söndag 4 januari 2026

Pluribus

Den här gången är det inte ett virus som gör nästan hela jordens befolkning till mordiska zombies. Det är ett virus som gör nästan hela jordens befolkning till välvilliga, hjälpsamma samhällsmedborgare. Låter det bra? Inte riktigt lika bra när man likt Carol Sturka är en av dem som är immun mot smittan, och nu ser hur varenda människa blivit till en leende avatar med en centralstyrd vilja att hjälpa även Carol. Men deras omsorger klingar otäckt i formen av koruset "Hi Carol! We love you!" Deras försök till närmanden är på olika sätt motbjudande för henne.


Carol drar sig undan i sitt hem i Albuquerque och försöker klara sig själv. Ensam och isolerad från omvärlden ser vi henne slita med olika uppdrag som är både fysiskt och mentalt tunga, i synnerhet att gräva en grav för den älskade partnern som dog i inledningsskedet. Det är frestande att be de vänliga människorna om hjälp. Carol måste överlägga med sig själv om hur mycket som är OK att be om. De svarar ju på alla hennes frågor, och vill ge henne vad hon än önskar för att hon skall må bra. Men allra helst vill de att hon skall bli en av dem, för hennes eget bästa, för den fullkomliga lyckan att uppgå i det centrala medvetandet.


Det är tretton människor i hela världen som likt Carol inte har påverkats av viruset. De har en annan inställning till det än hon. Flera av dem är nöjda med att vara med sina familjer, även om familjemedlemmarna har blivit ovanligt följsamma (eller kanske just därför). Mr. Diabaté i sin tur utnyttjar människoflockens hjälpsamhet till max, har skaffat sig ett harem av vackra kvinnor och tar för sig av den högsta lyxen som världen har att bjuda. De har absolut ingen lust att hjälpa Carol upphäva förtrollningen.


En intressant aspekt av TV-serien Pluribus är att även om Carol letar efter en lösning för att återuppväcka alla individers personligheter, så är det inte huvud-äventyret. Istället handlar det om hur man (Carol) hanterar ensamheten, den möjliga kontakten med en välvillig fiende, hopplösheten inför isoleringen och den underliga, förändrade världen. De övriga opåverkade människorna hanterar omständigheterna på sina egna sätt, och har sina individuella skäl till det som kan vara lika giltiga som Carols. Även Carol får kompromissa med sin stolthet, och vi får se henne förändras inte bara av saker som händer utan av den rena ledan.


Med hela världen för sina fötter bjuder Pluribus på scener i makalösa omgivningar, och också scenerier som blir spännande av bristen på människor, för att inte tala om de koordinerade människomassor som ibland kliver in och fixar saker vare sig Carol vill eller ej. Att följa de många långsamma, tysta scenerna där viktiga detaljer sker kräver koncentration men blir ändå en form av meditativ förlösning.

I science fiction-berättelser likt denna - till exempel klassikern The Andromeda Strain - handlar det ofta om att hitta en lösning på problemet, så att världen kan bli som vanligt igen. På nätet florerar redan måna teorier om vad den lösningen skulle kunna vara i Pluribus. Även om jag också är nyfiken på upplösningen, är jag i den första säsongen mer intresserad av hur isoleringen påverkar Carols mentala hälsa, och hennes inre kval och yttre val i förhållandet till den sammanlänkade folkmassan - och inte bara hennes, utan de övriga opåverkade individernas val, även om de mer sällan kommer i fokus.

Overksamhet, frustration och envishet kan varieras på så många intressanta sätt. Rhea Seehorn gestaltar den redan skeptiska och folkskygga Carol Sturka ypperligt, och seriens skapare Vince Gilligan har tänkt ut en historia som skall sträcka sig över fyra säsonger. Det bådar gott åtminstone för oss tittare.  

fredag 2 januari 2026

Shroud av Adrian Tchaikovsky

Att utforska nya planeter är inte rutin, för alla är olika, men det finns ett etablerat protokoll att följa efter många erfarenheter. Att vara en i besättningen på ett skepp på väg mot en ny planet, eller i det här fallet en måne, är inte heller så spännande som det skulle kunna vara, eftersom i princip alla ombord är livegna och deras arbetsgivare/ägare har höga avkastningskrav på sina projekt och i förlängningen sina anställda. Vår berättare June Ceelander har just väckts ur den djupsömn man placeras i för att inte slösa resurser som mat och luft medan man inte är profitabel.

Månen som skeppet kretsar kring, och som kallas Shroud, har dubbla gravitationen mot jorden och ligger i ständig skugga från planetsystemets sol. Drönare som sänds ned för att inhämta information kommer inte så ofta tillbaka. Av dem som gör det är det svårt att utläsa något, då den höga elektromagnetiska interferensen stör ut de flesta försöken till datainsamling. Till slut får man ändå några suddiga bilder från ytan, och det man ser är som människans värsta mardröm. Där finns någon form av liv; flera meter stora varelser med många ben och ett yttre skelett som rör sig på sätt som är oanade och ologiska för mänskliga sinnen. 

Adrian Tchaikovsky är bra på att beskriva den tvingande stämningen på skeppet, som blir än mer tryckt av vad som hotar på ytan. Det är meningen att företaget som June arbetar för skall bygga en gruvstation för att utvinna resurser från månen för vidare expansion. Hon ingår i en mindre grupp som skall utforska förhållandena på marken innan arbetet börjar. Som om inte arbetet var tungt nog redan så kastas June och kollegan Mai Ste Etienne efter en olyckshändelse oförberedda ned på månen, tack och lov i en pod som Ste Etienne byggt just för att röra sig på Shroud med dess underliga flora och fauna. Men markförhållanden är ännu värre än de hade förutsett, och livsformerna de såg verkar ha experimenterat på de kraschade drönarna tills de har lärt sig att skruva mänskliga farkoster i bitar.

I böckerna Children of Time och Children of Ruin har Adrian Tchaikovsky förtjänstfullt skildrat komplett människo-olika hjärnor och de civilisationer som de har byggt. Här genomför han det ännu ett snäpp djupare och skickligare och med en ännu mer alien och icke-mänsklig intelligens. Kapitlens berättare är omväxlande June och varelserna de möter på Shrouds yta, och trots deras respektive försök att förstå varandra får vi läsare se hur de gång på gång missuppfattar och underskattar varandra. När människorna sänder ut Fibonacci-sekvensen blir de besvikna över att inte höra varelsen räkna vidare, medan den i sin tur bara hör ett ointelligent tutande, en signal som inte innehåller den komplexa informationsförmedling som den själv använder sig av. 

Under de svåraste förhållanden man kan fantisera fram gör Mai och June allt de kan för att styra sin alltmer slitna och trasiga podd över den livsfarliga månytan mot en plats där de kanske kan kontakta skeppet, om det ens finns kvar. Alltsomoftast stöter de på nya hot, livsfarliga på olika sätt, och ändå fascinerande, så att händelseförloppet inte blir enformigt. Avgrunden i förståelsen mellan människa och Shroud-invånare består in i det allra sista i bokens handling, men mindre detaljer som planterats ut tidigare i berättelsen klickar på plats på ett mycket tillfredsställande sätt. Det här är Adrian Tchaikovsky i sitt esse, en idédriven och tekniktung berättelse under extremt tunga men inte hopplösa omständigheter.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Children of Time
Children of Ruin

onsdag 31 december 2025

Årets bästa konst 2025

Från snö och natur till snö och natur på pålitliga Waldemarsudde - i somras fick vi en insiktsfull utställning där om norske Christian Skredsvig och hans tavlor från förra sekelskiftet, och nu i vinter visas verk av de företagsamma konstnärerna och konsthantverkarna i Rackstadkolonin, vilka lät sina estetiska ideal och skapandeförmåga blomma även i hur de inredde sina hem. Så vackert och inspirerande!


På Thielska galleriet visade en ambitiös och likaledes inspirerande utställning målningar från ungefär samma tid, men istället från de omtumlande festerna i Stockholm, Paris och annorstädes på kontinenten, under namnet Det ljuva livet.


För utställningen Den lilla vida världen på Hallwylska Museet hade många nya miniatyrer skapats, varav flera just visade hus och scener från tidigare eror, medan ytterligare andra små hus och föremål var från dessa eror och ännu tidigare.


Konst behöver för min del inte alltid vara vacker, utan får gärna vara konstig, absurd och svårbegriplig. I år har dock mina favoriter varit just vackra, och vad gäller Ernst Billgren skall han ha en särskild eloge för hur han (åter)införde skönhet och lättsamhet i samtida konst, utan att den drogs ned till det banala.



tisdag 30 december 2025

Årets bästa teater 2025

Ett år som började med ovanligt många intressanta pjäser blev under hösten till ett veritabelt ymnighetshorn av lockande teater som inte verkar sluta skänka upplevelser, ej heller under året som kommer. Vilken glädje! En del veckor har jag fått pussla in två teaterbesök, några har jag tyvärr missat, många är kvar att söka upp, och ännu fler kommer till våren. Och bäst av allt, det är så många av pjäserna som har varit så bra, på olika sätt. 


Ett antal enmansföreställningar spelade med verkligheten ur var sina synvinklar. En underhållande monolog (?) med handling och meta-handling som bråkar om uppmärksamheten var den moderna klassikern Den komiska tragedin. Annorlunda, men också med en fot utanför verkligheten, var dramatiseringen av Kafkas apa. Och med en tung fot i realism rörde sig den magnifika Så var det ändå i en sfär utanför tiden. Sven, inte Sven å sin sida lekte med parallella verkligheter och möjliga världar.


Med flera personer på scenen kan man spela upp det surrealistiska ännu mer mot varandra. Det funkade ypperligt i Fem scener Norén, Ural, Republiken Lycka och Hela världens recept - alla underbart absurda och med en mörk humor som lyser genom undergångsstämningen. Men teater kan också berätta helt konkret om verkligheten, som i Omställningen, och i den drömska Sophögen som skapats av verkliga textfragment från över tvåtusen år sedan. Och så kan man få skratta så man tappar andan av smart meta-meta-komedi som i Den girige.

Alla ovanstående pjäser har varit så smart och kunnigt författade, och så skickligt framförda, att jag bara kan önska mig mer av samma under alla år som kommer.

måndag 29 december 2025

Årets bästa TV och film 2025

Låt mig börja med några filmer som var just så bra som jag hade hoppats på: Superman, min gamle favorit, återkom med både styrka, humor och snällhet. The Phoenician Scheme hade allt ett Wes Anderson-fan kan önska sig och litet till. Konklaven var nervpirrande och blev hyperaktuell bara veckor efter premiären. Blitz var en omtumlande berättelse London under andra världskriget ur en pojkes synvinkel. Mountainhead var kanske inte egentligen bra, men tänkvärd. Past Lives kom inte ut i år, men är fortfarande sevärd och ytterst minnesvärd.


Av de nya TV-serierna som kom i år var jag trollbunden av cynismen och uppfinningsrikedomen i Alien: Earth. Murderbot var något annat än böckerna jag läst, men tog essensen och formade den till något eget. Dune: Prophecy byggde vidare på de långa, långa perspektiven i historien, magnifikt även på lilla duken. Jag längtar efter fortsättningar på alla tre serierna. American Primeval var ytterst grym men svår att slita sig från. Noll Stjärnor å sin sida var härligt charmig och inspirerande.


Det finns många serier från tidigare år på min radar, som jag inte haft tillfälle att se direkt när de kommer ut men som visar sig vara så fantastiska som jag hoppats på och ofta ännu bättre. Till dem hör Severance, Silo och Midnight Mass. Documentary Now! är också en höjdarserie, ojämn av förståeliga skäl men med humoristiska toppar som går att återvända till för nya skratt, något som man verkligen kan behöva som motvikt till tyngre nyheter.



söndag 28 december 2025

Årets bästa musik 2025

Bra musik gör gott för själen. I år for jag till Berlin för att höra en musiker jag verkligen beundrar, Benjamin Clementine, då det inte verkade som att han skulle komma till Sverige och spela. Vilken upplevelse! Två dagar senare gick jag från den ena ytterligheten till den andra: från en personlig och yvig singer/songerwriter som inte är främmande för att improvisera, till den precist komponerade och framförda operan Akhnaten vars musik var minimalistisk men ensemble och scenografi magnifik. Underbart!


Två månader senare kom Tyskland till mig i form av ytterligare en musikalisk höjdpunkt: Kraftwerk, vars välkalkylerade musik har ett djupt groove och imponerade desto mer för att den lät perfekt även från utomhusscenen.


Redan innan dessa konserter hade jag hört fantastisk musik i mindre format, när Tobias Wiklund spelade på Fasching. Tillika på Fasching hörde jag en långtida favorit, Yazz Ahmed, och senare på sommaren det turkiska funkbandet Ayyuka


Funkigt lät det också om Nile Rodgers & Chic, och likaså från bandet som hyllar honom med sitt namn och sin stil, Say She She. Ytterst dansanta i en annan genre är Siberian Hotheads. Jättetung var konserten med Die Krupps. Och i år gjorde Kamraterna en riktigt bra uppsättning av operan Spader Dam. Men den allra bästa operan såg jag under de sista dagarna av året, den nyskrivna Jordens Hjärta. Den borde (också) bli en klassiker och spelas på många olika scener framöver!

lördag 27 december 2025

Årets bästa böcker 2025

Nomineringslistan till Bookerpriset ger mig varje år "a Booker's dozen" (alltså tretton) spännande boktips. I år listades tyvärr ovanligt många jättedåliga böcker, men jag fann också några fantastiska guldkorn, som Kiran Desais The Loneliness av Sonia and Sunny, Flashlight av Susan Choi, The South av Tash Aw och Endling av Maria Reva. Alla de nämnda böckerna handlar om kulturkrockar, men inte mellan två (eller fler) ovetande människor utan förståelse för andra perspektiv, utan tvärtom mellan och inom personer som rör sig mellan skilda sammanhang och lärt sig att väga sin plats i världen beroende på vem de är med och var. 

Den senare boken, Endling, utspelar sig i Ukraina under den första tiden av Rysslands skamliga invasion. Detsamma gör en annan mycket bra bok, Dottern av Tamara Duda. Trots att de tar upp allvarliga ämnen har de en brutal humor som uppenbarligen är en hjälp att överleva i kriget.

Verklighetsflykt behövs dock också, och även om science fiction är ett bra sätt att bearbeta och förstå strömningar i samtiden, så ger genren också chansen att flytta sig till världar helt annorlunda än vår. Det fick jag i första boken av S.A. Coreys nya space opera-serie, The Mercy of Gods, även om omständigheterna är mycket svåra för den spillra av mänskligheten vi följer. En blandning av science fiction och fantasy bjöd den skickliga författaren Ann Leckie på i novellsamlingen Lake of Souls. En ännu mer bisarr blandning av flera genrer finns i Jeff VanderMeers böcker om Ambergris, och jag är glad att jag läste om den första av dem, City of Saints & Madmen. Men framtidsvisioner är ofta dystopier, och en riktigt grym men insiktsfull sådan var 2084. The end of the World av Boualem Sansal, som beskriver människor hårt styrda av en religiös diktatur. 

I boken Sierra Bot av Annie Greer är det visserligen inte en människa som hålls som slav, men hur den människolika roboten behandlas är inte ett gott betyg för hennes ägare, vilket är något att fundera över nu när relationer mellan chatbottar och användare diskuteras. 

Men låt oss sluta litet mer hoppfullt, med en bok som ger riktigt långa perspektiv - Here av Richard McGuire som tecknar en utvald plätt på vår jord under en tidsrymd som sträcker sig från några miljoner år före vår tid till några tusen år efter den. Sedan kan vi i Anjet Daanjes Storkens och pelikanens sång närstudera ett liv från flera synvinklar och inse att ingen riktigt kan känna en annan människa. Så kan vi försöka finna tröst i vår egen obetydlighet och ännu mer tröst i de gemenskaper vi ändå har med andra människor, vare sig de är flyktiga eller djupa.