vart mattorna förs och också syftet med produktionen som ju har pågått i tiotusentals år.

Initialt berättar Andreas Eschbach genom att en person i taget är huvudperson i var sitt kapitel. Det är skickligt sammanpusslat för att både ge bakgrundshistorien, vad traditionen betyder konkret för samhällena och för att belysa enskilda människoöden. Dock förblir karaktärerna ändå platta, och alla försök till att blanda in mänsklig åtrå blir bara pinsam och onödig. Några kapitel mot slutet av boken verkar först också bara finnas där för att författaren vill skapa några episka bilder av ett fallande imperium, men får sin förklaring när trådarna snabbt knyts ihop till en heltäckande förklaring i det näst sista kapitlet.

Boken finns också på engelska under namnet The Carpetweavers.

Daniel Karlsson Trio på Fasching 2026

Daniel Karlsson Trio har gett ut ett par skivor som låter mycket bra, och även om jag inte kan dem tillräckligt väl för att komma ihåg låttitlarna kände jag igen det fina soundet från Sorry Boss under konserten på Fasching. Från Daniel Karlsson konstanta, pärlande piano skalar bas och slagverk upp (och ned) till högre tempo, eller bara mer intensitet. Det är förstås inte konstigt, men mycket härligt, att musiken låter extra livfull på en konsert. Vid flygeln skruvar Daniel Karlsson fram ljudeffekter som gör att den samspelta trions ljud låter ännu mer organiskt framvuxet. Vi i publiken vill så gärna applådera men hinner inte, för knappt har en låt slutat så börjar nästa.

Efter ett tjugotal minuter är det äntligen paus för mellansnack så att vi får klappa! Sedan får vi veta att bandet nu skall spela låtar de aldrig spelat live förut, efter att de repade igår. Verken i fråga heter Comfort Zone, som har ett skönt gung, och The Fox, som verkligen låter som att de jagar fram. Även om de inte sitter lika säkert som de äldre låtarna så är de bra. Men i den mer etablerade repertoaren kan ensemblen slappna av och breda ut sig, och det ligger stort värde i det. 

Vi får fler av de kända låtarna både före och efter paus. I en av dem är det Christian Sperings fina basspel som får inleda och driva musiken, medan piano och slagverk smyger in och stöttar då och då från var sitt håll. Sedan följer en låt så mjuk som ett moln, och sedan en mycket stillsam låt, sparsam med toner, där Fredrik Rundkvist bidrar till mystiken med särartade ljud från trumhörnan. 

Ledsen, bossen, nu är det dags att klocka ut. Daniel Karlssons roliga pianointro till Clock Out känns som att rusa i cirklar vid stämpeluret tills man får fly ut i världen. Det är sista ordinarie låten, men vi får ett extranummer som heter Moderato för att den är litet lagom av allt - fyrtakt, ingen reverb, normal. Det låter som en sådan där svensk jazzlåt med stämning av sommarkväll. Det tackar vi för i snöslasket. En fin avslutning på en väldigt bra och välbehövlig konsert.

Invasion

TV-serien Invasion, som handlar om hur utomjordingar invaderar jorden, hade några bra idéer som utgångspunkt: att inte bara fokusera på USA utan visa förloppet i fler av världens länder, och att följa människor som inte alltid vet vad som händer utan stressas av egna problem i vardagen. Men sedan slarvade Invasion bort allt, främst genom tafflig dialog, icke-konsistenta karaktärer som gör ologiska och jättekorkade val, och så stora luckor i seriens interna logik. Om det inte varit för detta hade det varit acceptabelt att man inte får se de attackerande utomjordingarna förrän halvvägs genom första säsongen. Nu är de första avsnitten mest stressande och plågsamt dåliga, med familjegräl som inte tar slut ens under civilisationens sammanbrott. 

Frånvaron av aliens ger känlsan av låg budget, som när en stor strid som man inte får se pågår bortom ett krön, dit några springer och några sedan kommer tillbaka med skador. Men överlag lider serien mest av att manusförfattarna inte förstår hur företeelser i verkligheten utspelar sig eller hänger ihop med varandra, och skapar än mer förvirring då de inte verkar ha tänkt igenom hur utomjordiska artefakter och utomjordingarna själva fungerar. Första säsongen avslutas med att några gör något halvmagiskt som vi bara får se brottstycken av, och hux flux så har mänskligheten vunnit. Men de gigantiska rymdskeppen ligger kvar kraschade på jordytan, och det verkar finnas aktivitet där, fast det är det nästan ingen som bryr sig om, förutom till exempel den halvgalna multigenitechmiljardären som styrde och ställde vid sidan av den hastigt hopkomna världsregeringen i Afrika.

Några av människorna på jorden verkar ha mental kontakt med utomjordingarna. Från person till person är det osäkert hur det fungerar; det verkar bero på vad handlingen kräver för stunden. Generellt är det så som manuset verkar skrivet: några dramatiska händelser utan sammanhang, än mer melodramatiska dialoger och känslosamma uppgörelser. Och allt eftersom de tre säsongerna förflöt, blev ovanstående bara sämre och sämre. Var det meningen att vi skulle börja heja på utomjordingarna?