Brassaï på Moderna Museet

Från Brassó i Transsylvanien tog sig Gyula Halász till Budapest och Berlin för studier, sedan till Paris där han fotograferade såväl staden som invånarna som gav den liv, inte minst om natten. Han tog sig också namnet Brassaï. Under sina nattliga promenader kunde han fånga de folktomma gatornas form i skenet av elektriskt ljus, samt även andra element ur den frambrytande moderniteten som förändrade gatubilden och stadslivet på 1920- och 30-talet.

På billiga men glädjefyllda kaféer och restauranger samlades människor för att höra musik, dansa, dricka och bli förälskade. 

Brassaï använder sig skickligt av rummens stora speglar för att låta kärleksparen dubbleras, eller visa vinklar och detaljer vi skulle missa i en konventionell bild.

Uppträdandena som anordnades av konstskolan, eller av stadens homosexuella festprissar, var extravaganta och underhållande.

Fotot på aktörerna som väntar i kulisserna på att framföra Juan-les-Pins på Folies-Bergère är ännu en skicklig lek med spegelbilder; i den stora spegeln ser det ut som att människorna har blivit en del av bakgrundsbilden, till målningar själva.

Något annat som Brassaï plockade upp i gatubilden var graffitin, där folk använt sig av existerande sprickor eller hål i husväggar och med eget kratsande gjort om dem till ansikten eller kvinnokroppar. Det ger ofta huvudena en asymmetrisk placering av ansiktsdragen vilka ser ut som en direkt inspiration för Picassos kubistiska porträtt.

Spåren efter skorstensgångarna från ett rivet hus är en annan sorts skönhet som Brassaïs blick också fångade. Ah, vilket liv i Paris för hundra år sedan! Så skönt att få se det genom Brassaïs kamera på Moderna Museets utställning.

Länk till Moderna Museets sida om Brassaï

Spider-Man: Brand New Day

Förra Spider-Man-filmen var en episk utmaning där skurkar och Spindelmän från parallella universa sammanstrålade och kämpade. Den goda sidan vann, men till priset av att vår senaste och yngste Spider-Man glömdes bort av alla i hela världen. Men även om ingen känner Peter Parker längre, så finns han kvar i Queens och har fortfarande superkrafter och en vilja att bekämpa brott. Han syr ihop en ny dräkt och utvecklar teknik för att kunna skjuta nät. Snart är han ute på gatorna och stoppar brott, och världen lär sig ännu en gång att heja på Spider-Man.

Men efter att Spider-Man har stoppat enklare bankrån och andra elakheter på gatunivå i några år, kommer en starkare och farligare skurk till New York igen. En kapad militärtank är på väg mot högsäkerhetsfängelset, vilket är farligt nog i sig. Uppenbarligen är det bara upptakten till ännu vådligare planer, men att hitta hjärnan bakom allt är extra svårt den här gången. Den här personen verkar också känna till det om Peter Parker som alla andra har glömt, inte minst hans känslor för MJ. För även om hon inte minns honom så skulle Peter Parkers hjärta brista om något hände henne, vilket den okända förövaren har räknat ut.

Underliga saker händer även i Peters kropp. Spindelkrafterna blir starkare, så starka att de gör hans liv svårt. För ovanlighetens skull ser vi också hans ansikte och kropp täckta av blåmärken och sår efter de hårda striderna. Efter olika processer måste han lära sig att skjuta nät och svinga sig mellan skyskraporna på nytt, vilket adderar litet humor mitt i filmen. Litet oväntat har också grannkvarterets vänligaste Spindelman blivit bekant med New Yorks mest brutala privathämnare, The Punisher, mannen som hanterar varje problem genom att skjuta på det, och om det inte funkar så skjuta igen med större vapen.

Men motståndaren som de båda ställs inför har krafter av ett helt annat slag, och det leder till flera stora strider man mot man, där männen i fråga har sådan råstyrka att hela hus krackelerar, som det skall vara i en actionfilm. Men vår Peter Parker är ändå en hygglig kille. Han kan inte vinna genom att vara grymmast. Omtanke om människorna han möter är ändå en av hans viktigaste superkrafter. 

Arendal av Karl Ove Knausgård

Kanske bygger Karl Ove Knausgård en ny familjehistoria, en helt fiktiv istället för den egna som han berättade om i en räcka digra böcker. I boken Arendal återvänder vi till Syvert Løyning, vars son med samma namn vi mötte i Vargarna från evighetens skog och som indirekt har påverkat livet för flera personer i samhället Bergen. Just som i delarna som följer efter den svindlande första boken Morgonstjärnan, så finns det här mindre av konkret övernaturliga händelser, men ändå ett flertal syner och visioner som knyter an till scener i de tidigare böckerna.

Arendal är namnet på byn där Syvert Løyning måste övernatta när bilen pajar på väg hem till familjen. Det blir en kväll och natt i ett mellan-tillstånd, då han har tid att utforska en annan sorts vardag, stöta på underligheter mitt i småstadskvarteren, och däremellan låta tankarna tränga fram om hans svårlösta dilemma, den omöjliga kärleken till Asja i Sovjetunionen.

När vi vet hur Syvert Løynings historia slutar, känns det extra ödesmättat att läsa om hans bilproblem, hur han ser människor röra sig och till och med tända ett bål ute på sjöns hårdfrusna yta, och till slut själv ge sig ut på isen med bilen. I lilla sömniga Arendal finns (kanske) en kanal till livet efter detta. En långhårig pojke med gitarr kan vara förmedlaren mellan de båda rikena. Personerna kring bålet kan vara några som väntar på just dig, men inte nu utan senare. Med de här upprepningarna ger Knausgård en metafysisk klang åt i övrigt vardagliga scener och personer. Han säger själv att han inte vet hur det skall sluta, men jag ser likväl fram emot att följa historien i två böcker till.

Fotnot: Då bokserien kallas Morgonstjärnan kan det vara värt att tänka på att Earendel är den observerade stjärna som befinner sig längst bort från jorden, och namnet är Old English för morgonstjärna.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden

En tid for alt
Min kamp
Min kamp 2 
Min kamp 3 

Morgonstjärnan

Vargarna från evighetens skog

Det tredje riket

Nattens skola

Anna Casparssons Lycksalighetens ö på Moderna Museet

Anna Casparssons hem i Saltsjöbaden var under början av 1900-talet en samlingspunkt för Sveriges kulturliv. Förutom goda samtal och underhållning vid flygeln bidrog Anna Casparsson med att själv skapa konstnärliga inredningsdetaljer. Dukar, gobelänger och andra utsmyckningar sydde hon samman av vackra material och broderade med fina trådar och pärlor.

En del verk var som sagt rena utsmyckningar, bordsdukar eller täcken till flygeln.

Många andra hade motiv som kan läsas nästan som en saga i sig själva.

Flera tavlors motiv var inspirerade av folksagor. Illustrationen av Rödluvan har en spännande komposition, med en liten rödklädd flicka i ena hörnet, mormors hus i det andra hörnet, och en stor tät skog på vägen däremellan.

Andra tavlor visade flera scener ur Bibelns berättelser om David.

I verket Lourdes (1928) har en Mariastaty inkorporerats i textilierna.

Verket som har gett utställningen dess titel, Lycksalighetens ö, berättar om en ö av allsköns ljuvligheter men också hur dess lycka inte är fullt äkta. Den bild som Anna Casparsson skapade låter oss i fjärran se ett tvillingpar av sagoslott under palmer mot en klarblå himmel. Än en gång befinner sig människorna i bildens ena hörn, omgivna av träd av mer lokalt slag, så fint broderade att det vardagliga känns skönare än det drömlika.

Länk till Moderna Museets sida om Lycksalighetens ö

Hello Tomorrow!

I en parallell värld har vi börjat bebygga månen, och svävande bilar och robotar förenklar livet i retrofuturistisk 1950-talsstil. Dörrförsäljare är fortfarande en stor yrkeskategori. En av dem är Jack Billings. Hans företag säljer andelslägenheter - på månen! De är inte billiga, men har man sammetsröst och ett vinnande leende kan man övertyga de flesta om att skrapa ihop sina besparingar och skriva upp sig för en duplex på månen. 

Det är förstås en annan sak att faktiskt ta sig upp till månen, och mer än något annat så säljer Jack Billings och hans kollegor en dröm om ett annat liv, bort från den jobbiga vardagen. I synnerhet som de planerade avfärderna ständigt skjuts upp, alltså inte till månen utan till senare datum. Vi kan gissa att mån-affärerna inte är så solida som Jack och företagets revisor Shirley Stedman låter påskina.

Hemligheter verkar dock de flesta av de kringresande mån-säljarna ha, och i Jacks fall handlar det också om en vuxen son han inte har sett sedan han lämnade modern vid födseln. När han stöter på den unge Joey Shorter, hans eget kött och blod, vill Jack behålla honom i sitt liv. Men trogen sin vana att fibbla med sanningen håller han tyst om sitt faderskap och ger istället Joey anställning. De vacklande försäljningssiffrorna och de missnöjda säljarna blandat med Joeys osäkerhet gör det till ett riktigt vågspel.

Ett tag verkar det som att tio avsnitt skulle kunna vara för mycket för att berätta historien i Hello Tomorrow!, men serien disponerar sin tid väl. Framställningen väljer ett lugnt tempo för att hinna ge en bred bild av världen, huvudpersoner och bipersoner, och den låter konflikter utveckla sig långsamt så att vi känner de inblandades vånda - fast vi får också några stora utbrott och katastrofer som lurar runt hörnet. Det blev bara en säsong av Hello Tomorrow! men det går att tänka vidare på egen hand om hur det kommer att gå för dem som satsat allt på andelslägenheter på månen - olycka eller ett nytt, bättre liv?

The Raven Scholar av Antonia Hodgson

Yana Valit har anledning att oroa sig när hon och hennes familj blir kallade till kejsaren. Kejsar Bersun har inte straffat dem under de åtta år som gått sedan familjefadern Andren Valit försökte göra uppror och ta tronen, men hans löfte sträckte sig till den här dagen, då Yana och tvillingbrodern Ruko fyller sexton. Genom Yanas minnen och iakttagelser lär vi oss mycket om kejsardömet Orrun och den religion som format dess traditioner och samhällsliv.

Den djupa förankringen och inifrånperspektivet i Yanas berättarröst gör det till en liten överraskning när ett nytt kapitel ställer en annan person i centrum. Men redan nu kan man märka att även om fokus håller sig till ett litet antal personer, låter berättelsen oss lära känna bifigurer som kommer att återkomma under de följande åren, i olika roller beroende på vem som för ordet i historien. Vi kan tänka oss att The Raven Scholar i boktiteln är Neema Kraa, då hon varit en mönsterstudent i det av de åtta kloster som är tillägnat Korpen och dess gestalt i Orruns religion.

Ytterligare åtta år har gått, och det drar ihop sig till den hårda prövningar då en kandidat från varje gruppering skall kämpa om att efterträda kejsaren - Fox, Raven, Tiger, Ox, Bear, Monkey, Hound, Dragon. De har alla sina speciella styrkor, liknande dem som deras Väktares gestalter excellerar i. De åtta dagarnas festligheter kommer att kräva att de anstränger sig till de yttersta, i tvekamper och i andra utmaningar som vardera hus själva utformar. Neema är inte utvald utan arbetar oförtrutet vid kejsarens hov, och ser fram emot lugnet som skall komma när hon efteråt kan dra sig tillbaka för att studera folksagor. Men den kommande kampen utgör snarare sorg än glädje för henne, då Korpens kandidat är Gaida Rack, hennes plågoande från klostret, och Rävens kandidat är hennes förre käresta Cain, som lämnade henne efter ett svek.

Religionen och ritualerna likväl som vardagen och glittrande fester framställs alla så välgrundat och intimt sammanvävt att Orruns värld känns mycket trovärdig och därtill lockande. Legenden säger att de åtta Väktarna har räddat världen sju gånger, men när de återvänder den åttonde gången kommer de att krossa den. Därför avslutas alla förbannelser eller välsignelser med en önskan om att de skall förbli gömda. "May the Eight protect you..." "... and remain Hidden." Kort och kärnfullt som en svordom är utropet "Eight!" Det finns de som tvivlar på religionen, men den har redan format dem genom hur hela samhället är uppbyggt. Om inte annat, så kan man förklara några smärre mirakel med den magi som faktiskt finns och hanteras av det hemlighetsfulla klostret tillägnat Draken.

Att boken The Raven Scholar är så diger beror inte på överflödigt svallande prosa eller upprepningar. Tvärtom är det fascinerande hur mycket som händer från kapitel till kapitel, hur föreställningar vänds i sin motsats och hastigt kastar handlingen i en ny riktning. Vi kan se fram emot att Antonia Hodgson har planerat minst en uppföljare.