Mot slutet av sitt liv vill den namnlöse berättaren förklara två underliga och sammanhängande händelser i sitt liv för barnbarnet Anni. Herr Adamson är mannen som dök upp i grannträdgården när han var en liten pojke, och lockade med honom på en farlig men spännande upptäcktsresa i efterkrigstidens Basel. Herr Adamson behövde pojkens hjälp för själv var han död; osynlig för alla andra och oförmögen att plocka upp den förseglade väskan han gömt i sitt tidigare liv.
Förutom några onödigt fåniga detaljer är det ett spännande äventyr som inleder boken. Men så börjar Herr Adamson berätta om precis hur det går till i dödsögonblicket och hur det kommer sig att bara en specifik pojke kan se honom, och det blir en långrandig redovisning med för många detaljer. Inte ens den efterföljande vandringen genom dödsriket blir så spännande som den skulle ha kunnat vara! Tvärtom blir den, liksom det påföljande uppdykandet i Mykonos, som småroliga pusselbitar i ett pojkboksäventyr där inget är på allvar.
Än värre blir det i bokens sista halva, där pojkens barndomsintresse för navajo-indianer och självstudier i deras svåra språk utgör grunden för en pinsamt naiv utflykt till en plats i Amerika där den nu vuxne mannen visar sig kunna tala det svåra språket flytande. Under alla dessa händelser skymtar hustrun och dottern endast förbi i farten, men det är inte som att människorna i fokus heller har några djupare personligheter.
För ett tjugotal år sedan läste jag Der blaue Siphon av Urs Widmer och minns den som drömsk och intressant, så jag blev överraskad av den barnsliga tonen och den simpla handlingen i Herr Adamson. Det tar emot att skriva ned en bok om döden av en nyss avliden författare, men Herr Adamson är enbart putslustig och inte alls minnesvärd. Jag får nog plocka fram Der blaue Siphon och leta efter de goda kvaliteterna för att nyansera min bild av Urs Widmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar