Sigrid H. av Andrea Tarrodi på Operanplay

När männen kommer hem blir tonspråket lätt och dansant, likt herrarna själva. Men strax före och efter är det mer komplext och dystrare - det är när Sigrid (Hjertén) närmar sig den tomma målarduken med penseln i hand. Att börja på ett nytt verk måste vara en ansträngande känsla, inte minst med tanke på vad männen glatt citerar ur de nyanlända recensionerna: att Sigrids tavlor är en återklang av makens, inte lika bra, och ännu grymmare ord.

De två herrarna är förstås äkta maken Isaac (Grünewald) och vännen Einar (Jolin), och tiden är 1916, då Sigrid Hjerténs tavla Ateljéinteriör målades. I operan Sigrid H. bär huvudrollen den svarta klänning med en skön fransrand längst ned som modellen i tavlans förgrund bär, och herrarna bär vita skjortor och byxor i glatt lila och grönt. Tillsammans är sångarna på scenen (Sigrid: Katarina Böhm, Isaac: Simon Petersson, Einar: Thorvald Bergström) är lekfulla och glada, de spelar ju de radikala konstnärerna som förändrade bildspråket och förhoppningsvis också samhället med sina verk.

Men Sigrid H. har sina tvivel och läkaren (Peter Achrén) tycks både hjälpsam och hindrande i sin behandling av hennes depression. Till slut finner hon ändå sin styrka och inspiration i det som finns närmast: ateljén och vännerna. Med en kamera som kan fånga större delar av spelet, goda sångare och habilt ljud blir Andrea Tarrodis opera en fin upplevelse på dryga tjugo minuter.

Länk till Short Stories med Sigrid H. på Operanplay

Kantaro: The Sweet Tooth Salaryman

Det har börjat en ny säljare på det lilla förlaget, Ametani Kantaro. Alla kollegor är förvånade (och en del avundsjuka), inklusive den koleriske chefen, över hur mycket han lyckas sälja på sina rundor till boklådorna i Tokyo. Vad de inte vet är att Kantaro är extra, extra effektiv med att bli klar med sina uppdrag för att hinna gå på kafé och äta sötsaker! Han har perfekt koll på vilka ställen som säljer de godaste desserterna i de olika stadsdelarna, och när han får dagens uppdrag planerar han raskt in vilka exklusiva söta rätter han kan få prova.

Med dagens söta belöning framför sig excellerar Kantaro i att beskriva hur noggrant och kärleksfullt rätten är tillredd, av de finaste råvarorna som försiktigt behandlats på rätt sätt, och det illustreras av ljuvliga videoklipp av saftiga frukter, böljande grädde och varsamma redskap som hackar och rör i dem.

De sekvenserna överträffas strax efteråt av andra drömsekvenser som utspelar sig i Kantaros sinne. Innan första tuggan undrar han hur det skall komma att smaka, och säger in i kamerna: "Kanmi nomi zo shiru! - Endast den söta himlen vet!" Så för han skeden till munnen, ansiktet förvrids i en orgiastisk grimas, och så kastas Kantaro in i scener där hans huvud blivit en persika, kastanj eller vad som just fyllt hans mun, och där han träffar bekanta från vardagen som nu blivit medspelare i den kulinariska fantasivärlden.

Jag trodde mig vara säker för frestelse från serien om Kantaro, då jag provat och vet att jag inte (ännu) uppskattar japanska sötsaker med ingredienser som gelatin, röda bönor och annat min tunga inte är van vid. Men visst lockas jag av Kantaros inlevelsefulla beskrivningar! Bodde jag i Tokyo skulle jag fara runt och prova alla rätter han beskriver. Riktigt frestande blev det plötsligt också när Kantaro även började smaka på mer västerländska rätter, som pannkakor och choklad.

Kantaro störs ofta av sina säljarkollegor som mer eller mindre frivilligt förföljer honom för att se hur han kan sälja så bra. På kontoret finns också den kloka Dobashi som börjat misstänka att Kantaro är den som driver en hängiven sötsaksblogg under annat namn. Så mycket kan komma emellan Kantaro och dagens dessert! Gång på gång får han hitta på avledningsmanövrar, för inget får komma emellan honom och det söta han längtar efter. Skall han bli påkommen på sina rundor? Skall han få smaka sig igenom allt det goda som Tokyos fina små kaféer kan bjuda på? ... kanmi nomi zo shiru!

Broken Angels av Richard Morgan

I den framtid som Richard Morgan beskriver finns det fantastisk teknologi, och den missbrukas systematiskt för att några skall kunna behålla makten över de stora massorna. Det finns teknik för att lagra en människas medvetande och återuppväcka henne i en ny kropp - då blir människoliv och kroppar slit- och slängvaror. Soldater kan jackas in i nya kroppar och skickas ut i strid direkt efter en skada eller till och med död, utan någon tid till återhämtning. I en annan grym scen tippas en ny laddning av cortical stacks på en redan stor hög, där halvkriminella affärsmän med spadar skottar upp dem för att kunna vaska ut vilka som kan säljas vidare.

Den mest avancerade tekniken är inte ens utvecklad av människorna själva, utan upphittad efter en civilisation som dog ut innan människorna blev självmedvetna. De kallas marsianer, då man först hittade deras ruiner på Mars, men därifrån kunde människor följa de efterlämnade stjärnkartorna till deras övriga kolonier. Planeterna var lämpade för mänskligt liv och bland ruinerna plockade man raskt upp nya vapen för att kunna bekriga varandra ännu kraftigare.

I den här världen är det lukrativt att vara arkeolog, men också farligt. Vid en utgrävningsplats på planeten Sanction IV har man hittat en marsiansk stjärnportal! I en mer teknikpositiv SF-bok skulle det bli fokus för samarbete och metodiska studier, men här vet vi att alla fraktioner kommer att strida hårt för att få kontroll över portalen. Dessutom pågår det redan strider på Sancion IV.

Takeshi Kovacs rekryteras för att arkeologen Tanya Wardani som fann portalen skall kunna göra anspråk på och fortsätta undersöka den innan den rekvireras av någon av de stridande parterna. Först måste hon fritas från interneringslägret där en stor del av befolkningen sitter. Sedan måste man hitta en part som backar upp dem, fast aningen diskret, så att allt kan ske under näsan på dem som bombar varandra strax utanför synhåll. Gång på gång påminns vi om hur lågt värderade människoliv är, inte minst i hur vår huvudperson metodiskt slår ut insatsstyrkan han legat i bakhåll för enbart som ett meddelande till deras chef.

Visst finns det något lockande i försöken att tolka och operera den marsianska stjärnportalen, men vi ser den mest glimtvis ur arkeologen Wardanis perspektiv. Vår berättare Kovacs registrerar allt som händer, men hans träning och grymma erfarenheter gör att han inte ens kan förundras över det som glimmar framför honom. Efter hand kommer vi att se hur han snabbt kan välja att använda det de hittar som vapen mot dem som, ofrånkomligen, försöker förfölja dem eller sabotera expeditionen inifrån.

Det finns vissa varningstecken som noteras men alla väljer att bortse från. En är att man hittar arkeologerna och deras assistenter från den första expeditionen mördade. En annan är att platsen där stjärnportalen ligger var dold av nedrasade stenblock, ett ras som förmodligen orsakades med flit av marsianerna som styrde den. Vad finns på andra sidan som de inte ville släppa ut?

Precis som i Altered Carbon syftar inte Richard Morgans många och detaljerade beskrivningar av våld och smärta till att vara coola, utan till att visa hur hänsynslös världen har blivit och hur hänsynslös man i princip måste vara för att överleva där. Interplanetariska allianser står mot varandra, affärskonglomerat dödar för att komma före de andra, människor säljer ut varandra för pengar eller överlevnad. Och vad finns det då kvar av ens mänsklighet? Även de gånger då Takeshi Kovacs försöker välja den moraliskt bättre vägen kantas den av kroppar och i värsta fall förlorade stacks. Det är en kall och ödslig värld människan skapat av de krigsleksaker vi plockat upp utan att tänka efter.

Fler böcker av Richard Morgan:
Altered Carbon

Träden står ljust gröna: Landskapsmåleri då och nu på Bonniers Konsthall

Landskapsmåleri har varit en älskad inriktning i konsthistorien under lång tid. Bonniers Konsthall har under hela sin verksamma tid visat ambitioner att undersöka och utvidga konstsynen, och det är bra att de tar sig an landskapsmåleriet i utställningen Träden står ljust gröna Landskapsmåleri då och nu. Resultatet blir intressant på det "vanliga" sättet: alla åskådare gillar inte allt de ser, men för dem som vill kan verken skapa nya tankar.

Elisabeth Frieberg: Untitled (Naten Rand No. 2) 2009

Den enkla invändningen är "Varför vill modern konst vara ful?" Men landskapsmåleri liksom annan konst var länge idealiserande, visande förskönade mecenater eller idylliska gläntor. Skall vi hålla oss kvar i det fastän vi nu hela livet sett verkligheten utan rosa glasögon? Och när vi översköljs av bilder varav de vackraste ofta finns där för att sälja något till oss?

Installationsvy Träden står ljust gröna. Foto: Jean-Baptiste Béranger

 Med det sagt är det ändå lättare att, bland de varierade verken i konsthallens salar, tycka mer om de mer harmoniska och de där omsorgen om detaljerna får en att tänka att omsorgen sträcker sig längre än så. Även Carl Fredrik Hills mörka träd i klart motljus, med sina inbyggda spänningar, håller fast blicken längre.

Sara-Vide Ericson: Surface 2017

Personligen tycker jag av den här utställningen bäst om dels tavlorna som riktar blicken nedåt, som Sara-Vide Ericsons innerliga bilder av bevuxna pölar som speglar himlen, därför att jag också tycker om att söka skönheten i det imperfekta och vardagliga; och dels de som visar spår av människohand, som Leif Engströms Det nya landet. Det är de landskap jag känner mig mest hemma i.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Träden står ljust gröna

Börje var också där och har många fler bilder och personliga kommentarer

Leif Engström: Det nya landet

Miracle Workers

Det krävs en hel del jobb bakom kulisserna för att allt skall flyta på på Jorden. Och nu flyter det ju inte ens på överallt, och en del går helt åt skogen. De som jobbar i Himlen är för få och har konstiga, tråkiga eller helt omöjliga uppdrag. Eliza har jobbat med smuts och tröttnat rejält på det, så det låter som en fantastisk möjlighet att få jobba på avdelningen för Uppfyllda Önskningar! Fast när hon kommer dit möts hon av en vänlig men inte så effektiv kille, Craig. Oh, vilka innerliga önskningar de får till avdelningen i stora lass varje dag! Men med begränsade resurser är det inte så mycket man kan göra för att hjälpa de stackars människorna. Craig är nöjd om han lyckas låta någon hitta sina borttappade nycklar!

Gud har tyvärr börjat tröttna på Jorden och vill fokusera på den nya restaurangen han tänker starta. Ja, han är så trött på Jorden och allt med den att han tänker spränga den! Nej, det vill inte Eliza! Hon slår vad med honom: om hon lyckas uppfylla en önskan inom två veckor, så skall inte Jorden sprängas. Lätt, tänker hon när hon plockar upp inte en men två matchande önskningar: två ungdomar som träffats på en fest, blivit förtjusta i varandra och önskar att det skall leda till något mer. Men Craig skakar uppgivet på huvudet åt uppdraget för han vet hur omöjligt det är. Sam och Laura är båda blyga och taffliga, och vem vet hur de skall reagera på änglarnas försök att tussa samman dem? Särskilt som de himmelska ingripandena alltför ofta består i panikbrustna blindtarmar.

Det är en fröjd att se detaljerna i kontorslivet och forskningslabben i Himlen. Där finns så många oengagerade tjänstemän, alla med sin egen variant av ointresse och besvikelser, på avdelningar med spännande namn som Genitalier, Bröstvårtor på män och Insektskontroll. Att utrustningen är dammig och ser ut att komma från 1960-talet känns både riskabelt och förtroendeingivande. Synd att datorerna inte uppdaterats på femtio år, men mycket av det som byggdes förr var ju stabilare och säkrare än det som ruschas ut nuförtiden.

Gud är en skön snubbe - så laidback, fantasifull men framför allt hjälplös att han driver sina assistenter till vansinne. Steve Buscemi i långt hår och långa skjortsnibbar ger honom just den rätta balansen av irriterande och sympatisk. Nere på Uppfyllda Önskningar stöter Elizas (Geraldine Viswanathan) ännu obrutna hopp mot Craigs (Daniel Radcliffe) fumliga uppgivenhet, och snart lyckas de värva fler som hjälper dem trots att de flesta i Himlen faktiskt längtar efter Jordens undergång så att de kan söka nya jobb. Och visst önskar man kärlek och ett lyckligt slut för Sam och Laura (Jon Bass och Sasha Compère), fast helst utan alla de olyckor som Craig och Eliza måste orsaka för att de skall stöta på varandra igen.

Det finns två säsonger av Miracle Workers så man kanske kan tänka sig att Jorden inte går under på halva vägen, fastän klockan tickar? Nja, säsongerna är baserade på olika verk av författaren Simon Rich, och andra säsongen bygger på en helt annan novell än första, så riktigt säker kan man inte vara...

Irakisk Kristus av Hassan Blasim

Redan från början får vi ana att det vi skall få höra inte är rent dokumentära skildringar, i berättelsen om hur människors historier skall samlas in för att läsas upp i Minneskanalen på radion. Säkert finns det lika många röster som kritiserar urvalet av historier, för har inte de själva varit med om värre, och vad är det som gör den här berättelsen viktigare än en annan? Och på samma gång undergrävs och uppbyggs författarrösten (-rösterna). Vi läsare kommer säkert att (förskräckt) undra om detta grymma verkligen har hänt, och på det här sättet, och inse att det har det, kanske inte exakt så här men i många varianter som är både värre och vänligare än vad vi just läst.

Det är inte ens kriget eller diktaturen som är värst alla gånger utan vad människorna gör mot varandra, kanske för att sadismen och vårdslösheten med människoliv är det av tyranniet som skapat djupast intryck i deras sinnen. Detaljerna i berättelsen från vardagen och från det extraordinära skapar den förståelse för livet i ett kaos av krig som inte siffror och statistik kan ge.

Men mitt i Hassan Blasims realistiskt berättade historier möter vi också övernaturliga händelser och varelser: en djinn i en grop, två blonda besökare som skapar lycka och framgång där de går. De inslagen är som bara en liten vridning upp längs fantastik-skalan i en tillvaro som redan är absurd och godtycklig. I de flesta fall är de ytterst talande, men i några av novellerna lassas metaforerna ovanpå varandra tills meningen blir svår att utläsa.

Hassan Blasim bor sedan femton år i Finland och kan alltså vända sin blick mot det fortsatt absurda i tillvaron för människor som (på nåder) får lämna diktaturens kaos och komma till ett välordnat land med sina egna udda vanligheter. Det blir extra tydligt i den sista novellen och i berättelsen där flyktingar är som husdjur för vanliga finländare på stugsemester.

En aning av tröst går det att hitta i hur personer i novellerna återberättar för varandra vad som har hänt andra (inklusive några som dykt upp i andra noveller). Det får mig att känna att det finns kvar en känsla för det viktiga i ett människoliv och i en människas historia; de glöms inte bort, de berättas vidare även för människor som kanske aldrig träffat dem men till slut kanske för någon som saknar dem och verkligen vill veta. Jag vill gärna vara en länk i den kedjan.

Hailu Mergia

Under diktaturen i Etiopien på 1970-talet rådde utegångsförbud mellan midnatt och klockan sex på morgonen. Men i Addis Ababa ville man spela och dansa, så på Hilton Hotel spelade Walias Band hela natten till en jublande publik - soul, r&b och jazz med en etiopisk twist. Man spelade även in en LP med sin musik, med namnet Tche Belew som blev en succé och tack och lov har bevarats till idag, och även finns på Spotify.

Bandmedlemmarna började spela in mer musik med andra band och vokalister. En av dem, keyboardisten Hailu Mergia, gick till det närliggande Ghion Hotel och började spela för en yngre publik under namnet Dahlak Band. Även de spelade in en numera klassisk skiva, Wede Harer Guzo ("resa till Harer") som länge bara fanns som en sliten kassett hos Hailu Mergia själv, men restaurerades för några år sedan av en skicklig tekniker på förlaget Awesome Tapes From Africa och också kan höras på Spotify. Albumet består av två originallåtar av Mergia och tolkningar av kända etiopiska låtar.

Under en turné i USA bestämde sig flera av musikerna att stanna, och den som blev kvar längst var Hailu Mergia. Han kunde inte leva på sin musik men ville ändå föra fram den tillsammans med det instrument han lärde sig först, dragspelet. Resultatet blev skivan Hailu Mergia & His Classical Instrument från 1985. Och som han får dragspelet att sjunga! Mitt i de tydliga influenserna från den nya omgivningen låter det som att han tagit sitt instrument tillbaka till sin ungdom, med raska, virtuosa melodislingor ovanpå de tidstypiska syntljuden. Lyssna till exempel på underbara, meditativa Amrew Demkew (länk nedan).

För några år sedan blev äntligen Hailu Mergia åerupptäckt och His Classical Instrument gavs ut igen. 2018 släpptes skivan Lala Belu, nu med tydligare jazzinfluenser men fortfarande med Mergias melodier porlande från dragspel och hammondorgel. Svänget är fantastiskt, känslan djup och äkta. Hailu Mergia har en musikalisk begåvning som skulle lysa igenom vilken musik han än spelade, och tack vare honom har vi chansen att njuta av den avslappnade men medryckande etiopiska jazzen. Han är inbokad på Fasching i maj och om Gud vill får vi höra honom då. Jag har redan köpt biljett.

Länk till Faschings sida om konserten