Handlingen i Giacomo Puccinis enaktsopera Häxorna är hemsk: ungdomarna Anna och Roberto förlovar sig, men innan de gifter sig måste Roberto resa bort och hämta ett arv. Då förförs han och är otrogen mot Anna, som dör av brustet hjärta. Som hämnd kallas le Villi, mäktiga älvor, fram ur skogen och tvingar Roberto att dansa till han dör. Det är en kuslig historia som kanske ändå gett tröst åt svikna unga kvinnor och förhoppningsvis hindrat några unga män från att vara otrogna mot sin kärlek.
I Kamraternas version, regisserad av Aurelia le Huche, inleder vilien Myrtha (Hanna Edh) med att viskande påminna om ungdomslekar i skogen, att springa tillsammans och känna marken genom fötterna. Naturen är insmugen i civilisationen i form av silhuetter av växter som projiceras på Anna. Men nu är det dags för livet som människa, tillsammans med de andra prydligt klädda byborna. Och kärleken som Anna och Robert (Heddie Färdig och Daniel Ralphsson) sjunger om, välsignade av mor Carolina (Karolina Blixt) är så vacker och välkomnande. Musiken är ljuvlig och alla är välvilliga - hur kan något gå fel?
Ändå sviker Roberto sin väntande Anna. Men när hon dör kastar hon av sin trånga klänning och blir en av de starka vilierna, som lockande och sedan skrämmande tar sig an Roberto och får honom att dansa sig till döds. Den skickliga lilla orkestern, alla sånginsatser och den kongeniala koreografin samverkar till att väva den spännande sagan framför våra ögon och öron.
Några av detaljerna i uppsättningen tycker jag extra mycket om. Programbladet pryds av en bild som ser föråldrad ut, som att de två aktörerna på bilden är kvinnor från en annan tid som vi inte längre har så mycket gemensamt med. Men så lyses scenen upp och de två tar plats som levande människor av kött och blod, och allt som händer efteråt blir personligt.
Det jag nästan älskar mest av allt är dock blomstersmyckningen kring viliernas skrev, och hur de under föreställningen med sina gester framhäver sin mittpunkt och låter blommorna liksom avsöka rummet som känselspröt. Snippa-power! Inte för att jag skulle vilja se ett sådant mode i min vardag, men här stämmer det precis med personligheterna hos de vitklädda men alls inte oskuldsfulla vilierna.
Precis som tidigare är Kamraternas operauppsättning något att se fram emot när sommaren kommer. I år följs dessutom varje föreställning av en minikonsert där musiker och sångare ur ensemblen framför intressanta verk, olika varje gång. Tack för er fina kulturgärning, Kamraterna!
Länk till Kamraternas hemsida
I Kamraternas version, regisserad av Aurelia le Huche, inleder vilien Myrtha (Hanna Edh) med att viskande påminna om ungdomslekar i skogen, att springa tillsammans och känna marken genom fötterna. Naturen är insmugen i civilisationen i form av silhuetter av växter som projiceras på Anna. Men nu är det dags för livet som människa, tillsammans med de andra prydligt klädda byborna. Och kärleken som Anna och Robert (Heddie Färdig och Daniel Ralphsson) sjunger om, välsignade av mor Carolina (Karolina Blixt) är så vacker och välkomnande. Musiken är ljuvlig och alla är välvilliga - hur kan något gå fel?
Ändå sviker Roberto sin väntande Anna. Men när hon dör kastar hon av sin trånga klänning och blir en av de starka vilierna, som lockande och sedan skrämmande tar sig an Roberto och får honom att dansa sig till döds. Den skickliga lilla orkestern, alla sånginsatser och den kongeniala koreografin samverkar till att väva den spännande sagan framför våra ögon och öron.
Några av detaljerna i uppsättningen tycker jag extra mycket om. Programbladet pryds av en bild som ser föråldrad ut, som att de två aktörerna på bilden är kvinnor från en annan tid som vi inte längre har så mycket gemensamt med. Men så lyses scenen upp och de två tar plats som levande människor av kött och blod, och allt som händer efteråt blir personligt.
Det jag nästan älskar mest av allt är dock blomstersmyckningen kring viliernas skrev, och hur de under föreställningen med sina gester framhäver sin mittpunkt och låter blommorna liksom avsöka rummet som känselspröt. Snippa-power! Inte för att jag skulle vilja se ett sådant mode i min vardag, men här stämmer det precis med personligheterna hos de vitklädda men alls inte oskuldsfulla vilierna.
Precis som tidigare är Kamraternas operauppsättning något att se fram emot när sommaren kommer. I år följs dessutom varje föreställning av en minikonsert där musiker och sångare ur ensemblen framför intressanta verk, olika varje gång. Tack för er fina kulturgärning, Kamraterna!
Länk till Kamraternas hemsida
Foto: José Figueroa |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar