Harry Burden är en konstnär som figurerat i utkanten av New Yorks konstvärld - god vän med konsthandlarna och deras gunstlingar, men alltid själv förbisedd. Hennes genomtänkta plan skall placera hennes livsverk i konstvärldens centrum och ge de föregivna kännarna en behövlig knäpp på näsan. Med hennes egna ord:
Siri Hustvedts nya bok handlar om något jag själv är mycket intresserad av: filosofin bakom de konstverk som någon skapat, hur de tar emot, och hur olika kvinnor och män behandlas. Orättvis behandling av kvinnliga konstnärer har pekats ut, en del har försökt och försöker rätta till obalansen, och vi har fler och fler kvinnliga mästare som respekteras och refereras av såväl kvinnor som män: Cindy Sherman, Tracy Emin och i vårt eget land Karin Mamma Andersson och Cecilia Edefalk. Men det finns ett steg till i identitetstrappan, och det är att vara så självsäker att man kan driva med konstnärsrollen och fortfarande bli respekterad. Det steget är uteslutande förbehållet män, som Andy Warhol, Jeff Koons och Dan Wolgers, med det notabla undantaget Sturtevant.
Det är inte riktigt detta, utan en upprättelse av sin egen originalitet som Harry Burden är ute efter, när hon låter tre män i tur och ordning ta på sig ägarskapet för, "vara masker" för, tre utställningar hon skapar. Boken beskriver det här avancerade skeendet i form av en postum sammanställning av glimtar skapelseprocessen, recensioner, intervjuer med närstående, och stycken ur Harrys spännande stora samling av anteckningsböcker betitlade från A till Z. På så sätt får man olika synvinklar med helt olika åsikter om förloppet, och därtill väldigt mycket av filosofin kring betydelsen av konstverken - bådadera är något som fascinerar mig mycket.
Harrys anteckningar är fulla av citat från filosofer och författare genom världshistorien, tack och lov förklarade i fotnötter av en nitisk redaktör. Det ger en upppfattning om hur beläst hon är, och indirekt (min tolkning) att hon inte är en kändis-wannabe utan någon som vill bli sedd för vad hon skapar.
Vid ett tillfälle i boken talar Harry om James Tiptree, en SF-författare som delade läsekretsen i två läger när det uppdagades att hon var kvinna. Harrys ögon lyser när hon talar om henne, och jag känner att det är på samma sätt jag lyser av iver och bara vill läsa vidare. För mig är det här mer spännande än någon kriminalroman, och inte bara för att det finns några antydda mysterier vars upplösning jag vill veta, utan för att jag njuter av Harrys intellektuella lek, omgivningens kommenterarer, beskrivningen av konstverken (vilka jag önskar att jag kunde gå och se någonstans) och så mycket mer. När jag läste Hustvedts The Summer Without Men var jag besviken på den kyliga berättarrösten och de kvasifilosofiska utläggningarna om kvinnligt och manligt, men här är tonen helt rätt för mig.
En viktig aspekt av boken är att den skildrar Harry som en hängiven konstnär med ett temperament som ibland kunde störa eller skrämma andra. Hennes två barn kan minnas vredesutbrott och misslyckanden, men som mindre bubblor i ett annars gott moderskap. På det sättet liknar hon i mina ögon både en typiskt manlig konstnär och en typiskt kvinnlig omhändertagerska - hon behövde inte välja, hon var båda.
Jag läste boken snabbt och intensivt, som en uppfriskande dryck man inte visste att man behövde. Nu är jag omtumlad och lycklig över den intelligens som finns i världen och att Siri Hustvedt har fångat några delar av den mellan bokpärmarna.
Fler böcker av Siri Hustvedt:
The Summer Without Men
I, Harriet Burden, hereby confess that my diverse fantasies were driven:
1. by a general desire for revenge against twits, dunderheads, and fools,
2. by an ongoing, wrenching intellectual isloation that resulted in loneliness because I roamed in too many books that no one could talk to me about,
3. by a growing sense that I had always been misunderstood and was madly begging to be seen, truly seen, but nothing I did made any difference.
Det är inte riktigt detta, utan en upprättelse av sin egen originalitet som Harry Burden är ute efter, när hon låter tre män i tur och ordning ta på sig ägarskapet för, "vara masker" för, tre utställningar hon skapar. Boken beskriver det här avancerade skeendet i form av en postum sammanställning av glimtar skapelseprocessen, recensioner, intervjuer med närstående, och stycken ur Harrys spännande stora samling av anteckningsböcker betitlade från A till Z. På så sätt får man olika synvinklar med helt olika åsikter om förloppet, och därtill väldigt mycket av filosofin kring betydelsen av konstverken - bådadera är något som fascinerar mig mycket.
Harrys anteckningar är fulla av citat från filosofer och författare genom världshistorien, tack och lov förklarade i fotnötter av en nitisk redaktör. Det ger en upppfattning om hur beläst hon är, och indirekt (min tolkning) att hon inte är en kändis-wannabe utan någon som vill bli sedd för vad hon skapar.
No one rejoices more in revenge than women, wrote Juvenal. Women do most delight in revenge, wrote Sir Thomas Browne. Sweet is revenge, especially to women, wrote Lord Byron. And I say, I wonder why, boys. I wonder why.
Vid ett tillfälle i boken talar Harry om James Tiptree, en SF-författare som delade läsekretsen i två läger när det uppdagades att hon var kvinna. Harrys ögon lyser när hon talar om henne, och jag känner att det är på samma sätt jag lyser av iver och bara vill läsa vidare. För mig är det här mer spännande än någon kriminalroman, och inte bara för att det finns några antydda mysterier vars upplösning jag vill veta, utan för att jag njuter av Harrys intellektuella lek, omgivningens kommenterarer, beskrivningen av konstverken (vilka jag önskar att jag kunde gå och se någonstans) och så mycket mer. När jag läste Hustvedts The Summer Without Men var jag besviken på den kyliga berättarrösten och de kvasifilosofiska utläggningarna om kvinnligt och manligt, men här är tonen helt rätt för mig.
En viktig aspekt av boken är att den skildrar Harry som en hängiven konstnär med ett temperament som ibland kunde störa eller skrämma andra. Hennes två barn kan minnas vredesutbrott och misslyckanden, men som mindre bubblor i ett annars gott moderskap. På det sättet liknar hon i mina ögon både en typiskt manlig konstnär och en typiskt kvinnlig omhändertagerska - hon behövde inte välja, hon var båda.
Jag läste boken snabbt och intensivt, som en uppfriskande dryck man inte visste att man behövde. Nu är jag omtumlad och lycklig över den intelligens som finns i världen och att Siri Hustvedt har fångat några delar av den mellan bokpärmarna.
Fler böcker av Siri Hustvedt:
The Summer Without Men
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar