Mortal Engines

I våra dagar växer de stora städerna för att fler och fler människor vill flytta dit. Ett tusental år in i framtiden växer de stora städerna för att de jagar och slukar mindre städer. Störst och hungrigast är London, som nyss tagit sig över kanalen och jagar en mindre bayersk stad. Det är härlig högteknologisk steampunk parad med Musse, Kalle och Långben på semester när den mindre staden drar ihop sina pinaler och rullar iväg för allt vad tygen håller. Efter kommer London på enorma larvfötter. Jakten genom det öde kontinentala Europa är spännande men vi gissar hur det skall gå. Den mindre staden harpuneras och halas in för att tuggas ned till beståndsdelar som London kan använda. Invånarna välkomnas - nominellt hjärtligt, men vi ser också hur Londons invånare är segregerade och de på botten har de tyngsta jobben.

 Medan London jagar Bavaria står några av medborgarna på utsiktspunkterna och hejar lystet på. Andra suckar och kryssar mellan klassiska lyktstolpar och moderna minibilar till sitt jobb på muséet. Den unge Tom är stolt och glad över att ha kunnat jobba sig upp från ett möjligt tungt öde sedan föräldrarna dött. Nu hanterar han artefakter från forntiden, från den forna teknologiska epoken. Av vad han visar och berättar för besökande Katherine kan vi sluta oss till hur vår nutida värld tog slut i "60-minuterskriget" för tusen år sedan, och att de människor vi ser gräver upp föremål från vår tid för att använda igen. Men man hittar också delar av de farliga vapen som förgjorde civilisationen, och dem måste man vara försiktig med.

Hemligheter och farliga vapen - vi anar snart att Katherines far, Thaddeus Valentine, inte bara utvecklar ny energi där uppe i S:t Pauls cathedral på Londons topp. Några hemligheter är värda att döda för, och snart ligger Tom i de breda spåren efter London, utkastad tillsammans med den mystiska hämnerskan Hester Shaw. Ödelandet är inte så öde som det ser ut men de som rör sig där på natten är mordiska. De två ungdomarna hamnar ur askan i elden - och upp i luften. För visst finns det coola luftskepp i vår steampunkiga framtid, och därtill en rebellrörelse som räknat ut vad Thaddeus Valentine vill göra och tänker stoppa honom.

Miljöerna i Mortal Engines är överväldigande snygga och actionscenerna med enorma konstruktioner som svänger och jagar varandra övertygande mitt i sin osannolikhet. Man kan låta sig förföras av scenerierna i halvannan timme och acceptera små och stora luckor i handlingen. Men när det drar ihop sig till den stora slutstriden kastas all logik överbord och det blir svårare att stå ut med. Alltför många tycks ögonblickligen kunna gissa sig till hur man använder teknik som varit gömd i tusen år. Dumdristiga beslut fattas för tjusiga flyg- och fightsceners skull. Replikerna blir fånigare och fånigare. Åksjukan man får kommer inte från att följa de attackerande luftskeppen utan av att kasta sig mellan skämskudden och de maffiga scenerierna. Det banala slutet förtar helhetsintrycket, men på det stora hela är Mortal Engines en visuellt imponerande film och om man nöjer sig med det är den sevärd.

Stolarna på Dramaten

Inte en stol men en stege bärs in på scenen först av allt, långsamt långsamt av den hasande gubben. Johan Ulvesons kroppspråk är imponerande segt och mycket roligt i slow motion. Men snart kommer hustrun in och hyschar åt hans upptåg. Titta ut genom fönstret?! Det släpas in två stolar och de gamla paret slår sig ned, först lilla gubben i famnen på lilla gumman. De pratar med varandra, förvirrat men kärleksfullt med vissa utbrott. Gumman vill att gubben skall berätta favorithistorierna. Men dem drar han ju varje kväll? Fast för gumman är de nya varje gång.

De är en bild av ett gammalt sammanpratat par, gifta i sjuttiofem år, men ibland svindlar det till och man undrar om de är något större än skuggorna de kastar. Gubben berättar om Paris, ljusets stad, vi vet att det var ljusets stad därför att det slocknade för fyrahundratusen år sedan. Förresten låg väl Paris vid andra ändan av en kort promenad genom trädgården. De gamla berättelserna är osammanhängande men fascinerande.

Men nu är det ju dags att ta emot gästerna. De är inbjudna för att äntligen få höra gubbens föredrag, det som skall förklara vad han har tänkt ut och förklara hela världen. Det är en inbjuden talare som skall hålla det, hoppas att han kommer. Men först kommer gästerna; osynliga för oss men verkliga för värdparet. Inte håller sig gästerna i skinnet, de presenteras artigt för varandra men översten tar sig för fräckheter mot den unga damen - tänk om hennes make ser vad som händer?

Skaran av gäster blir större och brokigare, och stämningen stiger när ögonblicket för det upplysande talet närmar sig. Men det kommer fler och fler gäster och nya varianter av absurda situationer uppstår. "Hämta fler stolar, det kommer fler gäster!" bryts av i "Hämta fler gäster, det kommer fler stolar!" under några ögonblick. Nu kan man börja oroa sig för om den stora samlingen kommer att bli ett klimax, och om parets egenartade kärlek skall hålla genom prövningen. Eugène Ionescos historia växer från krypfart till kaos, och Johan Ulveson och Kicki Bramberg rider på vågen, ålderstigna och tröga men säkra på sin riktning, litet oroväckande men mest sympatiska och roliga.

Länk till Dramatens sida om Stolarna

The Lie Tree av Frances Hardinge

Det har gått ett halvdussin år sedan Charles Darwin publicerade On the Origin of Species, och vetenskapsmän och lekmän i lika hög grad är delade och inte minst förundrade inför de nya idéerna. Evolution? Har inte jorden och människan skapats så som det står i Bibeln? Faiths far Erasmus Sunderly har ägnat sitt liv åt att studera fossil och växter för att foga pusselbitar till förståelsen om historien och världsordningen, och högaktats i samhället för det. Men nu lämnar familjen London för en utgrävning av förhistoriska grottor på den lilla ön Vane, och ganska snart börjar det anas att expeditionen är en flykt från illasinnade rykten om fadern.

Faderns intresse för växter och fossiler och hans vetenskapliga undersökningar av dem har smittat av sig på dottern Faith, och hon skulle inte önska något hellre än att få hjälpa honom i hans uppgifter. Men nu i de begynnande tonåren står det allt klarare att det förväntas av henne att INTE visa något intresse för naturvetenskaperna och absolut inte briljera med vad hon redan vet. Allt oftare blir hon anmodad att passa sin sexårige lillebror Howard. Och allt oftare är det Howard som leds fram till faderns forskningsområden för symboliska upptäckter, trots att han hellre vill springa omkring och busa.

Frances Hardinge gör ett mycket bra jobb av att skildra miljöerna; de fysiska omgivningarna med blött regn och mörka vågar, likväl som människorna på Vane vars förväntningar och fördomar kringskär familjens möjligheter, då inte minst Faith som tar större plats än en ung flicka borde. Lika gott jobb gör Hardinge med att låta oss känna med Faith i frustrationen över att inte räknas, över att tvingas ta hand om en jobbig lillebror, och blandat med det också känna ånger över det och kärlek till lille Howard och hans oro och förvirring inför vuxenvärlden. Det är bra att få följa tankarna hos en resonerande person som vet att det hon gör inte alltid är rätt men förmodligen nödvändigt.

The Lie Tree visar en värld där vetenskaplighet håller på att slå rot och förändra allt, men boken innehåller också ett magiskt inslag: Lögnernas Träd, The Lie Tree. Det är ett träd som livnär sig på lögner men producerar smärtsamma sanningar. Är det det trädet som Erasmus Sunderly funnit och tagit med sig från sina resor i Asien? Är det det trädet som någon smyger runt huset och letar efter? Det odefinierade hotet från omgivningen växer till verklig fara för hela familjen. Spänningen stiger och de höga insatserna kan kosta fler människor livet. Frances Hardinge ror skickligt den fängslande historien i hamn.

Fler böcker av Frances Hardinge:
Fly By Night
Verdigris Deep
Gullstruck Island 
A Skinful of Shadows

Uppenbarelsen

För en utomstående kan det vid en slarvig blick verka som att Katolska Kyrkan översvämmas av helgon, mirakel och uppenbarelser, och att nya tillkommer med jämna mellanrum. Men Vatikanen har inget intresse av nya mirakel och nya förmedlare av privata sanningar som i värsta fall framförs med viljan att splittra kyrkan och/eller berika sig själv. Därför har man sedan länge processer och kommittéer för att utröna om ett mirakel verkligen har skett, och om en människa verkligen har sett och hört Jungfru Maria.

I en sådan kommitté ingår typiskt en teolog som jämför om det nya budskapet står i samklang med kyrkans lära, en psykolog som avgör om personen i fråga är vid sunda vätskor, andra personer som skall avgöra om personen levt ett lämpligt liv, och vid behov också stiftets exorcist. Den franske journalisten Jacques Mayano blir förvånad när Vatikanen ger honom uppdraget att leda en sådan kommission. Han är inte troende, och i sitt yrkesliv har han dokumenterat krigshärdar. Men just nu återhämtar han sig efter att hans vän och arbetspartner dödats strax intill honom, så det nya uppdraget ser ut att bli ett välkommet avbrott för honom.

Det finns en speciell njutning i att se filmer som visar situationer som är ovanliga och för de flesta okända, där huvudpersonerna är avslappnade och bekväma i sina roller (i dubbel bemärkelse) som att det är vardag för dem. Där finns de erfarna kommittémedlemmarna som snabbt faller in i en inarbetad jargong och arbetssätt. Där finns de stora folkskarorna som samlats i den lilla byn, och som med glädje och energi vandrar till slänten där uppenbarelsen skett för innerlig bön. Där finns de alltid lugna och kloka ordenssystrarna som organiserar mycket, och som framför allt tar hand om sin yngsta och mest uppmärksammade novis, Anna.

Som uppväxt i kyrkan men i diasporan i det sekulära Norden känner jag både samhörighet och avstånd till kulten som växt upp kring Anna. Där finns kitschiga snöglober och idolporträtt av den unga Anna, och en längtan efter att få fira mässa tillsammans med henne, och allt det kan verka orimligt även i mina ögon samtidigt som jag vet hur människor ur alla samhällsklasser klarsynt och ärligt böjer sina hjärtan till liknande omständigheter.

Men nu gäller det att intervjua Anna och undersöka hennes levnadslopp för att finna hål i den och inte låta sig luras av en charlatan. Jacques leder utfrågningen, är noggrann men inte aggressiv, och blir ibland själv överraskad av sina kollegors okänsliga skepsis. Anna å sin sida verkar uppskatta Jacques jordnära attityd. Men kring henne finns en stor grupp av människor som tror på henne och ser kommissionen som ett angrepp och vill hålla dem borta från sin skyddsling.

Är det ett popstjärneliv med kyrkliga företecken att vara den som sett Jungfru Maria? Även i Bibeln kan vi läsa om hur profeter våndas över att de fått uppdraget att förkunna Guds ord. Inför kommissionen är Anna klar och stark, men det är inte förvånande när vi ser henne oroas av människorna som trängs kring henne och vill snudda vid henne. Galatéa Bellugi är ett fynd i rollen som Anna, med sitt öppna ansikte där känslorna kan skälva till och försvinna och ändå lämna ett outplånligt spår.

Människorna som stöttar Anna har gjort ett val och ställt sig i opposition mot kyrkan, vilken ännu inte godkänt hennes uppenbarelser, och sluter sig samman än tätare av det skälet. Det är grunden för en sorts självförstärkande system som inte alltid leder rätt; när någon drabbas av (sunt) tvivel finns någon annan där som lugnar och lockar tillbaka till säkerheten. Det är alltid en trygghet att lyssna till den som har stark tro.

Jacques undersökningar visar en ung flicka med ärlig tro och vilja att höra till kyrkan, men i glimtar får vi också se att Annas liv innehåller mer än det de hittat. Det dröjer in i det sista innan alla bitar faller på plats. Tyvärr går det då litet för snabbt, och jag hade önskat att undersökningskommissionen hade fått arbeta sig igenom även de nya uppgifterna trots att det inte gett ett lika vackert slut. Men Uppenbarelsen är ändå en film som med djupt engagemang tar sig an att undersöka hur en människa kan leva med sin tro och med en uppgift som smärtar, och som inte skriver åskådaren på näsan vad som är önsketänkande och vad som är sant.

Einar på bloggen Rapsodi har också sett Uppenbarelsen och rekommenderar den.

Młoda Polska på Göteborgs Konstmuseum

Julian Fałat, Vinterlandskap med flod, 1903

 Konst reser inte över landsgränserna lika lätt som musik och litteratur, så varje utställning med tavlor från andra länder och andra tider kan bjuda på överraskningar. Polen har under perioder varit en stormakt, men delades upp på tre grannriken år 1795. Vid förra sekelskiftet samverkade de nya strömningarna inom måleri med minnen och myter ur den polska nationalsjälen. Likt svenska konstnärer for de polska till Paris och Rom för att studera, men även till München, Wien och Sankt Petersburg. Influenser som kändes av i hela Europa fick sitt speciella polska uttryck.

Vlastimil Hofman, Bikt

Utställningen Młoda Polska på Göteborgs Konstmuseum visar flera verk från den här tiden och berättar om några av de olika inriktningarna. Där finns vyer från naturen och från folklivet i Karpaterna, idealiserat eller med blick för det tunga arbetet. Uttryck för innerlig kristen tro fästes ofta på duk som en aspekt av det folkliga själslivet.

Jacek Malczeewski, Hamlet Polski

Symbolik blandad med spiritualitet tog större plats hos andra konstnärer, i tablåer eller porträtt. Utställningen visar många skickliga porträttmålningar av mer traditionellt slag, men också sådana som Gustaw Gwozdeckis självporträtt och Konrad Kryzyztanowskis originella och personliga porträtt av Bronislava Ostrovska.

Gustaw Gwozdecki, Autoportret

Młoda Polska (Det unga Polen) berättar om konstnärerna, de olika konstskolorna och valen mellan dessa. Utställningen ger en känsla av andan i Polen vid förra sekelskiftet och är dessutom en minnesvärd estetisk upplevelse.


Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Młoda Polska

Konrad Krzyżanowski, Porträtt av Bronisława Ostrowska

Quantum Night av Robert J. Sawyer

Psykologen Jim har konstuerat ett test på ögonrörelser som ger ett hundraprocent korrekt svar på om någon är psykopat eller inte. Wow, så bra! Men hans exflickvän Kayla som är experimentell kvantfysiker har kommit på ett ännu bättre test som avslöjar om någon är psykopat, har ett samvete eller är en p-zed, en "filosofisk zombie" som inte reflekterar över sig själv utan följer gruppen i de allra flesta fall. Ännu bättre! Tyvärr finns det övertygande forskning som visar att proportionerna p-zed : psykopat : person med samvete är 4:2:1, så de flesta i världen är antingen viljelösa följare eller känslokalla monster, även om nästan ingen märker skillnad utom våra huvudpersoner med sina perfekta tester.

Det finns så många luckor i logiken i boken Quantum Night att jag får svindel: uppdelningen av människor baseras på några lösryckta idéer i psykologisk forskning och filosofi; det "vetenskapliga" definierandet av människors nivåer görs genom att man mäter superposition på kvantnivå i hjärnans mikrotubuli; det går att ändra nivåerna på enkla eller krångliga sätt; människors nivåer hänger samman via kvantsammanflätning. Därtill skriver Robert J. Sawyer också sällsynt illa; de första kapitlen utgörs av infodump efter infodump (märk väl att informationen mestadels är pseudovetenskap), sedan mixar han in så många samtida referenser att boken känns daterad redan samma år den kommer ut, och så har alla i boken lövtunna personligheter som dessutom kan förändras medelst en knapptryckning.

Under många år har jag hållit "nördighet" för en god egenskap: att intressera sig för ovanliga ämnen, att vilja fördjupa sig intill besatthetens gräns, att vilja lära sig mer och mer. Nu är det med sorg i hjärtat som jag påminns om de sämre sidor man kan hitta i viss nördighet: att vilja dela upp människor i tydliga kategorier, att peka ut några som sämre på att tänka, att själv höra till de få smarta, att hitta och genomföra drastiska lösningar på svåra problem även när priset är högt, att i hemlighet vara mänsklighetens hjälte. Quantum Night är full av det, sida upp och sida ned, och det gör mig litet illamående att läsa. Visst är det lockande att tänka sig att alla mobbare och oförstående antagonister man mött är p-zeds eller psykopater och att man själv hör till de få verkligt reflekterande, men om de andra i kategorin "Q3" är likadana självgoda töntar som Jim ber jag att få slippa höra dit.

En vintersaga på Folkteatern i Göteborg

En vintersaga är ett av Shakespeares dramer där en monarks missförstånd leder till tragedier, men där en kungaättling uppfostrad i hemlighte i ett annat land återbördas för ett lyckligt slut. Men Folkteatern i Göteborg spelar versionen av Karen-Maria Bille och Katrine Wiedemann där den lättsammare parallellhistorien vid det Böhmiska hovet är struken. Kvar finns bara kung Leontes av Sicilien, hans växande svartsjuka och de som drabbas av den.

Vännen Polixenes, kung av Böhmen, skall resa hem efter sitt besök trots värden Leontes enträgna uppmaningar att stanna. Men han ändrar sig och skjuter upp sin resa när drottning Hermione ber honom. Så trevligt! Eller? Varför var det just hennes ord som förmådde honom att ändra sig? Leontes bilder av de bådas samtal förvrängs i hans minne, och plötsligt står det klart för honom: drottningen är otrogen med Polixenes! Kung Leontes är van att få sin vilja genomförd, och förblindad av raseri beordrar han döden för Polixenes och fångenskap för drottningen tills hon har fött det barn hon bär - Polixenes barn? Alla i Leontes omgivning försöker lugna honom, men han är säker på sin sak och framhärdar i sin hämndlystnad. Drottning Hermione och sonen prins Mamillius dör av sorg och den nyfödda dottern Florizel sätts ut i skogen.

Tillika med antalet scener är ensemblens storlek reducerad. Tre personer axlar flera roller, och i deras centrum som kung Leontes står en av Sveriges absolut bästa skådespelare, Johan Holmberg. Nej, han väcker aldrig vår sympati i sin vansinniga utrensning av sina närmaste, men han gör den självsvåldige kungen till en hel figur, inte bara en karikatyr av en despot. Som alltid visar Holmberg varje känsloläge med varje millimeter av sin figur, och det är en njutning att se även i den sorgliga pjäsen.

Jag gillar inte allt i Folkteaterns uppsättning: några kvarvarande komiska spasmer hos birollerna tar fokus från handlingen i onödan, och en del av de postmodernistiska klädvalen likaså. Men strykandet av parallellhandlingen är ett ytterst klokt drag, och gör det lyckliga slutet så ihåligt som det borde vara. Kan tretton års ånger göra bot för de människoliv som släckts, kan onda gärningar förlåtas när dess verkningar upphävts? Folkteaterns uppsättning låter oss misstänka att det lyckliga slutet kan vara Leontes önskedröm. Det vi i själva verket har sett är en beskrivning av en människa som vill hålla fast vid sin svartsjuka och inte lyssna på hundra förmanande röster, och som så slår sönder sitt eget och andras liv.

Länk till Folkteaterns sida om En vintersaga

Foto: Mats Bäcker