Den här gången är det inte ett virus som gör nästan hela jordens befolkning till mordiska zombies. Det är ett virus som gör nästan hela jordens befolkning till välvilliga, hjälpsamma samhällsmedborgare. Låter det bra? Inte riktigt lika bra när man likt Carol Sturka är en av dem som är immun mot smittan, och nu ser hur varenda människa blivit till en leende avatar med en centralstyrd vilja att hjälpa även Carol. Men deras omsorger klingar otäckt i formen av koruset "Hi Carol! We love you!" Deras försök till närmanden är på olika sätt motbjudande för henne.
Carol drar sig undan i sitt hem i Albuquerque och försöker klara sig själv. Ensam och isolerad från omvärlden ser vi henne slita med olika uppdrag som är både fysiskt och mentalt tunga, i synnerhet att gräva en grav för den älskade partnern som dog i inledningsskedet. Det är frestande att be de vänliga människorna om hjälp. Carol måste överlägga med sig själv om hur mycket som är OK att be om. De svarar ju på alla hennes frågor, och vill ge henne vad hon än önskar för att hon skall må bra. Men allra helst vill de att hon skall bli en av dem, för hennes eget bästa, för den fullkomliga lyckan att uppgå i det centrala medvetandet.
Det är tretton människor i hela världen som likt Carol inte har påverkats av viruset. De har en annan inställning till det än hon. Flera av dem är nöjda med att vara med sina familjer, även om familjemedlemmarna har blivit ovanligt följsamma (eller kanske just därför). Mr. Diabaté i sin tur utnyttjar människoflockens hjälpsamhet till max, har skaffat sig ett harem av vackra kvinnor och tar för sig av den högsta lyxen som världen har att bjuda. De har absolut ingen lust att hjälpa Carol upphäva förtrollningen.
En intressant aspekt av TV-serien Pluribus är att även om Carol letar efter en lösning för att återuppväcka alla individers personligheter, så är det inte huvud-äventyret. Istället handlar det om hur man (Carol) hanterar ensamheten, den möjliga kontakten med en välvillig fiende, hopplösheten inför isoleringen och den underliga, förändrade världen. De övriga opåverkade människorna hanterar omständigheterna på sina egna sätt, och har sina individuella skäl till det som kan vara lika giltiga som Carols. Även Carol får kompromissa med sin stolthet, och vi får se henne förändras inte bara av saker som händer utan av den rena ledan.
Med hela världen för sina fötter bjuder Pluribus på scener i makalösa omgivningar, och också scenerier som blir spännande av bristen på människor, för att inte tala om de koordinerade människomassor som ibland kliver in och fixar saker vare sig Carol vill eller ej. Att följa de många långsamma, tysta scenerna där viktiga detaljer sker kräver koncentration men blir ändå en form av meditativ förlösning.
I science fiction-berättelser likt denna - till exempel klassikern The Andromeda Strain - handlar det ofta om att hitta en lösning på problemet, så att världen kan bli som vanligt igen. På nätet florerar redan måna teorier om vad den lösningen skulle kunna vara i Pluribus. Även om jag också är nyfiken på upplösningen, är jag i den första säsongen mer intresserad av hur isoleringen påverkar Carols mentala hälsa, och hennes inre kval och yttre val i förhållandet till den sammanlänkade folkmassan - och inte bara hennes, utan de övriga opåverkade individernas val, även om de mer sällan kommer i fokus.
Overksamhet, frustration och envishet kan varieras på så många intressanta sätt. Rhea Seehorn gestaltar den redan skeptiska och folkskygga Carol Sturka ypperligt, och seriens skapare Vince Gilligan har tänkt ut en historia som skall sträcka sig över fyra säsonger. Det bådar gott åtminstone för oss tittare.
