Klockan sju börjar dagskiftet på akutintaget på undervisningssjukhuset i Pittsburgh. Några av de tjänstgörande där är medicinstudenter på sina första pass någonsin, och får praktisera sina kunskaper under de mest stressande omständigheter man kan tänka sig. Det är stor variation på vad patienterna som kommer in har för problem. Någon rullas hastigt in från ambulans med krosskador från en fallande högtalare, andra har smärtor som först inte verkar så speciella men visar sig dölja något svårare.
Timme för timme följer TV-serien The Pitt olika läkare och sköterskor när de hanterar vad som händer under sitt skift. När ansvarig läkare för akuten, Dr. Robinavitch som kallas Robby, kliver in på morgonen ser vi med hans ögon alla människor i den redan överfulla väntsalen, men också tillbakablickar till Covid-tiderna när alla var nogsamt maskerade och arbetade under ännu mer osäkerhet.
De olika fallen kan utveckla sig på skilda sätt under timmarnas gång. Medicinska komplikationer kan förändra läget, men också patientens eller anhörigas reaktioner. Många av patienterna ser vi bara blödande, under akut operation, andra hinner vi för ett ögonblick följa som människor påverkade av sin sjukdom eller skada. Mitt under ett katastrofalt läge med många skottskadade patienter stannar kamerans blick för en stund vid en kvinna utan större skador, men som överväldigad av situationen bryter ihop och gråter utan ljud.
Det är tack och lov inte relationer mellan de anställda som står i fokus för serien The Pitt, utan utmaningarna för läkarna och sköterskorna: att i de värsta lägena vara klar i skallen, kunna avgöra läget och veta vad som behöver göras. Men ingen av läkarna kan heller lämna privatlivet helt utanför, och den stressen blandas med kraven på att arbeta snabbt, korrekt och helst utan paus i tolv timmar.
I andra säsongen gör sig också omvärldsproblem påminda. En man som inte har försäkring för att täcka sina vårdkostnader lämnar sjukhuset innan han fått den hjälp han behöver. Vid ett annat tillfälle stövlar ICE in och skapar än mer kaos och oro bland såväl skadade patienter som sköterskor och läkare. Och allt detta sker den fjärde juli, vilket betyder extra många skador av fyrverkerier och fyllebråk.
En trovärdig del i den nyanserade framställningen är att personerna tycker olika om varandra. Den som är en stöttepelare för den ena kan vara en skitstövel för den andra. I andra säsongen märker vi det ännu mer, och där får vi även se den redan så utsatte Dr. Robby krackelera och bete sig som en skitstövel mot några i personalen. Det är bra att ingen framställs som ofelbar. Dock vill jag hoppas att de personliga problemen inte tar ännu mer plats i den tredje säsong som jag redan längtar efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar