I år, år 2016, är det hundra år sedan chokladfabriken i Sundbyberg startades, som en avknoppning av det norska godisbolaget Freia. Även om det inte kunde börja produceras choklad förrän tre år senare är det 1916 som gäller som startåret - undertecknad minns hur hon som tonårig fabriksarbeterska tillsammans med alla andra anställda fick en guldklocka till 75-årsjubiléet år 1991.
Grundaren Johan Trone-Holst och hans efterföljare var alltid måna om att erbjuda sina anställda en harmonisk vistelsemiljö, med konstverk i salarna och parken till avkoppling. Sedan godisproduktionen flyttats bort från Sundbybergsfabriken står numera den vackra Marabouparken öppen för allmänheten, och en av laboratoriebyggnaderna är omvandlad till konsthall. I sommar visar konsthallen en utställning om företaget Marabou, och det är både ett nöje att se de lockande chokladförpackningarna och intressant att se ett stycke nittonhundratalshistoria.
Det är tankeväckande att se svartvita foton från grinden med erbjudanden om trivsamma arbeten till "flickor och fruar", liksom berättelserna om chokladförsäljarna på biografer under 1900-talets första halva. Som sötsugen artonåring verkade ett jobb i chokladfabrik som en dröm, vilken väl på plats visserligen kunde vara tuff och krävande, men som aldrig helt förlorade lystern under åren jag jobbade vid löpande bandet och i laboratoriet. Även om omsättningen var hög för att många gick vidare till studier eller andra jobb, fanns det också människor som arbetat i till exempel kokeriet i tjugotals år, och jag hade stor respekt för deras fingertoppskänsla för maskinerna. I utställningsmaterialet finns intervjuer med motsvarande långtidsanställda i företagstidningen, och det är intressant att läsa såväl om deras arbeten som fritidssgöror.
Också spännande är att se reklamfilmerna från olika decennier och hur tonen i dem förändras. Under tider av ransonering och knappa inkomster hade ju sötsaker en annan ställning än idag, när socker med dubbla måttstockar ritas upp som en "synd" som man dels skall "unna sig" och dels skämmas för. I flera av reklamsekvenserna framhålls att varje mjölkchokladkaka innehåller ett helt glas mjölk, och i en reklamfilm visas till och med den nöjda koskocken som bidrar med nyttigheterna!
Ur Marabous arkiv visas många vackert formgivna chokladkartonger och reklamartefakter med namn på försvunna och kvarlevande produkter. Marabous godis har varit en viktig ingrediens i mångas liv, och det är fint att företaget vårdar sin historia och visar upp den. Utställningen visar dock inte så många bilder och föremål från senare år, vilket kan vara ett medvetet val men också kan vara slarv och omlagda prioriteringar efter de senaste decenniernas företagsuppköp. Det vore synd om det kära inarbetade märket vattnades ur och stoltheten över de egna uppfinningarna vittrade bort. Den sortens brand building kan klistras på utifrån men blir aldrig lika genuin som när den kommer inifrån, från produktutvecklare och maskinoperatörer som verkligen kan sina saker och är lojala med ett företag som förstår att uppskatta dem och inte bara trixar med produktionen av bokföringsskäl.
Länk till Marabouparkens sida om utställningen
Grundaren Johan Trone-Holst och hans efterföljare var alltid måna om att erbjuda sina anställda en harmonisk vistelsemiljö, med konstverk i salarna och parken till avkoppling. Sedan godisproduktionen flyttats bort från Sundbybergsfabriken står numera den vackra Marabouparken öppen för allmänheten, och en av laboratoriebyggnaderna är omvandlad till konsthall. I sommar visar konsthallen en utställning om företaget Marabou, och det är både ett nöje att se de lockande chokladförpackningarna och intressant att se ett stycke nittonhundratalshistoria.
Det är tankeväckande att se svartvita foton från grinden med erbjudanden om trivsamma arbeten till "flickor och fruar", liksom berättelserna om chokladförsäljarna på biografer under 1900-talets första halva. Som sötsugen artonåring verkade ett jobb i chokladfabrik som en dröm, vilken väl på plats visserligen kunde vara tuff och krävande, men som aldrig helt förlorade lystern under åren jag jobbade vid löpande bandet och i laboratoriet. Även om omsättningen var hög för att många gick vidare till studier eller andra jobb, fanns det också människor som arbetat i till exempel kokeriet i tjugotals år, och jag hade stor respekt för deras fingertoppskänsla för maskinerna. I utställningsmaterialet finns intervjuer med motsvarande långtidsanställda i företagstidningen, och det är intressant att läsa såväl om deras arbeten som fritidssgöror.
Också spännande är att se reklamfilmerna från olika decennier och hur tonen i dem förändras. Under tider av ransonering och knappa inkomster hade ju sötsaker en annan ställning än idag, när socker med dubbla måttstockar ritas upp som en "synd" som man dels skall "unna sig" och dels skämmas för. I flera av reklamsekvenserna framhålls att varje mjölkchokladkaka innehåller ett helt glas mjölk, och i en reklamfilm visas till och med den nöjda koskocken som bidrar med nyttigheterna!
Ur Marabous arkiv visas många vackert formgivna chokladkartonger och reklamartefakter med namn på försvunna och kvarlevande produkter. Marabous godis har varit en viktig ingrediens i mångas liv, och det är fint att företaget vårdar sin historia och visar upp den. Utställningen visar dock inte så många bilder och föremål från senare år, vilket kan vara ett medvetet val men också kan vara slarv och omlagda prioriteringar efter de senaste decenniernas företagsuppköp. Det vore synd om det kära inarbetade märket vattnades ur och stoltheten över de egna uppfinningarna vittrade bort. Den sortens brand building kan klistras på utifrån men blir aldrig lika genuin som när den kommer inifrån, från produktutvecklare och maskinoperatörer som verkligen kan sina saker och är lojala med ett företag som förstår att uppskatta dem och inte bara trixar med produktionen av bokföringsskäl.
Länk till Marabouparkens sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar