Länge disputerades det om The Two Noble Kinsmen verkligen var en Shakespeare-pjäs, men det senaste budet är att barden skrev den 1634 tillsammans med John Fletcher, och att det alltså är den sista han skrev innan han flyttade tillbaka till Stratford-Upon-Avon. En introduktion av den rättrådige kung Theseus av Aten, hans hustru Hippolyta och hennes syster Emilia följs av de två ädla ynglingarna Arcite och Palamon, de som nämns i styckets titel.
De båda unga männen har förgäves kämpat för den orättrådige kung Kreon i Thebe, och är nu fängslade vid kung Theseus hov. Så grymt att i unga år spärras in på många år och förlora chansen att leva ett vanligt och fritt liv, med en älskad hustru och familj! Men de två fränderna tröstar sig med att de faktiskt har varandra... tills nästa ögonblick, då de ser den sköna Emilia utanför sitt fängelsefönster, blir passionerat förälskade i henne båda två, och därför blir varandras största fiender.
Jag må ha fel, men min gissning är att historien var tänkt att uppfattas som allvarlig, och pojkarnas känslor som starka men äkta och ädla. Det är i alla fall min första känsla när jag lever mig in i deras sorgliga öde som fängslade och utlämnade åt varandra. Men föreställningens publik skrattar åt det och åt grälet som strax följer, och visst är de starka känslosvängningarna litet roliga. Kanske är jag alltför blödig, för även den komiska sidohistorien med fångvaktarens dotter som blir olyckligt kär i Palamon och sedan galen gör mig litet beklämd. Men nej, det är ändå en lätt ton på hela föreställningen, och flickans öde blir ändå lyckligt... till skillnad från många av huvudpersonerna.
Att The Globe är en teater med himlen som tak gör att skådespelarna behöver tappa sin dramatiska ådra på ytterligare några droppar för att nå hela publiken. Tyvärr gör det framförandet stelt och alltför teatraliskt hos hela den atenska kungafamiljen och deras gäster, vilket inte bådar gott när man börjar se pjäsen. Men i de många dialogerna mellan Palamon och Arcite hittar Paul Stocker och Bryan Dick den rätta balansen mellan att visa långvarig vänskap och intimitet, och att nå ut till publiken. Festlighet och gamman får sin plats när det dansande teatersällskapet drar in, och då främst i form av fångvaktarens galna dotter, ypperligt spelad av Francesca Mills. Vi får höra Emilia begrunda hur underligt det är att två män hon inte känner skall strida till döds om hennes kärlek. Om bara de två ädlingarna också hört henne, kanske pjäsen slutat annorlunda?
Länk till Shakespeare's Globes sida om The Two Noble Kinsmen
De båda unga männen har förgäves kämpat för den orättrådige kung Kreon i Thebe, och är nu fängslade vid kung Theseus hov. Så grymt att i unga år spärras in på många år och förlora chansen att leva ett vanligt och fritt liv, med en älskad hustru och familj! Men de två fränderna tröstar sig med att de faktiskt har varandra... tills nästa ögonblick, då de ser den sköna Emilia utanför sitt fängelsefönster, blir passionerat förälskade i henne båda två, och därför blir varandras största fiender.
Jag må ha fel, men min gissning är att historien var tänkt att uppfattas som allvarlig, och pojkarnas känslor som starka men äkta och ädla. Det är i alla fall min första känsla när jag lever mig in i deras sorgliga öde som fängslade och utlämnade åt varandra. Men föreställningens publik skrattar åt det och åt grälet som strax följer, och visst är de starka känslosvängningarna litet roliga. Kanske är jag alltför blödig, för även den komiska sidohistorien med fångvaktarens dotter som blir olyckligt kär i Palamon och sedan galen gör mig litet beklämd. Men nej, det är ändå en lätt ton på hela föreställningen, och flickans öde blir ändå lyckligt... till skillnad från många av huvudpersonerna.
Att The Globe är en teater med himlen som tak gör att skådespelarna behöver tappa sin dramatiska ådra på ytterligare några droppar för att nå hela publiken. Tyvärr gör det framförandet stelt och alltför teatraliskt hos hela den atenska kungafamiljen och deras gäster, vilket inte bådar gott när man börjar se pjäsen. Men i de många dialogerna mellan Palamon och Arcite hittar Paul Stocker och Bryan Dick den rätta balansen mellan att visa långvarig vänskap och intimitet, och att nå ut till publiken. Festlighet och gamman får sin plats när det dansande teatersällskapet drar in, och då främst i form av fångvaktarens galna dotter, ypperligt spelad av Francesca Mills. Vi får höra Emilia begrunda hur underligt det är att två män hon inte känner skall strida till döds om hennes kärlek. Om bara de två ädlingarna också hört henne, kanske pjäsen slutat annorlunda?
Länk till Shakespeare's Globes sida om The Two Noble Kinsmen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar