Mickey 17

Det är inte bara för att jorden är förgiftad och härjas av klimatkatastrofer, det är kanske mest för att Mickey och kompisen Timo har enorma skulder till jordens mest blodtörstiga maffiaboss som gör att de måste lämna planeten så snabbt som möjligt. Fast det vill ju alla andra på samma gång. Mickey skriver upp sig på typ den enda platsen som finns kvar på skeppet till Nifelheim, som "Expendable". Vad det betyder visar sig snart... När något livsfarligt behöver testas är det Mickey som sätts på det. Ifall han dör, och det gör han ofta, så skriver de bara ut ett nytt exemplar av honom. 

När expeditionen till slut kommer fram till den snöbetäckta planeten Nifelheim och människans överlevnadschanser testats ut av, förstås, Mickey, är det dags att undersöka den andra livsformen på plats, creepers, en sorts förstorade björndjur. Asch då, Mickey föll ned i en isgrotta full av arga creepers! Lättast att lämna honom där. Men när Mickey ändå tar sig hem har man redan printat ut en ny Mickey. Panik! För om två kopior råkar existera samtidigt måste båda elimineras för alltid! Men de båda Mickeys strid om vem som skall överleva skjuts upp när andra saker kommer emellan, händelser som kan ha betydelse för hela kolonins överlevnad.

Med litet kreativ frihet och en god dos humor kan man under största delen av filmen acceptera handlingen som ganska trovärdig: 3D-printningen av människor, lagrande och överförande av en människas kompletta minnen och personlighet, en kolonisering ledd av ett excentriskt och ärligt talat fnoskigt miljardärspar vilka tar sig rätten att styra och ställa över liv och död för sin egen bekvämlighet. När tempot ökar i den sista delen av filmen krävs det mer av viljeansträngning för de suspension of disbelief som behövs för händelserna som kommer slag i slag, men då får man istället börja se filmen som en hjältesaga... där utgången inte är helt given. 

Filmen Mickey 17 har en lättsam ton trots att så gott som varje scen i första halvan är otroligt grym, om man stannar upp och tänker på den. Det är en svår balansgång mellan existensiell ångest och komedi, men det funkar tack vare regissören Bong Joon Ho och huvudrollsinnehavaren Robert Pattinson som gör Mickey plågad men inte uppgiven, trots att han minns varenda gång han har dött, och trots att alla andra på skeppet behandlar honom nedlåtande.

Nej, inte alla - några av kvinnorna i besättningen är attraherade av honom, i synnerhet den tuffa säkerhetsvakten Nasha. Det är nog inte bara lust utan en välbehövlig ömhet och omsorg hon visar när hon tar emot varje nyss 3D-printad Mickey i de mörka, trånga besättningskvarteren. Och visst är det den glimt av mänsklighet och kärlek man vill hålla fast vid, istället för att låta cynismen ta över och bara ha ihjäl dem som står ivägen. Det kan vara en bra start på ett bättre liv på en ny planet.

Finch av Jeff VanderMeer

Där City of Saints & Madmen framställde Ambergris som en stad på ett ungefärligt artonhundratal, oftast nattetid, ger boken Finch intrycket av en modern stad med skimrande skyskrapor i obönhörligt dagsljus. Men genom alla framställningar av staden virvlar svampsporer med oberäkneliga krafter, och nu i högre grad än någonsin.

John Finch är en polisutredare i en hårdkokt detektivhistoria. Vi läsare får några överraskningar redan i den inledande brottsscenen, där det bland de närvarande utredarna finns en gray cap. Är de inte längre föraktade och undanskuffade från det offentliga livet? Nej, mer än så, det är gray caps som styr Ambergris nuförtiden. Och inte bara det, de tog kontrollen genom att dämma upp det omgivna vattnet till att översvämma stadens gator och valla människorna in i grey caps fällor för anfall. Tänk att det var vattenmassor som drev Ambergris människor till att förlora. I alla år har hamnen, havet och de uppsluppna bläckfiskfestivalerna stått för glädje och trygghet i en stad infesterad av dödliga svampsporer och små men underliga varelser under fötterna.

Det höjda vattenståndet har förändrat staden, och på bottenvåningen i huset där Finch bor är lägenhetsgolvet vattentäckt. Men kvinnan som bor där, Rothver, omger sig med en stor mängd vattenskadade böcker och kan ge eller skicka vidare information som Finch behöver hantera.

Gray caps använder sig av svampar och sporer för att manipulera den mänskliga befolkningen. Många har blivit spor-knarkare och får sin dagliga fix av offentligt utplacerade purpurfärgade svampar. De minnes-svampar som växer ut från en död människa är en användbar källa till information om hens sista dagar, men också potentiellt skadlig för den som tvingas äta den och uppleva den dödas känslostormar. Med så många sporer virvlande i luften och svampar växande i omgivningarna verkar det omöjligt att inte bli smittad av något, förr eller senare. Några människor har omfamnat förvandlingen som svamparna och gray caps gett dem, och är nu lydiga (och hatade) hybrid-assistenter till gray caps med ett kamera-liknande öga bredvid en uttorkad ögonskål (enögdhet är ju något som återkommer i VanderMeers böcker).

Precis innan gray caps tog över, skakades Ambergris av strider mellan olika fraktioner med anspråk på makten. Finch har behövt byta namn för att dölja sina tidigare lojaliteter, men pressas av dem som anar eller vet vad han har på sitt samvete. Samtidigt är hans överordnade gray caps lika pigga på att pressa och utpressa sina mänskliga underlydande som brottslingarna de jagar. Undersökningarna kring det senaste underliga dubbelmordet placerar Finch i skottlinjen för i princip alla maktspelare, kända som okända, i Ambergris. Men han gör samtidigt svindlande upptäckter som knyter an till händelserna i boken Shriek: An Afterword. 

Som sagt är boken Finch en hårdkokt deckarhistoria, med bitvis tät prosa, och mycket grymt våld av olika slag. Det är intressant att se berättelsen om Ambergris utvecklas så här, men för egen del uppskattar jag mer myllret och förvirringen i City of Saints & Madmen.

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
City of Saints & Madmen

Shriek: An Afterword

Veniss Underground

Annihilation
Authority
Acceptance 

Dead Astronauts

Ghost Funk Orchestra på Fasching

Så snart de sex killarna i Ghost Funk Orchestra äntrat scenen slår de igång de sitt starka funk-sound. Från Stephen Chens barytonsaxofon kommer bra melodislingor. Så ansluter de båda sångerskorna Romi Hanoch och Camellia Hartman för nästa låt, vars namn undslipper mig. Tacknämligt börjar bandets grundare Seth Applebaum då mellansnacket och ger oss några låtnamn - Scatter heter nästa, och där hamnar saxen och trombonen, hanterad av James Kelly, i ett lekfullt bråk mot varandra. 

Tempot sjunker men inte energin i det sugande gunget och sången i låten Why. Den följs av Blockhead som har ett långt och intensivt trombonsolo, och den lätt retsamma texten 

I see your lover's missing again

Where could he be this time?

På scen hör vi mindre av sextiotalssoundet som båda låtarna har på plattan A New Kind Of Love (2022), men livekänslan väger upp det mycket väl. 

Plattan Ode to escapism kom ut 2020 och färgades av den lugnare men litet frustrerade sinnesstämningen när spelningar och turnéer fick ställas in, till exempel Drop Me A Line som har ett fint långsamt gung. Så blir det dags för låtar från den senaste skivan, A Trip To The Moon (2024), där To The Moon! med sitt litet mer psykedeliska sound låter som musik till en lätt flummig skräckfilm. Så sticker bandet emellan med en osläppt låt! Det är en introspektiv ballad med insprängda partier av mer intensiva musikaliska utbrott. Det här är något som Ghost Funk Orchestra gör bra; lugna låtar som växlar till högre energi och hårdare stil i några takter och sedan tillbaka igen, som i balladen As The Seasons Change.

En av bandets första låtar, Boneyard Baile från 2016, svängade skönt av steel guitar-soundet som är ovanligt tillbakahållet. Så går sångerskorna och blåsarna av scenen och kompet fortsätter att jamma medan hela bandet presenteras, tills brasset kommer tillbaka för en ny brawl, och sångerskorna smyger in för att sedan få hela bandet att resa sig och leverera mer dansant funk: Your Man's No Good, ochWalk Like a Motherfucker med sina intrikata harmonier. Det är inte slut där, vi får två extranummer från 2020-plattan inklusive en riktigt hård funkig avslutning med King of Misdirection.

Strange Planet

I några år har Nathan W. Pyle tecknat de charmiga bilder i av varelser som gör underliga saker. Eller nej, de gör precis samma saker som vi men kallar det något helt annat, något som ofta är en mer exakt beskrivning och just därför låter absurt. Bil heter "rollmachine", buss heter "grouprollmachine" och dansa heter "limbflailing". Tillsammans med den skicklige TV-serieskaparen Dan Harmon har Pyles hårlösa varelser satts i rörelse på bildskärmen under samma namn som ursprungsserien, Strange Planet.

I det första avsnittet möter vi några varelser i ett populärt popband som går skilda vägar, och också några varelser vars liv ställs på ända när favoritbandet splittras. Vi får också en första blick på kaféet Careful Now! och varelserna som jobbar där, eller kommer dit dagligen för sin "jitter liquid"... och kanske för att söka gemenskap med andra. Det tar litet tid att vänja sig vid det roliga språkbruket men snart hänger man med i vad som menas. De är ganska lika oss, trots att färgskalan går från rosa till blått och att ingen har byxor på sig!

Men i det tredje avsnittet upptäcker vi större skillnader från vår planet. Kring Strange Planet kretsar två månar, Lorb och Rorb! Och snart är det dags för den spännande dubbelskuggdagen, som inträffar vart femtonde år! Den optimala platsen att observera när båda månarna täcker solen är på Careful Now! med sin utsiktsterrass. Men vänta, det finns risk att konstruktionen rasar ned i dimman i den outforskade avgrunden där under!

De mystiska inslagen är spännande avbrott mot de annars vardagliga händelserna i pastellförpackning. Historierna är charmiga och uppmuntrande, och handlar om att följa sitt hjärta, våga ta chanser och hitta sin egen väg. Om än en del varelser liknar varandra mycket, så är deras röster och inte minst deras personliga bekymmer tillräckligt distinkta för att vi snabbt skall veta vad som är viktigt för dem vi ser. Strange Planet är en trevlig serie, men jag kan nog tycka att Nathan W. Pyles tecknade serier om en eller fyra rutor kan vara mer slagkraftiga och till och med mer hjärtevärmande.

City of Saints and Madmen av Jeff VanderMeer

Invånarna i Ambergris uppvisar ett märkvärdigt lugn inför det faktum att där skett minst en massaker och två mystiska mass-försvinnanden, och att en långsam svamp-invasion pågår i staden. Samlingen City of Saints and Madmen innehåller många olika berättelser om Ambergris på olika format, berättade av olika röster, men med många referenser till varandra. Det är just det som gör Ambergris så levande framför våra läsande ögon - blandningen av hyllningar och förolämpningar av stadens store kompositör Voss Bender, samarbetena och rivaliteterna mellan de många såväl forskare som kultister vilka samlas kring de ännu fler bläckfiskar (OBS! tioarmade! OBS!) i vattnen kring Ambergris...

The Hoegbotton Guide to the Early History of Ambergris ger oss den blodiga historien av stadens tillkomst, eller snarare människornas ankomst och övertagande av den från de gray caps som levde där. De korta varelserna med stora gråa hattar som får dem att likna svampar utgjorde inget större motstånd för mannen som snart blev Kung Manzikert I och slog sig ned i staden som gray caps lämnade. Mystiska försvinnanden i både stor och liten skala kunde inte med full säkerhet knytas till gray caps, och efter hand blev det närmast oanständigt att göra seriösa efterforskningar i om varelserna hade en egen civilisation i gångarna under Ambergris.

Något som ändå gör Ambergris så lockande är det rika kulturlivet som finns där, med operor, gallerier och hängivna följare av en eller annan konstnär. Men det finns en grov rännil av blod och skräck i framställningarna av dem, som i kortromanen The Transformation of Martin Lake. Än mer kuslig och minnesvärd är historien The Cage, om antikhandlaren Robert Hoegbotton som av personliga skäl specialiserat sig på föremål som lämnats kvar efter ett av de mystiska och tragiska mass-försvinnandena.

Mer glädje och också en del våld bjuder The Festival of the Freshwater Squid på, en festival som dyker upp i många av historierna. Sektionen King Squid låter oss följa den hängivne bläckfiskforskaren Fredrick Madnocks noggranna undersökningar av den största av bläckfiskarna, inklusive många underhållande nedsablanden av andra forskare i de yminga fotnoterna.

Men - vad är sant och vad är hallucinationer? Det kan man fråga sig efter att ha läst den suggestiva The Strange Case of X, men inte bara då utan när andra ledtrådar och motsägelser dyker upp i en bisats. 

Jeff VanderMeer beskriver sina underliga miljöer och dess invånare så levande och tydligt som om man vore där, fast ändå litet svårgripbart som om man vore i Ambergris i en dröm som man kanske inte kan vakna ur.

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
Veniss Underground

Shriek: An Afterword

Finch

Annihilation
Authority
Acceptance 

Dead Astronauts

Tobias Wiklund Inner Flight Music på Fasching

Inspirerat pianoplink från Johan Graden plus falsettoner skapade med stråke av Jon Fält på percussion inleder första låten. När resten av bandet ansluter - Hanna Paulsberg på saxofon, Nils Berg på basklarinett, tenorsaxofon och flöjt, Kansan Zetterberg på kontrabas och Tobias Wiklund på trumpet och kornett - blir det först i en samstämd minimalism som sedan bär iväg åt olika håll av musikerna. Tobias Wiklund hinner byta den finstämda kornetten till en trumpet som får låta medvetet burkig. 

Sedan ger han sig ut alldeles själv i något som låter som psalmsång och gospel. Musiken svingar sig mot himlen i en låt där tystnaden är lika viktig som tonerna. Sedan lockas kollegorna upp från golvet där de gömde sig, till en låt med mjuk men dansant rytm, som bitvis låter som vinjetten till Blackadder! Låtarna varierar i tempo och stil men är ofta centrerade kring en unison, repetitiv minimalism som musikerna på scenen gör mycket bra. Så börjar Jon Fält spela en rytm på ett instrument som ser ut som en halv vattenmelon, och fortfarande spelande vandrar bandet ut på led för en välförtjänt paus.

Är det samma låt de sedan vandrar in till för samma set? Medan de äntrar scenen spelar de en repetitiv slinga som växer ut till en hel låt med rik klang - litet grand låter det som vågor eller i alla fall vågformer i musiken. Tobias Wiklund visar så vilken skicklig musiker han är i en låt med ett virtuost och vackert intro på kornett. Först därefter kommer kvällens enda mellansnack, en kärleksfull berättelse om att vi alla har vingar och en uppmaning till oss i publiken att träna oss på att se dem hos varandra! Den nya skivan Inner Flight Music är en hyllning till att vi alla är universums väsen och har otroligt mycket kraft i oss . Det är fint sagt och jag tror att många redan kände det av det vi fått höra under kävllen. Så fortsätter konserten med musik som har litet folkton, litet Louisiana-känsla. Som extranummer får vi en låt som är en ljuvlig villervalla. De uppradade musikerna spelar nästan samma melodi, men inte helt likadant, och det ger en fin känsla av att man kan planera, men det blir aldrig exakt som man tänkt, och det är också bra.

OKVSHO på Fasching

Bröderna placerar sig på varsin ända av Faschings scen: Georg Kiss vid trumsetet och Christoph Kiss bland keyboardsen. Däremellan hittar vi Bérénice Awa Keller på percussion, Elias Kirchgraber på bas och Sara el Hachimi på saxofon och flöjt. Gruppen OKVSHO har ett organiskt jazzigt sound, mjukt och ibland litet flummigt. I de första låtarna spelar de inga uttalade solon men låter instrumenten variera i stil och melodi i tur och ordning. Saxens melodier är ofta enkla och repetitiva och smälter in i soundet. Basens gung tilltar, och i tredje låten lyfter Sara el Hachimi upp tvärflöjten för en virtuos inledning.

En låt bryter sig ut i snabba funkrytmer, nästa saktar in och bjuder nästan på djungelljud med saxslingor som vävs in och ut i musiken. Från debut-EP:n Traphouse Jazz låter titellåten suggestiv och spännande. Det sammanvuxna svänget är skönt men en hel konsert i samma stil skulle kännas jämntjockt och tråkigt. Låten som följer är tight och växer långsamt till ett utdraget crescendo som publiken belönar med extra långa applåder. Därefter kommer en låt med en lekfull rytm från basen som listigt svaras på koskällan.

Den mjukare låt som inleds med ett fint saxsolo har litet 70talsstämning i de svajande syntljuden. Till sist visar Elias Kirchgraber sin skicklighet på basen med ett riktigt läckert intro, varefter han efter ett saxparti återkommer med ett gitarrsound som han tweakat fram från skogen av pedaler kring fötterna. Kul och snyggt! Det gav en bra avrundning på konserten.