Stål av Silvia Avallone

Drömmen om Italien är inredd med apelsinträd, soliga varma dagar och utdragna pastamiddagar med en bullrande familj. Men i verklighetens Italien finns också frustrerade, olyckliga och elaka människor, fast i lågbetalda jobb och en macho-kultur som skadar alla inblandade. Elena Ferrante har berättat om förhållandena för ett femtiotal år sedan, Silvia Avallone berättar att det ser likadant ut än i våra dagar.

Pastamiddagarna på Via Stalingrado är inte alltid aptitliga, och det kan bero på att de måste ätas i hast innan ett skift på stålverket, på att familjens överhuvud grälat och misshandlat sin familj, eller på ren oro för framtiden. Stålverket är den största arbetsgivaren, nästan ett oundvikligt mål för de lokala männen, men varje år skördar den några liv. Den kontroll över sitt eget liv som saknas tar många av männen ut på sina hustrur, döttrar, systrar, som följer sin egen bana från oskyldig lek på stranden till prövande flirt med pojkar.

Mitt på den banan är Francesca och Anna, bästa väninnor, med en nyvunnen skönhet och kvinnliga former. Leken med pojkarna från skolan blir allvarligare och de måste välja på vilket avstånd de vill hålla dem. Men i den alltmer krävande världen är det finaste och mest pålitliga de har vänskapen med varandra, minnena och de hemliga platser där de får vara ifred med sina fantasier.

I boken Stål får många röster komma till tals och skapa en mångfasetterad bild av det hårda, redan utstakade livet i kuststaden Piombino. Min favorit i berättelsen blir faktiskt Lisa, grannflickan som glöms bort i skuggan av de vackra, flitigt uppvaktade Anna och Francesca. Silvia Avallone har lyckats väl med att fånga hennes avundsjuka och revanschlust.

Generellt tycker jag dock inte att bokens språk är så lyckat, och det är mycket möjligt att det beror på skillnader mellan italienska och svenska, även om jag upplever att översättaren har gjort ett bra jobb. Jag tycker att personerna är alltför tunt tecknade, med några övertydliga meningar som gör dem till stereotyper istället för helgjutna människor. Texten byter ibland perspektiv oannonserat mitt i ett stycke, vilket tillsammans med de platta personteckningarna mer ger intrycket av slarv än av avancerad berättarkonst.

Det är ändå stort och välbehövligt av Avallone att teckna ned den här historien om några viktiga, svåra år ur några perspektiv man sällan får höra om. Mina tankar är hos flickorna och kvinnorna och den framtid de kan tänkas skapa sig på egen hand.

Cristóbal Balenciaga Museoa i Getaria

Cristóbal Balenciaga föddes 1895 i den lilla staden Getaria på den spanska nordkusten. Han såg kläderna som hans mor sydde åt familjen hon arbetade hos, blev lärling hos en skräddare och växte upp till att själv designa kläder. I den näraliggande staden San Sebastián fanns en stor kundkrets av välbeställda kunder på semester, vilket gav honom chansen att utveckla sin fina syn för proportioner hos kläder och dess bärare.

I födelsestaden finns ett museum som visar flera av Balenciagas kreationer och berättar om hans karriär. Begåvade desginers som skapade välskräddade och vackra kläder fanns det sedan tidigare; Det som Balenciaga tillförde var att förändra silhuetten på plaggen. Efter tidig inspiration från klassiskt snörda livstycken ur historien, vände Balenciaga på de vedertagna måtten och presenterade en midja som var vid och rundad utåt, en stil döpt efter något så osensuellt som tunnan. Men viktigt för kreationerna var att de var sydda i det rätta tyget för modellen; ett styvt sidentyg som tagits fram tillsammans med den schweiziska tygfirman Abraham. På så sätt behöll plaggen sin tänkta form som en smickrande rundning kring kvinnorna som bar dem.

Den litet senare presenterade A-linjen, vida kragar med speciellt fall och alla andra experimentella silhuetter; alla höll de sig inom skönhetens gränser för att de syddes i noggrant utvalda tyger och fortfarande lät sina bärarinnors personligheter lysa igenom, utan att överta intrycket som ett formexperiment. I alla fall kan vi se det så i efterhand; samtiden uppskattade inte alltid Balenciagas otraditionella volymer. Som det sägs i muséets film om Cristóbal Balenciaga: "Mode anses vackert idag men fult imorgon - konst anses fult idag men vackert imorgon", och Balenciagas design rörde sig från mode till konst. Ändå levde hans modehus kvar på sin hänförda kundkrets tills han själv stängde det och pensionerade sig själv 1968.

Cristóbal Balenciagas kläder hör sedan länge till mina absoluta favoriter av haute couture, och det var en stor glädje att få se så många av plaggen utställda i det fina muséet. De underbara färgkombinationerna, dyrbara broderier och framför allt de figursmickrande modellerna väcker en svårmättad längtan hos mig, men även respekt för hantverket både hos designern och sömmerskorna. Cristóbal Balenciaga finns inte hos oss idag, och jag går alltför sällan på baler, så resultatet av museibesöket blir ett (upprepat) beslut om att bära välsydda, eleganta och aningen vågat färg- och formdesignade kläder i min vardag för att öka glamourfaktorn ett steg. Min souvenir från museishopen blev en sidenscarf.

Länk till Cristóbal Balenciaga Museoa

Fotnot: Tack och lov är hissdörrarnas design av borstat stål mycket förlåtande mot besökare som kommer i sina skrynkliga kläder, småsvettiga av solen och med sandfläckar från surfstranden utanför. I den suddigt reflekterande ytan ser man faktiskt vacker ut, även efter att ha sett trådsmala, välklädda mannekänger i klädskapelser vackra som en dröm. En mycket trevlig designdetalj i muséets generösa arkitektur!

Roger Waters The Wall

Filmens inledande scener är en uppladdning inför det engångs- (tvågångs-)event som biografvisningen av filmen Roger Waters The Wall är. Vi flyttas inte in i själva konserten utan till lugnet efteråt och vägen hem. Men vägen hem leder till en resa med Roger Waters tillbaka i tiden; först till sin farfar George Henry Waters, som dog i Frankrike under första världskriget när sonen, Eric Fletcher Waters, bara var något år gammal. Scenerna från minnesmonumentet är värdiga och understryker sorgen i att människoliv förloras i krig och terrordåd.

Men har vi blivit vaccinerade mot krigshetsande av de stillsamma tankarna? Strax efteråt kastas vi in i en klimaktisk scen från konserten där uniformer med två välkända korslagda hammare, flaggor, ljud- och ljusspel manar fram känslan av en totalitär stat, underkastelse och sammanslutning mot en yttre fiende. Fansen syns jubla när ett flygplan verkar flyga in och släppa bomber mot publiken. Inget ont om de närvarande personerna - hur svårt är det inte att stå emot gruppkänslan när man leds av en idol, en man som uttryckt det man själv känner och tonsatt det till fantastiskt medryckande musik?

Det vi ser från konsertversionen av The Wall som spelats runt om i världen är magnifikt. En stor scen framför ett enormt publikhav, tegelstenarna i väggen som bit för bit byggs upp framför musikerna, effektfulla filmer som projiceras på väggen. I biosalongen får vi också se bandet stå på scenremsan bakom den växande muren. Till slut har de sista luckorna satts igen, och Hey You spelas bakom en intakt vägg.

Det är lätt att identifiera sig med publikbilderna från konserten; de som passionerat sjunger med i Another Brick In The Wall, de som blundar och lyssnar på musiken som i hänryckelse, alla känslor är förståeliga. Och ljudet är högt! Som det skall vara! Och den energiske sjuttioåringens manövrer på scenen möts av förväntningar och jubel.

Men i historien om pojken bakom väggen är som sagt också invävt pusselbitar ur Roger Waters bakgrund; de bitar som kriget tog ifrån honom. Den faderlöse Eric Fletcher Waters lämnade också efter sig en inte ens årsgammal son då han dog under andra världskriget. Två barn i rad vars fäder tagits ifrån dem av krig. Men scenerna då vi tvärtom får se krigsveteraner komma hem och återförenas med sina barn är inte mindre hjärtskärande. Går det att stoppa alla strider genom att vägra att slåss? Frågan är mer komplicerad än så, men Roger Waters gör sin insats genom att påminna om krigets pris, och om faran av att ryckas med av en stark ledare med imponerande effekter.

Filmen avslutas med en trevlig Q&A-session där Waters och Pink Floyd-trummisen Nick Mason svarar på inskickade frågor från fans. Blandningen av nålstick åt varandra, gamla minnen, trummisskämt och allvar blir en fin avrundning på filmen.

Gilead av Marilynne Robinson

John Ames är skröplig och döende, men hans älskade son är bara sju år gammal. Den åldrade pastorn vill skriva ett brev till sonen för att berätta om sig själv och om saker han önskat att han kunnat vara med och berätta under uppväxten. Kanske hoppas han att sonen skall vilja bli pastor som han själv; i vilket fall som helst är hans tro stark och personlig och har stor plats såväl i hans eget liv som i berättelsen.

Pastor John Ames börjar sin historia med fadern och farfadern, en tråd som går ända bak till 1800-talet, slaveriet och amerikanska inbördeskriget. De båda männen var också pastorer i sina dagar, men alla tre skiljer sig åt i karaktären och i utövandet, och det skapar problem i relationerna och till slut en brytning mellan fadern och farfadern.

En av bokens förtjänster är att den beskriver troende inte som en klonad skock av ja-sägare, utan som individer med olika sätt att hantera teologi, vardagspraktik och prövningar. På samma sätt visar den hur sorg och problem kan växa fram även utan onda intentioner; det behövs ingen ogärningsman för att skapa missförstånd och avstånd mellan vänner. Men i berättelsen finns dock en person som är det närmaste att komma en bov, Jack Boughton, äldste son till bäste vännen som är pastor i en annan församling, döpt efter John Ames själv. Robinson beskriver mycket fint hur John Ames genom hela livet kämpat med sina känslor för att älska den ofta felande Jack på ett kristet, förlåtande och inneslutande vis, och hur han nu kämpar för att finna ord som inte skall låta ihåliga utan ärliga och välkomnande, när Jack trevande närmar sig med moraliska frågor.

Något som är slående med boken är att alla huvudpersoner är män, män som har djupa relationer till varandra. Kvinnor finns med som funktioner till männens känslor och handlingar; att behöva gömma familjens livsmedel så att inte svärfadern skall skänka bort dem, att dö ung och bli en tagg i hjärtat för någon resten av livet. Men boken lånar sig inte till mappning mot Bechdeltestet, för den förmedlar intrycket att detta är en blind fläck för berättaren själv, John Ames. Inte ens den älskade men mystiska hustrun som kom in och lyste upp hans liv på ålderns höst; inte ens för henne kan han berätta om det han skriver till sin lille son, och inte tycks han ha tagit sig tid att lära känna henne och förstå vad hon varit med om innan de möttes. Hon blir ett större mysterium och det lockar ännu mer att få veta hennes öde tack vare det här utelämnandet. Tack och lov är det ju hon som gett titeln åt Robinsons senaste roman, Lila, och familjen Boughton står i centrum för boken emellan, Home. Människorna i den lilla staden Gilead förtjänar att tecknas i alla sina nyanser, speciellt av någon så klarsynt som Marilynne Robinson, och jag ser fram emot att läsa de efterföljande böckerna.

Nielsens stråkkvartetter med Den Danske Strygekvartet

Under två konserter på samma helg fick stockholmspubliken chansen att höra alla fyra av Carl Nielsens stråkkvartetter, spelade av de engagerade, rågblonda unga nordmännen i Den Danske Strygekvartet. Det var riktigt bra att kunna höra och jämföra alla kvartetterna med varandra.

Den första stråkkvartetten, först skriven och först framförd vid tillfället, var Stråkkvartett i g-moll (1888/1898). Den unge Nielsens verk hade vissa inslag av folkmusik, och musiken var skön att höra på.

Nästa stråkkvartett, Stråkkvartett i Ess-dur (1900), tillkom under en svår period i Nielsens liv, och säkert är det därför den låter udda. Ett par av satserna fördjupade sig i skärande sorgliga klanger, för att sedan ändå sluta i en glad trudelutt. Det gav ett spretigt och obalanserat intryck - dock må ingen skugga falla över den begåvade ensemblen som spelade intensivt och vackert.

I båda konserterna spelade kvartetten folkmusik innan paus, och inte bara dansk musik utan även låtar från Färöarna, Norge och Sverige (bland annat ett mycket fint arrangemang av Ack Värmeland du sköna). Jag är i vanliga fall inte förtjust i folkmusik; anslaget och den inneboende uppmaningen till dans gör att den förlorar i den komplexitet jag älskar i jazz och klassisk musik. Men i arrangemangen som Den Danske Strygekvartet spelade var det just komplexiteten som tagits tillvara, samt att tempot ibland var stillsammare, och det gjorde musiken mycket njutbar.

Andra konserten inleddes med Stråkkvartett i f-moll (1890), som brann av energi från första takten, och i mitt tycke lät bäst av alla fyra framförda kvartetter. Stämmorna får leva ut i dramatiska slingor utan att tappa bort varandra - en fin balans mellan glädje och tanke.

Den sista kvartetten som spelades var den sist skrivna, Stråkkvartett i F-dur op 44 (1919). Den utforskade några klanger som gränsade till modernare, disharmoniska ackord, men inom traditionella ramar. Generellt höll den sig till mindre gester, men var ett gediget verk värt att lyssna på ofta.

Extranumren vid båda konserterna var koraler skrivna av Carl Nielsen, sånger som de tre danskarna vuxit upp med. Spelade i sköna stämmor som klingade som änglasång var koralernas melodier i sig själva sagolikt vackra, och jag kommer att söka upp koralerna för att få höra mer av dem. Av Den Danske Strygekvartet vill jag också gärna höra mer.

Basquiat på Guggenheim Bilbao

Det första jag hörde om Jean-Michel Basquiat var att han var överskattad. Sådant väcker dubbla känslor hos mig: å ena sidan vet jag att konstvärlden har lätt för att hetsköpa några upphöjda konstnärer mer för nyhetsvärde och investeringsvärde, å andra sidan vill jag hellre upptäcka att konstnären har talang och verkligen är värd sitt pris.

Basquiat målade till synes enkla tavlor; ilskna streck, tjocka konturer, starka färger mot varandra, motiv från New Yorks gator. Men de är inte simpla. De visar en verklighet som inte syns på konst tidigare; svarta män som starka och segrande, till exempel i bilderna av framgångsrika boxare. Den återkommande silhuetten av en man med några spretiga hårtestar var ett självporträtt.

Guggenheim Bilbao gör ett bra jobb med att förklara stämningen under tiden Basquiat verkade, och detaljer i de många verken av honom. Systern berättar att de växte upp i ett fattigare område, men hade årskort till muséer och såg mycket konst som barn.

När New Yorks konstscen upptäckte Basquiat blev han en del av vänkretsen till Andy Warhol, en av flera han samarbetade med om konstverk. Basquiats tavlor började säljas till svindlande priser, och ryktena om hype utan innehåll började, som så ofta. Tragiskt nog dog Jean-Michel Basquiat 1988 vid 28 års ålder, vilket spädde på spekulationerna i hans konst.

Basquiat och Warhol

Därför är det fint att Guggenheim Bilbao ställer ut så många av Basquiats verk för att ge tillfälle att bilda sig en egen uppfattning om dem. Även om några av dem är svårbegripliga och mindre intressanta för mig, speciellt de med mycket text där jag alltid har svårt att följa konstnärens intentioner, finns det rikedom och djup i de verk han hann framställa under sin korta bana.

Länk till Guggenheim Bilbaos sida om Basquiat: Now's the Time

Jag är med bandet av Pamela des Barres

Pamela des Barres är känd som världens främsta groupie. Låter det sorgligt? Det var inte så det kändes när hon älskade sig igenom 1960- och 1970-talet, under åren av free love och artister som ville lösa upp konventioner och frigöra både kropp och själ. Och det är älska det handlar om, för som hon berättar det själv blir hon förälskad gång på gång i karismatiska rockmusiker.

Pamela Miller, som hon hette då, levde nära rockscenen i Los Angeles under en tid då många talangfulla musiker startade band och spelade på mindre klubbar. Pamela gick ofta på konserter och hänfördes av musiken och musikerna. Hon är generös med att beskriva hur snygga männen är som hon faller för, och lika generös med att beskriva hur vackra hennes väninnor är. Hon verkar vara en öppen och kärleksfull människa, en som blomstrade i den skönt flummiga kaliforniska kulturen och tack och lov inte blev skadad av droger, som flera av hennes vänner blev. Och Pamela älskade verkligen musiken, och säger själv att hon upplevde att det hon gav tillbaka till musikerna var mindre än de underbara upplevelser de gav henne.

Pamelas förälskelser var en fruktsam blandning av idoldyrkan och äkta kärlek, och på sitt eget sätt lyckades hon hela tiden balansera flickrumsförälskelserna i en begåvad musiker med de mindre kända pojkvänner hon hade i verkliga livet, utan att det kändes oärligt. Hon kunde ha en pojkvän, tråna efter en gift musiker och samtidigt önska sig i julklapp att få ligga med Mick Jagger. Det går inte att döma hennes moral när de flesta människorna/männen hon träffade levde på precis samma sätt.

Men Pamela ville inte bara vara en hangaround som låg med stjärnorna. Som hon levde bland alla begåvade människor ville hon själv vara kreativ. Hon designade och sydde skjortor som blev populära, men självklart drog musiken mest. En lycka i hennes liv var att hon lärde känna Frank Zappa och hans fru Gail, inte minst för att hon i perioder fick bo hos dem och ta hand om deras barn Dweezil och Moon. Mister Zappa, som hon kallade honom, uppmuntrade de unga kvinnorna som hängde runt honom och hans band att bilda ett eget band, uppträda och spela in en skiva. GTO, som kunde utläsas som Girls Together Outrageously eller andra ordkombinationer beroende på humör, blev dock inget bestående fenomen, men de är ett fint bevis på kärleken och (oftast) respekten som fanns mellan musikerna och deras entourage.

Pamela des Barres ger oss scener ur sina förhållanden och one night stands med kändisar som Jimmy Page, Keith Moon och Don Johnson. Många gånger krossades hennes hjärta, men det tycks ha läkt snabbt och varit redo för nya erövringar. Dagboksanteckningar och brevväxlingar med artisterna från den tiden lär ha varit en stor hjälp att minnas alla äventyr. Hon skriver snabbt, entusiastiskt och litet rörigt, vilket stämmer med hennes glada och öppna personlighet. Jag är inte avundsjuk på livet hon levde - mitt hjärta och min hälsa skulle nog ha varit i fara - men jag är glad för hennes skull att hon fick ut det hon önskade av livet och hade så himla kul under en riktigt spännade period i nutidshistorien.