Freedom av Jonathan Franzen

Vilken är friheten som Jonathan Franzen skriver om? Vi kan utgå ifrån att den inte enbart är något positivt, med den förra boken The Corrections dysfunktionella familj i bakhuvudet. En av de gånger ordet 'freedom' uttryckligen nämns i texten är för att beskriva hur modern Patty uppfostrat dottern Jessica så självständigt (snarare icke-stöttande) att Patty nu inte behövs i Jessicas liv.

För mig är bokens huvudtema ändå inte frihet (ens i betydelsen av ensamhet, eller en stor bredd av valmöjligheter). Det är istället motsatsparet good guy - bad guy och hur det påverkar en grupp människor genom livet. Två av bokens huvudpersoner faller lätt in i definitione: Walter är the good guy, Richard är the bad guy (och de är varandras bästa vänner). Patty är attraherad av Richard men gifter sig med Walter och slutar aldrig att dras till Richard. Av den anledningen är hon alltför förstående mot sin son Joey när han börjar bli en bad guy, umgås med grannflickan Connie och hennes redneck-familj.

Joeys liv kommer också att cirkla kring en good girl och en bad girl, men Joey försöker istället att behålla dem båda två, vilket kanske inte ger honom samma förlamande livssituation som modern utan istället toppar av ångest när världarna är på väg att kollidera. (Rent generellt tycks Joeys känsloliv undertryckt av egoism vilket är svårt att jämka med hans uppvaknande samvete senare i boken.) Det jag uppskattar mest med boken är hur vem som är good girl och bad girl byter plats, vilket ger välbehövliga (men inte tillräckliga) nyanser åt karaktärerna.

Nej, jag är inte nöjd med personskildringarna. Huvudpersonerna blir för mig aldrig helgjutna karaktärer, och det är aldrig som jag tänker "Ja, det är klart att hen reagerar så". Även när handlingen är som mest intressant känns den konstruerad utifrån, inte driven av personernas inre motivation. Men jag vet att det här är en fråga om personlig smak; andra läsare vars omdöme jag respekterar levde sig in i relationerna och uppskattade boken för det.

Den berättarröst som föll mig mest i smaken var den som Franzen använde på de allra första och sista sidorna av boken, en snabb genomgång av handling, persongalleri och grannarnas åsikter om de centrala figurerna; skarpsynt, och så pass summarisk och snabb att man måste göra sig bilder själv av vad som försiggår. Under större delen av boken tycker jag annars att Franzen använder för många ord och för långa resonemang för vändningar och stillestånd som gjort sig bättre i kortare format.

Jag ser inte att Franzen berättar om en nations tillstånd genom ett prisma av en familj; familjen Berglunds historia är inte tillräckligt allmängiltig för det. De summariska uppräkningarna av förfäder och levande släktingar i bokens sista kapitel räcker inte heller för att ens komma i närheten av att vara The Great American Novel (en av många). Jag ångrar inte att jag har läst Freedom, men för egen del håller jag den för överskattad.

Fler böcker av Jonathan Franzen:
The Corrections

Pelikanen på Strindbergs Intima Teater

1907 hade pjäsen premiär på samma plats. Över hundra år senare går det inte att spela den rakt av, och Richard Turpin har dragit kläderna av manuset i flera avseenden. Till att börja med läses scenanvisningarna upp av personen på scen, modern (Sara Turpin), skurken; anvisningarna som skall skapa en atmosfär som får publiken att förstå vad som skall kännas. Pianomusiken som skall förmedla en stämning iscensätts med dans som berättar den med överdrift.

Jag blir litet besviken när uppsättningen överger den övertydligt berättande stilen, även om den återkommer ett kort slag mot slutet av pjäsen. Istället ges vi mycket mer fysiska framställningar av vad som sägs, speciellt i moderns erotiska tumlande med den nyblivne svärsonen (Mårten Svedberg).

Pelikanen är en av de pjäser August Strindberg skrev för att (postumt) försvara en stackars, stackars make mot en ond, ond kvinna. Idag kan vi skratta åt en del av hans mest överdrivna orättvisor, och kanske är det meningen att vi nu skall imponeras av modern, så stark och självmedveten hon framställs för oss (speciellt i Sara Turpins lysande gestalt)?

Men nej, det finns två barn i familjen som blivit misshandlade under sin uppväxt, och sympatierna ligger med dem.  Deras anklagelser om att aldrig ha fått äta sig mätta eller hålla sig varma för att modern snålat, vilket annars kan låta substanslöst och småfånigt, vinner på pjäsens allt mer aggressiva spelstil. När sonen (Alfred Tobiasson) fysiskt ansätter sin mor under den hetsiga dialogen blir det klart att anklagelserna har grund och har skadat pojken inifrån.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Därmed inte sagt att alla regigreppen är lyckade. Syskonens rituella framdukande och ätande av en måltid bestående av en ros är så utdragen och ointressant att det färgar av sig på de efterkommande scenerna.

När Strindbergs mest småsinta pjäser sätts upp inställer sig alltid frågan varför. Vad vill man säga med den här pjäsen, varför har man valt den istället för någon annan? Jag känner inte att jag hittar något svar på den frågan under framförandet. För spänningen i handlingen, för vad man kan vränga ur den på scenen? Men för det är Pelikanen alltför tunn. 2015 års uppsättning är inte alls dålig, och alla skådespelare gör riktigt bra insatser, men den ger mig inte så mycket mer än nästan två timmars förströelse.

Länk till Pelikanen på Strindbergs Intima Teater

Goran Kajfes Subtropic Arkestra på Fasching

Jazzfestivalen bjuder på många kunniga artister, och jag önskar att jag hann lyssna på många fler, men jag är glad att jag hunnit med några av våra inhemska jazzmusiker. Tyvärr missade jag såväl Oddjob som den begåvade Patrik Bomans nya skivsläpp, men fick en givande kväll med Goran Kajfes Subtropic Arkestra.

2015 års upplaga av jazzorkestern levererade ett tungt sound, mindre spejsat och mer jazzigt än de andra gånger jag hört dem, men fortfarande suveränt svängigt i låtarna med udda takter som nu sitter som en smäck. Jag måste ändå säga att jag tycker att energin försvinner i de långsammare låtarna. Det är framåtdrivet och de snabba, vassa melodiarrangemangen som får musiken att bubbla och koka.

Det märktes även när den mångårige samarbetspartnern Majid Bekkas anslöt sig till bandet i andra set, med sina spännande instrument och distinka röst. De första låtarna tillsammans med honom fick en annan karaktär, en dansvänlig variant av world music, som trots ganska komplexa komp inte intresserar mig lika mycket som de intrikata låtkonstruktionerna i första set. Att döma av publikens jubel var jag nog ganska ensam om att tycka så, dock. Den stora behållningen för mig i de låtarna (och förstås i alla tidigare låtar!) var de fina solona av bandmedlemmarna.

Mot slutet av spelningen ökade energin igen när bandet spelade den inspirerande låten av en turkisk trummis som jag alltid missar namnet på. Det ledde till en jättebra avslutning på en skön konsert.

Niklas Edstam på Galleri Olsson

Galleri Gunnar Olsson visar ofta tavlor som kräver åskådarens inlevelse, tavlor som en del kommer att älska och andra att avfärda, och jag gillar det engagemanget. Niklas Edstams utställning New sensibility är av det slaget. Vid en snabb titt ser man bara rutor målade i var sin färg, men tavlorna är värda mer än en snabb titt.

Går man nära känns tavlorna mycket värdefulla, som ett prisma som samlar allt ljus. De har formatet av en bok och ger intryck av att innehålla mer än ytan antyder, precis som en stängd bok. Speciellt verken målade i mörka färger glöder inifrån.Tar man två steg bort från tavlorna kan man ana motiv i dem; ett ansikte, ett rum, halvt synligt som skuggor i den täckande färgen. Det är fascinerande och välgjort.

Länk till Galleri Olssons sida om Niklas Edstam

Maria Faust och Per 'Texas' Johansson på Fasching

Under Jazzfestivalens paraply skedde en dubbelkonsert och ett dubbelt skivsläpp på Fasching. Först ut var Maria Fausts Sacrum Facere, med en ovanlig sättning bestående av trumpet, trombon, tuba, piano, och diverse saxar och klarinetter. Bandledaren Maria Faust berättade att musiken var inspirerad av tanken på en liten by i hennes hemland Estland för några hundra år sedan - inte helt kristnad, ännu litet hednisk.

Den speciella sättningen hjälpte till att ge de vackra och välskrivna melodierna en sakral klang, och folksångstonen gav musiken en fin originalitet. Under de första låtarna önskade jag att en trummis med ett par vispar skulle sätta igång och driva medmusikerna till ännu mer jazzighet, men så började jag förstå mig på tanken och njuta av den mjuka, flerstämmiga musiken.

Det var alldeles för länge sedan Per 'Texas' Johansson gav ut egen musik, och det märktes att publiken var förväntansfull och uppskattade vad vi fick höra. Med Konrad Agnas på trummor, Mattias Ståhl på vibrafon, Johan Lindström på steelguitar och Per 'Texas' Johanssons dunge av klarinetter i olika storlekar var det här också en ovanlig sättning, och ovanligt lyckad dessutom.

Inledningslåtarna med fantasifulla namn som De långa rulltrapporna i Flemingsberg och Bevakad av tusen vakter kommer från den nysläppta skivan med samma namn som den första låten. Jag blev glad att höra att de var starka och skönt melodiösa, med den postivia energi som jag gillade så i Johanssons tidigare skiva Alla mina kompisar (just den låten spelade de också under kvällen). Den långsamma, drömska låten Narkos måste vara insider information från Johanssons tid som narkossköterska, och den nyskrivna låten Pavel 40 var en fin hyllning till Faschings kunnige ljudtekniker.

Per 'Texas' Johansson är också en riktigt begåvad musiker som kan leka fram de mest intressanta tonerna från vilket instrument han än väljer, från den allra minsta till den stora, brummande kontrabasklarinetten, och inte ens i hans mest explosiva solon tappar han musikaliteten. Det var mycket roligt att äntligen få höra honom live igen med nya, spännande låtar.

Cucumber / Banana

Låt oss börja med en rå rankning av den manliga erektionens hårdhetsgrad. Gurka, banan, skalad banan - tofu... Låter det krasst? Den första scenen i TV-serien Cucumber kan låta avskräckande, men vad den gör är att rita upp de hårda konturerna till en värld den sedan målar i alla nyanser och skuggningar som finns. Henry, huvudpersonen som listar livsmedlen, är själv inte en av vinnarna i spelet om uppmärksamhet. Han står litet utanför dansen om fastast rumpa och flest one night stands tillsammans med sin sambo och pojkvän sedan nio år, Lance. En annan variant av lyckligt liv som bög? Men sanningen är ännu jobbigare än så.

De homosexuella männen som myllrar fram i rutan är så många att det först ser ut som en parallell värld - finns det inga heterosexuella längre? Men vad som händer är att vi ser världen med Henrys ögon, och han ser med falkblick de bögar som finns i hans närhet - han ser och han suktar och misströstar. I gayvärlden finns unga killar, medvetna om sin attraktionskraft, retsamma, pilska men kräsna. Där finns också Henry och hans jämnåriga som har levt igenom AIDS-krisen och allmänhetens fientlighet, fram till en nutid där några slagit sig till ro men ändå alltid har en fot inne i den sugande men stränga raggningscirkusen.

Varken Henry eller Lance är nöjda med låsningen i förhållandet, men båda flippar ut på var sitt sätt, och första avsnittet slutar i en mindre kalabalik som överraskar mig och gör mig litet ledsen. Det är långt ifrån det första känslosvallet som serien bjuder på; det kommer att hända mycket värre saker, en riktigt fruktansvärd en, och även många bättre, men det är en njutning hur väl seriens skapare Russell T Davies presenterar och hanterar de här känsliga situationerna.

Varje (reklamtimmeslångt) avsnitt av Cucumber åtföljs av ett hälften så långt avsnitt av serien Banana. De avsnitten följer ofta upp vad som hände i Cucumber, men följer istället en bifigur ur serien som kan ha en helt annan synvinkel. Ett exempel är avsnittet där en pojke som avfärdas som efterhängsen efter en natt med seriens snygging reser till sin bästa väninnas bröllop i hemstaden, där han är hjälten som skakar om allt och får henne att se och drömma igen. Några andra avsnitt följer unga lesbiska tjejer i uppriktiga men missriktade försök till kärlek. Det är som att serien behandlar de unga flickorna (även transsexuella Helen) mer kärleksfullt än de självsäkra killarna och männen, men det kan de behöva, de kära vilsna själarna.

Man kan fråga sig hur relevant en serie med så gott som bara homosexuella huvudpersoner är för en jättestraight, normalstörd svennebanan. Svaret är förstås att man inte behöver hitta någon att identifiera sig med för att bli djupt indragen i vad som händer, och att man får en bättre förståelse för vilka extra relationsproblem det finns i gayvärlden bara är en biverkning av att man följer en otroligt spännande och underhållande TV-serie med karaktärer man bryr sig om. Även om jag egentligen skulle vilja se mycket, mycket mer från Manchesters homosexuella är jag glad att Russel T Davies skapade en avslutad handling, och på de åtta avsnitten (gånger två) hinner han berätta mer än många andra serier.

Astrov på Teater Giljotin

Pjäser som blivit klassiker har ofta blivit det för att de kan ses från många olika håll. Teater Giljotin plockar fram Astrov ur Tjechovs Onkel Vanja och ställer honom ensam på scenen med sina repliker, en svår uppgift som skådespelaren Josef Säterhagen klarar väl.

Under primitiva förhållanden utför han en blodig operation på en fiktiv patient, och berättar för oss om sina misslyckade ingrepp. För oss? Ja, ibland talar han till publiken, i ett parti talar han in i en kamera, i andra ögonblick hörs det att hans repliker är ensidiga, att han borde ha en motpart. I vilket fall som helst är det en ensam, pressad, utlämnad människa vi får se, på väg att brista.

Vad finns det för honom att ty sig till? Träden, talar han om med det närmaste lycka och drömmar i rösten, och att de skall finnas kvar längre än vi är hans målsättning och någon form av tröst. Det kan tyckas litet konstigt att han ger träden så mycket omsorg, när det är människor som drar förbi på hans mottagning med stora och svåra behov - eller är det kanske naturligt, att han är överväldigad av människorna och ser träden som starkare, renare, oberörda av människans småttigheter? De småttigheter som han inte heller själv blir fri från.

Astrov är ensam inför våra ögon, och hans ord är så hårda att han skulle skrämma bort någon som kommer nära. Ändå längtar efter kärlek. Hur skall han få den? Teater Giljotin presenterar en svår frågeställning för oss.

Länk till Teater Giljotins sida om Astrov