Ghost Funk Orchestra på Fasching

Så snart de sex killarna i Ghost Funk Orchestra äntrat scenen slår de igång de sitt starka funk-sound. Från Stephen Chens barytonsaxofon kommer bra melodislingor. Så ansluter de båda sångerskorna Romi Hanoch och Camellia Hartman för nästa låt, vars namn undslipper mig. Tacknämligt börjar bandets grundare Seth Applebaum då mellansnacket och ger oss några låtnamn - Scatter heter nästa, och där hamnar saxen och trombonen, hanterad av James Kelly, i ett lekfullt bråk mot varandra. 

Tempot sjunker men inte energin i det sugande gunget och sången i låten Why. Den följs av Blockhead som har ett långt och intensivt trombonsolo, och den lätt retsamma texten 

I see your lover's missing again

Where could he be this time?

På scen hör vi mindre av sextiotalssoundet som båda låtarna har på plattan A New Kind Of Love (2022), men livekänslan väger upp det mycket väl. 

Plattan Ode to escapism kom ut 2020 och färgades av den lugnare men litet frustrerade sinnesstämningen när spelningar och turnéer fick ställas in, till exempel Drop Me A Line som har ett fint långsamt gung. Så blir det dags för låtar från den senaste skivan, A Trip To The Moon (2024), där To The Moon! med sitt litet mer psykedeliska sound låter som musik till en lätt flummig skräckfilm. Så sticker bandet emellan med en osläppt låt! Det är en introspektiv ballad med insprängda partier av mer intensiva musikaliska utbrott. Det här är något som Ghost Funk Orchestra gör bra; lugna låtar som växlar till högre energi och hårdare stil i några takter och sedan tillbaka igen, som i balladen As The Seasons Change.

En av bandets första låtar, Boneyard Baile från 2016, svängade skönt av steel guitar-soundet som är ovanligt tillbakahållet. Så går sångerskorna och blåsarna av scenen och kompet fortsätter att jamma medan hela bandet presenteras, tills brasset kommer tillbaka för en ny brawl, och sångerskorna smyger in för att sedan få hela bandet att resa sig och leverera mer dansant funk: Your Man's No Good, ochWalk Like a Motherfucker med sina intrikata harmonier. Det är inte slut där, vi får två extranummer från 2020-plattan inklusive en riktigt hård funkig avslutning med King of Misdirection.

Strange Planet

I några år har Nathan W. Pyle tecknat de charmiga bilder i av varelser som gör underliga saker. Eller nej, de gör precis samma saker som vi men kallar det något helt annat, något som ofta är en mer exakt beskrivning och just därför låter absurt. Bil heter "rollmachine", buss heter "grouprollmachine" och dansa heter "limbflailing". Tillsammans med den skicklige TV-serieskaparen Dan Harmon har Pyles hårlösa varelser satts i rörelse på bildskärmen under samma namn som ursprungsserien, Strange Planet.

I det första avsnittet möter vi några varelser i ett populärt popband som går skilda vägar, och också några varelser vars liv ställs på ända när favoritbandet splittras. Vi får också en första blick på kaféet Careful Now! och varelserna som jobbar där, eller kommer dit dagligen för sin "jitter liquid"... och kanske för att söka gemenskap med andra. Det tar litet tid att vänja sig vid det roliga språkbruket men snart hänger man med i vad som menas. De är ganska lika oss, trots att färgskalan går från rosa till blått och att ingen har byxor på sig!

Men i det tredje avsnittet upptäcker vi större skillnader från vår planet. Kring Strange Planet kretsar två månar, Lorb och Rorb! Och snart är det dags för den spännande dubbelskuggdagen, som inträffar vart femtonde år! Den optimala platsen att observera när båda månarna täcker solen är på Careful Now! med sin utsiktsterrass. Men vänta, det finns risk att konstruktionen rasar ned i dimman i den outforskade avgrunden där under!

De mystiska inslagen är spännande avbrott mot de annars vardagliga händelserna i pastellförpackning. Historierna är charmiga och uppmuntrande, och handlar om att följa sitt hjärta, våga ta chanser och hitta sin egen väg. Om än en del varelser liknar varandra mycket, så är deras röster och inte minst deras personliga bekymmer tillräckligt distinkta för att vi snabbt skall veta vad som är viktigt för dem vi ser. Strange Planet är en trevlig serie, men jag kan nog tycka att Nathan W. Pyles tecknade serier om en eller fyra rutor kan vara mer slagkraftiga och till och med mer hjärtevärmande.

City of Saints and Madmen av Jeff VanderMeer

Invånarna i Ambergris uppvisar ett märkvärdigt lugn inför det faktum att där skett minst en massaker och två mystiska mass-försvinnanden, och att en långsam svamp-invasion pågår i staden. Samlingen City of Saints and Madmen innehåller många olika berättelser om Ambergris på olika format, berättade av olika röster, men med många referenser till varandra. Det är just det som gör Ambergris så levande framför våra läsande ögon - blandningen av hyllningar och förolämpningar av stadens store kompositör Voss Bender, samarbetena och rivaliteterna mellan de många såväl forskare som kultister vilka samlas kring de ännu fler bläckfiskar (OBS! tioarmade! OBS!) i vattnen kring Ambergris...

The Hoegbotton Guide to the Early History of Ambergris ger oss den blodiga historien av stadens tillkomst, eller snarare människornas ankomst och övertagande av den från de gray caps som levde där. De korta varelserna med stora gråa hattar som får dem att likna svampar utgjorde inget större motstånd för mannen som snart blev Kung Manzikert I och slog sig ned i staden som gray caps lämnade. Mystiska försvinnanden i både stor och liten skala kunde inte med full säkerhet knytas till gray caps, och efter hand blev det närmast oanständigt att göra seriösa efterforskningar i om varelserna hade en egen civilisation i gångarna under Ambergris.

Något som ändå gör Ambergris så lockande är det rika kulturlivet som finns där, med operor, gallerier och hängivna följare av en eller annan konstnär. Men det finns en grov rännil av blod och skräck i framställningarna av dem, som i kortromanen The Transformation of Martin Lake. Än mer kuslig och minnesvärd är historien The Cage, om antikhandlaren Robert Hoegbotton som av personliga skäl specialiserat sig på föremål som lämnats kvar efter ett av de mystiska och tragiska mass-försvinnandena.

Mer glädje och också en del våld bjuder The Festival of the Freshwater Squid på, en festival som dyker upp i många av historierna. Sektionen King Squid låter oss följa den hängivne bläckfiskforskaren Fredrick Madnocks noggranna undersökningar av den största av bläckfiskarna, inklusive många underhållande nedsablanden av andra forskare i de yminga fotnoterna.

Men - vad är sant och vad är hallucinationer? Det kan man fråga sig efter att ha läst den suggestiva The Strange Case of X, men inte bara då utan när andra ledtrådar och motsägelser dyker upp i en bisats. 

Jeff VanderMeer beskriver sina underliga miljöer och dess invånare så levande och tydligt som om man vore där, fast ändå litet svårgripbart som om man vore i Ambergris i en dröm som man kanske inte kan vakna ur.

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
Veniss Underground

Shriek: An Afterword
Annihilation
Authority
Acceptance 

Dead Astronauts

Tobias Wiklund Inner Flight Music på Fasching

Inspirerat pianoplink från Johan Graden plus falsettoner skapade med stråke av Jon Fält på percussion inleder första låten. När resten av bandet ansluter - Hanna Paulsberg på saxofon, Nils Berg på basklarinett, tenorsaxofon och flöjt, Kansan Zetterberg på kontrabas och Tobias Wiklund på trumpet och kornett - blir det först i en samstämd minimalism som sedan bär iväg åt olika håll av musikerna. Tobias Wiklund hinner byta den finstämda kornetten till en trumpet som får låta medvetet burkig. 

Sedan ger han sig ut alldeles själv i något som låter som psalmsång och gospel. Musiken svingar sig mot himlen i en låt där tystnaden är lika viktig som tonerna. Sedan lockas kollegorna upp från golvet där de gömde sig, till en låt med mjuk men dansant rytm, som bitvis låter som vinjetten till Blackadder! Låtarna varierar i tempo och stil men är ofta centrerade kring en unison, repetitiv minimalism som musikerna på scenen gör mycket bra. Så börjar Jon Fält spela en rytm på ett instrument som ser ut som en halv vattenmelon, och fortfarande spelande vandrar bandet ut på led för en välförtjänt paus.

Är det samma låt de sedan vandrar in till för samma set? Medan de äntrar scenen spelar de en repetitiv slinga som växer ut till en hel låt med rik klang - litet grand låter det som vågor eller i alla fall vågformer i musiken. Tobias Wiklund visar så vilken skicklig musiker han är i en låt med ett virtuost och vackert intro på kornett. Först därefter kommer kvällens enda mellansnack, en kärleksfull berättelse om att vi alla har vingar och en uppmaning till oss i publiken att träna oss på att se dem hos varandra! Den nya skivan Inner Flight Music är en hyllning till att vi alla är universums väsen och har otroligt mycket kraft i oss . Det är fint sagt och jag tror att många redan kände det av det vi fått höra under kävllen. Så fortsätter konserten med musik som har litet folkton, litet Louisiana-känsla. Som extranummer får vi en låt som är en ljuvlig villervalla. De uppradade musikerna spelar nästan samma melodi, men inte helt likadant, och det ger en fin känsla av att man kan planera, men det blir aldrig exakt som man tänkt, och det är också bra.

OKVSHO på Fasching

Bröderna placerar sig på varsin ända av Faschings scen: Georg Kiss vid trumsetet och Christoph Kiss bland keyboardsen. Däremellan hittar vi Bérénice Awa Keller på percussion, Elias Kirchgraber på bas och Sara el Hachimi på saxofon och flöjt. Gruppen OKVSHO har ett organiskt jazzigt sound, mjukt och ibland litet flummigt. I de första låtarna spelar de inga uttalade solon men låter instrumenten variera i stil och melodi i tur och ordning. Saxens melodier är ofta enkla och repetitiva och smälter in i soundet. Basens gung tilltar, och i tredje låten lyfter Sara el Hachimi upp tvärflöjten för en virtuos inledning.

En låt bryter sig ut i snabba funkrytmer, nästa saktar in och bjuder nästan på djungelljud med saxslingor som vävs in och ut i musiken. Från debut-EP:n Traphouse Jazz låter titellåten suggestiv och spännande. Det sammanvuxna svänget är skönt men en hel konsert i samma stil skulle kännas jämntjockt och tråkigt. Låten som följer är tight och växer långsamt till ett utdraget crescendo som publiken belönar med extra långa applåder. Därefter kommer en låt med en lekfull rytm från basen som listigt svaras på koskällan.

Den mjukare låt som inleds med ett fint saxsolo har litet 70talsstämning i de svajande syntljuden. Till sist visar Elias Kirchgraber sin skicklighet på basen med ett riktigt läckert intro, varefter han efter ett saxparti återkommer med ett gitarrsound som han tweakat fram från skogen av pedaler kring fötterna. Kul och snyggt! Det gav en bra avrundning på konserten.

Silo

Tiotusen människor bor på silons 144 nivåer, med olika uppgifter för att hålla livet igång. Stora displayer visar den sorgliga världen utanför: grå, kal, giftig och livsfarlig att gå ut i. Silon är gediget byggd, med retrofuturistiska  boendekvarter och ändamålsenliga arbetsmiljöer, väl underhållna även om omgivningarna börjar bli slitna. Där finns ingen radio eller TV, datorerna är gammaldags och tillgången till data begränsad även när du är sheriff i silon. Här och där gömmer någon en relik från tiden innan silon, men det är förenat med livsfara då sådant är högst förbjudet.

Alla avdelningar tycker säkert att de har de viktigaste jobbet i silon, men mekanikerna längst ned vet att ingen skulle överleva om de inte höll generatorn igång. Eller kanske finns det hemliga resurser för Rätts- och IT-avdelningarna. När Juliette Nichols från Mekaniska blir utsedd till sheriff har hon redan en annan, mer skeptisk syn på silons system än de som jobbar på de högre nivåerna. I sina undersökningar av brott kan hon följa egna misstankar och ledtrådar som leder till överraskande upptäckter.

Några av de stora frågorna som en del människor i silon ställer sig är förstås varför de lever i en så underlig värld, vem som byggde silon och varför, och om någon som vet svaren ljuger om det och om utifall det faktiskt är möjligt att gå ut utanför silon och överleva. 

Serien följer ett antal personer från olika nivåer i silon, med olika befattningar och olika skäl till att vilja behålla status quo, eller inte. I säsong två stiger temperaturen, nya konfliktlinjer uppstår mellan tidigare allierade och människorna i persongalleriet börjar antingen vackla i sin tidigare tro, eller stärks i sina övertygelser och handlar självständigt i trängda situationer. Rättsavdelningen trodde att de skulle kunna styra Paul Billings när de tillsatte honom som vicesheriff, men hans rättskänsla är starkare än så. Och ändå får han anledning att tvivla på vad han hittills vetat. Och för alla gånger som IT-avdelningens chef Bernard Holland förpestat tillvaron för sanningssökarna, så hamnar han själv i ett växande dilemma som antyder faran med livet i silon.

De två första säsongerna av TV-serien Silo bygger i stort på boken Wool av Hugh Howey. Det finns ytterligare två böcker i serien, och två säsonger till är utlovade för att följa historien till sitt slut.

Händelser ur Sveriges ohistoria av Daniel Sävborg

Vilka berättelser det är som "alla" känner till varierar med tiden. I våra dagar är det till exempel Harry Potter, Gudfadern och Astrid Lindgren man kan nämna för att andra skall veta vad man menar, även om en mer avancerad kulturkanon än så tycks vara för farlig och splittrande för landet för att ens diskutera i någras ögon. Men under tidigare sekler, ja ända in på 1900-talet, fanns det andra historier som de allra flesta kände till och som därför skrevs om i nya pjäser och böcker, avbildades i tavlor och skulpturer och ibland lärdes ut i skolan, historier som nu fallit i glömska. 

Daniel Sävborg tar i sin bok Händelser ur Sveriges ohistoria upp ett antal dylika berättelser om kungar och andra personer som levde för flera århundraden sedan. Många av dem omtalades som något som verkligen hänt, men i så avlägsen historia att det halvt kunde ses som en mytisk tid, på liknande sätt som Odysséen. I vissa fall sades kungen i fråga kunna räkna släktskap till Oden, i andra fall skedde magiska händelser med dem.

Dock hände det under åren efter att historietecknare, författare, arkeologer och krönikörer försökte belägga historierna historiskt, ofta som en del i ett byggande av Sveriges historia, eller för att skapa sedelärande berättelser för sin samtid. I det arbetet hände det ofta att en ny skribent något hundratal år senare plockade upp ett knapphändigt omdöme ur till exempel 900-talets Ynglingatal, lade till en egen kommentar och så förändrade historiens innehåll. De utbroderande stroferna kan ha kommit till av dåtida jämförelser med samlingar från andra håll, av ett stavfel eller en felläsning, en ny sorts tolkning av gamla skrifter och fynd, eller ha sitt ursprung i den nye författarens egna tolkningar. Från kapitlet om Slaget på Bråvallarna citerar jag Sävborgs omdöme om en av historieskrivarna: "[Petter] Rudebeck var en rätt tidstypisk blandning av seriös fältarbetare, lärdomsbjässe och nationalchauvinistisk stolle."

Bokens första kapitel om Kungen som drunknade i ett mjödkar är en god illustration av hur Kung Fjolner, om vilken man i Ynglingatal läste nästan bara det som rubriken säger, tillskrivs egenskaper och handlingar allteftersom nya skribenter tar upp hans öde. Ett tag sägs drunknandet vara ett straff för att han varit för förtrolig med sina underlydande, i ett annat sekel höjs han upp till en fruktbarhetsgud, men när vi närmar oss våra dagar ses han som en ömklig figur att skratta åt.

Liknande omvärderingar sker med de flesta andra personer och händelser som Sävborg tar upp, vilket i sig är värt att minnas även om man säkert i alla tider tänker att man går så nära källorna man kan för att utvinna fakta. Eller så varierar historierna om vilka som står mot varandra i vilka slag; vem som strider mot sin egen bror; vilken skön prinsessa vars hjärta krossas då hennes älskade dör på slagfältet. Hjalmar och Ingeborg är ett älskande par med ett sorgliga öde som var välkänt, trots att vägen dit skilde sig i olika versioner av deras saga. De skall ha levt på 400-talet e.Kr. (eller femhundra år tidigare), och på 1800-talet fick deras historia ett uppsving och skrevs om i böcker ett flertal gånger. Tavlor och skulpturer av dem båda skapades, och på bokens omslag syns ett av verken, där åskådaren vet att den väntande Ingeborg snart kommer att dö av hjärtesorg.

Att hålla isär alla olika källor, deras versioner och vilka andra versioner de kan ha inspirerats av eller tagit spjärn mot, är säkert ett mödosamt arbete som kräver stor noggrannhet. När Daniel Sävborg redovisar detta för lekmän i sin bok blir tonen en blandning av detaljrikedom och pratighet vilket gör läsningen litet tung. Dock är både ursprungshistorierna och förvandlingarna de har genomgått fascinerande och underhållande, tillika hur de levt i människors minne men bit för bit försvunnit ur medvetandet.