Blandings Castle av P.G. Wodehouse

I vanliga fall brukar jag inte välja sommarlektyr som är lätt på alla sätt och vis, utan snarare tjocka, tunga böcker som jag bara har tid och ork för när jag kan sitta i en solstol flera timmar om dagen. Men den här sommaren ville jag förgylla med något som kändes lättsamt, underhållande och ändå intelligent, och jag tyckte att det var på tiden att jag läste något av P.G. Wodehouse, så jag plockade upp Blandings Castle från 1935.

Jeeves och Wooster får ständigt nya beundrare, men i sin rika bokproduktion hann Wodehouse med att skapa flera andra originella karaktärer. På Blandings Castle bor Lord Emsworth, vars omsorg om sina prisbelönta pumpor och grisar ofta uttrycker sig i selektiv dövhet inför andras diskussioner. Det tycks heller inte finnas någon ände på hur många ungdomar i giftastagen som finns i hans familj, och hur missriktade deras egna äktenskapsplaner är i Lord Emsworths systers ögon. Men Lord Emsworth bedömer unga män efter hur trädgårdskunniga de är, och tack vare lämpliga missuppfattningar och allmän förvirring löser det sig alltid till det bästa i varje kapitel.

P.G. Wodehouse skrev flera böcker om Blandings Castle, men denna den första volymen innehåller enbart ett halvdussin berättelser om Lord Emsworth, följt av en om Bobbie Wickham och fem om The Mulliners of Hollywood, vilka alla också dyker upp i senare historier. De första i den här sviten följer samma spår av unga män som behöver överkomma motstånd och visa sig värdiga en ung kvinnas hand, vilket är charmerande men aningen repetitivt. Det är de sista kapitlen jag tycker om, där Wodehouse lockar stor humor ur absurda förhållanden i Hollywoods filmateljéer.

Under trettiotalet och framåt arbetade Wodehouse som manusförfattare i Hollywood, vilket ger extra tyngd åt de många tjuvnyp han ger åt manusförfattare för att inte tala om studiomogulerna. Här ett citat som inleder berättelsen om Bulstrode Mulliners arbete som manusförfattare åt 'Jacob Z. Schnellenhamer, President Perfecto-Zizzbaum Motion Picture Corp.'

My nephew, Mr. Mulliner hastened to explain, was not an author. ... Very few of those employed in writing motion-picture dialogue are. The executives of the studios just haul in anyone they meet and make them sign contracts. Most of the mysterious disappearances you read about are due to this cause. Only the other day they found a plumber who had been missing for years. All the time he had been writing dialogue for the Mishkin Brothers. Once having reached Los Angeles, nobody is safe.

Wodehouse smarta prosa, som beskriver överdrivna situationer med ett återhållet ordval, når en höjdpunkt i kapitlen om Hollywood. Med överraskande insikt beskrivs också en filmstjärnedivas återkommande raseriutbrott, för vilka en varnande sirén installerats på filmområdet. Men när hon, uppsminkad och beväpnad med svärd, träffar på den unge Wilmot Mulliner, får allt sin förklaring: sedan tolv dagar går hon på en diet på tre pressade apelsiner om dagen. Inget att undra på att hon är rasande! Av en tillfällighet är Wilmot satt på samma diet och visar största sympati för henne. Och så är hans lycka gjord, efter att inför Mr. Schellinger ha framstått som handlingsfast inför furien som strax anställde honom som sin agent.

Jeeves och Wooster återstår för mig att fördjupa mig i, men de kvicka observationerna från Hollywood har redan väckt mitt intresse för att läsa mer av P.G. Wodehouse.