Tor Aulins violinkonsert i Konserthuset

I sommarmånaden augusti brukar Kungliga Filharmonikerna värma upp inför säsongen med efterlängtade sommarkonserter. Till den första hade man lånat in dirigenten Manuel López-Gómez, ännu en begåvning framväxt ur Venezuelas El Sistema. Först en talande inledning: Richard Wagners Förspel till Mästersångarna i Nürnberg (1867), som orkestern har spelat en gång tidigare i år. Det är ett verk med stora nyanser i berättandet, men med möjlighet till överslag i pampighet. Men även den här gången tyglades känsloutbrotten så att de inte blev övermäktiga.

 Därnäst kom ett verk som borde spelas oftare: Tor Aulins Violinkonsert nr 3 i c-moll (1896), mycket väl spelat av Christian Svarfvar. Första satsen inleds av ömtåliga harmonier från blåsinstrumenten, varvade med ett mer känslosamt parti från soloviolinen, innan övriga stränginstrument får ansluta. Hela konserten är intrikat komponerad; originell men ändå i en klassisk tradition, jämfört med impressionisterna några decennier senare. Orkester, soloviolinist och dirigent skapade tillsammans ett mycket fint framförande, precis som konserten förtjänade. Som extranummer gav oss Svarfvar, tillsammans med fyra stråkar ur orkestern, Gabriel's oboe, musik av Ennio Morricone ur filmen The Mission, och den lät rik och vacker.

Den stora avslutningen var Antonín Dvoraks underbara Symfoni nr 9 e-moll "Från den nya världen" (1893), full av medryckande melodier och med en kraft som en brusande flod. Men det är inte bara en flod, det är naturen och historien och människorna som driver framåt i musiken. I vanliga fall brukar Kungliga Filharmonikerna vara bra på att spela på maxvolym utan att förlora i nyanser och detaljer. Idag lät de kanske aningen yvigare, men inte alls slarvigt utan fortfarande gediget. Energin och glädjen spred sig bland såväl på scenen som hos den tacksamma publiken, och det blev ett riktigt bra slut på konserten.