Vampires in the Lemon Grove av Karen Russell

Jag är glad över att upptäcka att Karen Russells nya novellsamling innehåller mer av samma art som i debutboken och ännu mer: barn som finner sig på gränsen till det övernaturliga, eller en bit över gränsen. Men dessutom vampyrer, hundratals år gamla och tröttare för varje år, och en fantastisk/fanatisk historia om hängivna fans som följer krillen till Antarktis för att heja på dem mot deras motståndare valarna. Hejar man på ett team ger man inte upp bara för att de förlorat tusentals år i rad!

Man känner igen stämningen från första boken, och språket och det lättflytande berättandet har blivit ännu klarare. Det uppskattar jag när handlingen rör sig längs gränsen av det svårbegripliga. Även den här gången levererar Russell sällan förklaringar, naturliga eller övernaturliga, men inte heller den här gången får det novellerna att kännas ofullständiga. Det tillfredsställande i historier som The Barn at the End of the Term ligger i den fascinerande situationen att elva av USA:s tidigare presidenter befinner sig i ett stall återfödda som hästar.

Jag tycker om Karen Russells röst, med sympati och en aning humor, och historierna hon berättar. De två längre novellerna mot slutet av boken visar att hon inte bara kan skapa en mystisk stämning utan bära en historia. Jag ser fram emot att läsa hennes Orange- och Pulitzernominerade roman Swamplandia!

Fler böcker av Karen Russell:
St. Lucy's Home for Girls Raised by Wolves
Swamplandia!

St. Lucy's Home for Girls Raised by Wolves av Karen Russell

Ibland när man var barn kunde det kännas som att det verkligen fanns spöken, varulvar, och en magi som vuxna höll på med när barnen inte såg. I Karen Russells noveller är det barn som är huvudpersoner, och vi får se världen med deras ögon. I en del av berättelserna finns verkligen det övernaturliga, som i titelnovellen, där erfarna nunnor tar hand om halvvuxna flickor som  vill markera territorium i sovsalarna och bita systrarna i anklarna. I andra historier är det barnens längtan efter det ovanliga som driver dem in i händelser de inte räknat med.

En av mina favoritberättelser är Lady Yeti and the Palace of Artificial Snows, där två pojkar får uppleva en av vuxenvärldens ritualer som är både spännande, skrämmande och svårbegriplig. En annan pärla är Out to Sea, om två bröder som försöker hitta sin döda systers via ett par snorklingsbrillor som tycks visa fiskspöken. Jag tycker om att Russell låter barnen uppleva svåra känslor som svartsjuka, skuld, rädsla för att bli utstött och ren skräck. Ändå är hon alltid på deras sida och skildrar dem med sympati.

På de 20-30 sidor som varje novell varar hinner man egentligen inte lära känna huvudpersonerna. De har personligheter, men inte så utmejslade, så man kan lätt sätta sig själv i deras skor. Mer detaljrika är skildringarna av miljön och vad som händer. Det är också så att det händer mer än man väntat sig; på några sidor vänder novellen och utvecklar sig åt ett annat håll än den började som. Och ibland går det inte mot något lyckligt slut utan snarare något konstigare och jobbigare, så att läsaren kan undra om det skall gå att ta sig vidare därifrån. Ändå känns de inte oroväckande eller otillfredsställande, utan som goda berättelser från en verklighet nära vår.

Fler böcker av Karen Russell:
Vampires in the Lemon Grove
Swamplandia! 

Tommy Hilding Amygdala på Galleri Magnus Karlsson 2014

Amygdala är, förutom hjärnans centrum för skräck, ett fiktivt samhälle som Tommy Hilding målar fram utifrån sin närmiljö. Redan förra gången jag såg honom ställa ut liknande bilder tyckte jag om den ödsliga och allvarliga stämningen i dem. De realistiskt målade motiven får en atmosfär av overklighet av några oväntade detaljer eller av missfärgningar på bildytan.

När jag den här gången skymtar ett gigantiskt porträtt på sidan av ett höghus upplever jag det som ett påbud från ett avlägset centrum där makten ligger - inte riktigt diktatorsporträtt men åt det hållet. Nu finns det också tavlor som visar tjocka rökmoln som stiger från förortsområdet - olyckshändelse, planerad sprängning eller något annat?

Färgskalan, motivvalen och balansen mellan skarpa vinklar och slitna ytor samverkar till att skapa stämningen. Jag tycker om Tommy Hildings kusliga och fantasieggande bilder och hoppas att få se mer från Amygdala.

Länk till galleriets sida om Amygdala

Hej, det är jag igen på Dramaten

La Traviata är en opera med musik av Verdi. I olika former sipprar den underbara musiken fram i pjäsen Hej, det är jag igen. Från systern i centrum, Anna-Clara (Cilla Thorell) glimtar också fram delar av huvudrollens liv; hostningar och dödsscener liknande de som kröner Violettas öde. När den ofta bortsmygande mellansystern Eva (Hulda Lind Jóhannsdóttir) utför samma dödsscen (fantastiskt roligt!) är det enda gången hon riktigt märks. Anna-Clara var sufflös på Operan men fick sparken när hon somnat under den mest högljudda scenen i La Traviata. Och så drömmer hon om att få sjunga själv!

Här finns det jag tycker bäst om med Kristina Lugns pjäser: intelligenta ordvändningar och en stämning som på ytan är hemtrevlig men där oron lurar under. Flera gånger presenterar sig de tre systrarna, Anna-Clara, Eva och Karin (Nina Fex), och i flera omgångar grälar Anna-Clara med Karin på ett invant sätt men också i Karins egenskap av läkare (upptagen, självsäker) som tvångsvårdar lillasystern i hemmet/mottagningen och pytsar ut tabletter i avvägda doser.

Egentligen ser Anna-Clara ut att ha det rätt fint: hennes granne Eldhagen (David Mjönes) står beredd att ta hand om henne, ja, faktiskt bära henne hem till sin lägenhet. Till och med Karins make Ogebratt (Omid Khansari) verkar vara mer förälskad i Anna-Clara än i sin fru, och de båda sjunger en av de ljuvligaste duetterna ur La Traviata. Båda männen lovar också att ta emot Anna-Claras ofödda barn. Det är som att alla drömmar går i uppfyllelse! Eller? Är det kanske hallucinationer i ett delirium efter en överdos? Förmodligen är det inte bara Anna-Clara som blir överraskad när allt inte utvecklar sig som hon trott.

Många av Kristina Lugns pjäser innehåller inslag av musik och dans, och den här gången har Anna Vnuk mejslat fram fin koreografi. På samma scen har jag redan tidigare sett flera underhållande och tänkvärda pjäser (Slott i Sverige, Mannen med ormskinnsjackan) med flera av de aktuella skådespelarna, och Sara Gieses uppsättning av Hej, det är jag igen gör mig både nöjd och får mig att längta efter ännu mer av den sorten.

Länk till Dramatens sida om Hej, det är jag igen

Foto:Roger Stenberg

Johanna Karlsson på Galleri Magnus Karlsson 2014

Redan i sin förra utställning visade Johanna Karlsson miniatyrlandskap med grågrönt gräs och lövfria träd, och redan då tyckte jag om att se på dem. I sin nya utställning visar hon ännu fler scener, nu åtföljda av en hög stenar i naturlig storlek. Visst älskar jag grönskande träd och bördiga landskap, men i vårt kalla land är det så få månader om året som man får njuta av det. När jag ser de kala landskap som Johanna Karlsson skapat känns det bra att få koppla bort den längtan efter vår och sommar som ibland kan upplevas som stressande. Den vissnade växtligheten får vara vacker i sig själv.

I galleriets nästa rum finns fler verk i dämpad färgskala; mörka teckningar av kala grenar och trädstammar som ligger på marken utan större ordning. Även här är tavlorna placerade runt "originalet": en trave av mörkbruna tjocka grenar och smalare kvistar. Tavlorna har ett perspektiv som får det att se ut som att marktäcket av grenar sträcker sig ända till horisonten.

Motiven, färgskalorna och det noggranna utförandet ger alla verk en skön, rofylld stämning som jag uppskattar.

Länk till galleriets sida om Johanna Karlssons utställning Avsnitt/Chapters

Dido & Aeneas på Operan i Gäddviken

Runt den lilla scenen i Gäddviken sitter publiken, nära. De tre aktörerna är barfota (även jag! Man får inte bära ytterskor) och plockar fram rekvisita ur luckor i golvet medan Hovkapellet spelar ouvertyren. Det är en fin mjukstart, speciellt när publiken sitter så nära och också därför att uppsättningen riktar sig till scenovana ungdomar. Även klädseln är enkel till en början, vilket gör det lättare att identifiera sig med personerna, men när handlingen kräver det tas brokiga och intrikata plagg på.

Runt hela scenen ovanför publikens platser finns en duk där det projiceras tidvis autentiska filmer från dagens Kartago, där Dido är härskarinna, och däremellan andra bilder och former som förstärker stämningen på scenen.

I den nedskalade operan görs Aeneas som talroll av Kardo Razzazi, och Vivianne Holmberg både talar och sjunger i sin roll som Belinda. Belinda är vän och rådgivare till Dido, som sjungs av Magdalena Risberg. De båda sångerskorna har ljuvliga röster, klara som vatten och lena som siden!

Sångtexterna växlar mellan svenska och engelska, och trots att de båda sångerskorna artikulerar ypperligt är det en hjälp att delar av handlingen förklaras i tal. Men det och den minimala ensemblen betyder också att stora partier i Henry Purcells opera fått strykas; några strofer ur Aeneas duett med Dido sjungs av Belinda, och ett livligt parti där Aeneas trupper beordras avsked till sina nymfer spelas långsamt i moll i bakgrunden till en scen.

Värst av allt är kanske att det i denna uppsättning inte framgår att Aeneas lockas bort från Dido i hennes svåraste tid med ett falskt löfte. Det gör att han framstår enbart som en svikare, rädd för ett nytt krig men i grunden självisk; när han i originalet trodde sig vara kallad iväg av gudarna.

Att Dido är en roll med enbart sång gör att hon under operan inte kommer henne riktigt lika nära som de båda andra. Men när Aeneas svek och de annalkande motståndarna blir henne övermäktiga och hon under svidande skön sång sväljer gift går det inte att värja sig mot sorgen över hennes slut. "Kom ihåg mig, glöm mitt öde" - nej, även Didos öde är viktigt, och hela uppsättningen är värd att minnas. Dido & Aeneas fick en kort spelperiod men man kan hoppas på att den tas upp igen.

Länk till Operans sida om Dido & Aeneas

Foto: Markus Gårder

Ancillary Justice av Ann Leckie

Vår berättare är en ancillary. Hon är ett segment av ett skepp, närmare bestämt ett segment av en vaktstyrka från skeppet Justice of Toren. En ancillary är en människa formaterad till en delvis självständig men uppkopplad enhet att användas till att koka te åt officerarna eller hålla ordning på planeter som Radchaai nyligen infogat i sitt imperium.

Bokens författare Ann Leckie har publicerat noveller tidigare, men Ancillary Justice är hennes första roman. Jag är inte bara imponerad av vilken spännande historia hon berättar, utan nästan ännu mer av hur mycket hon kan förklara om samhällssystemet, dess invånare och ancillaries och den närmaste bakgrundshistorien på de första sidorna utan att det blir en tröttsam infodump. Väl genomtänkta scener ger en känsla för världarna och deras ekosystem, rekryteringen till armén och spänningar mellan officerare från traditionstyngda familjer och uppkomlingar utan utmärkande bakgrund.

Men allt förklaras inte i de första kapitlen, och det är säkert med avsikt. Radchaais språk skiljer inte mellan män och kvinnor, så alla benämns i boken med she. Vår berättare har speciellt svårt att se skillnad på könen, och när hon ibland (väldigt sällan) rättas händer det att jag blir överraskad, eftersom jag liksom Breq gissat fel. Då och då nämns också hudfärg i olika bruna nyanser, men bara i förbigående. Mina inre bilder påverkas av att jag är osäker på människors utseende, men redan från början gillade jag den här tvetydigheten och att alla per default kallas för she.

Vår berättares fulla namn är Justice of Toren One Esk Nineteen, ett segment från vaktstyrkan One Esk på skeppet Justice of Toren. Men då och då får vi svindlande ögonblicksbilder av hur hon samtidigt är nitton andra människor som rör sig på olika platser och ser händelser från flera håll samtidigt. Hon upplever sig också som skeppet Justice of Toren, som monitorerar sin besättnings puls och andning och kan räkna ut deras känslor. Det är en intellektuell utmaning för läsaren att leva sig in i att vara Justice of Toren. När kopplingen mellan alla ancillaries bryts känner hon sig omtumlad och begränsad av att bara se en enda sak i taget. Vid andra tillfällen låter hon flera ancillaries sjunga samma sång på samma gång, fastän de är på olika platser.

För personen som fanns i kroppen innan One Esk placerades där verkar inte vara helt utraderad. Andra anmärker ofta på att One Esk ofta sjunger eller nynnar för sig själv, och på de planeter där hon har är passar hon på att lära sig nya sånger. Sjungandet är en fin detalj som ger en djup till världen där allt utspelar sig, men också visar sig avgörande vid några tillfällen.

Av olika anledningar har One Esk Nineteen blivit separerad från sitt skepp och övriga ancillaries, och förklädd till människa har hon ett uppdrag som leder henne till exotiska platser och laddade uppgörelser. Halvvägs genom boken upptäckte jag att detta är den första i en planerad trilogi. Först blev jag besviken - finns det ingen som nöjer sig med stand alone-berättelser längre? - men sedan blev jag nöjd. Ann Leckie har konstruerat en gedigen och intressant värld och en historia med stor potential.

Snowflake har också läst boken nu! 

Fler böcker av Ann Leckie:
Ancillary Sword
Ancillary Mercy
Provenance
The Raven Tower 

Helfranskt i Konserthuset

Under ledning av dirigent Stéphane Denève från samma land spelade Kungliga Filharmonikerna musik av tre kompositörer från Frankrike. Tonsättarna, dirigenten och orkestern fick alla tillfälle att visa upp såväl bredd som djup i det mycket välbalanserade programmet.

Först ut var Camille Saint-Saëns Symfoni nr 3 (1886) vilken brukar kallas "Orgelsymfonin" av uppenbar anledning, och det var mycket fint att få höra Ulf Norberg spela på Konserthusets orgel. Symfonin hade i kompositörens intention enbart två satser, men lyssnare kan ändå urskilja mer traditionella fyra satser, speciellt den mäktiga sista satsen som följer på musik som varit mer dämpad om än inte timid. Denève låter filharmonikerna klinga mjukt men inte ofokuserat. Efter några stillsamma tidigare insatser får alltså orgeln spraka och dundra som den gör allra bäst, och plötsligt känns det som att musiken kommer från hela världen och också når ut till hela världen.

Efter paus följde Gabriel Faurés Svit ur Pelléas och Mélisande (1898), så ljuvligt melodisk och med litet större dynamik än Orgelsymfonin (förutom den sista pampiga satsen). I detta och det sista stycket känns det symptomatiskt (och sympatiskt!) att flöjt och harpa tar större plats och påverkar musikens karaktär. Med innerlig känsla lät Denève sista tonen klinga ut och flera andetag förflyta innan han släppte loss applåderna för denna fina svit. Jag har hittills ofta sammanfört Saint-Saëns och Faurés musik eftersom de verkade nära varandra i både tid och rum, men vid litet efterforskning upptäckte jag att Saint-Saëns varit motståndare till Debussys musik. Att höra musik av dem båda efter varandra på en konsert gör att jag kan höra skillnaderna mellan dem och kvällens siste tonsättare Maurice Ravel.

Ravels La Valse skrevs och uppfördes 1919-1920. Vi fick alltså höra kvällens verk i kronologisk ordning, och det blev som att de steg för steg tog sig djupare ned i människans psyke och tog större chanser i harmoni och tempo. La Valse är ingen enkel vals, även om den är dansant på sina ställen, men man hör att en tränad balettensemble skulle kunna visa mer komplexitet på scenen än vi vanliga hobbydansare. Den gode Denève behövde inte heller den här gången öppna partituret, utan dirigerade med ett engagemang som förmedlades till hela orkestern och publiken. Som vanligt kunde Kungliga Filharmonikerna spela upp intensiva känslostormar utan att tappa kontrollen, och det starka slutet blev pricken över i på en riktigt väl sammansatt konsert.

Donna Tartt på Internationell Författarscen Kulturhuset

Efter dåliga erfarenheter av andra författarsamtal och besvikna röster från framträdandet i Malmö en vecka tidigare blev jag och min väninna väldigt glada över att Jan Gradvalls samtal med Donna Tartt var så intressant och underhållande! Jan Gradvall visade från början genuint intresse och kunskap om Tartts författarskap och läsekrets, och jag som egentligen inte intresserar mig så mycket för människan bakom böckerna fick veta roliga detaljer ur Tartts liv.

Med utgångspunkt i en essä om Team Spirit som Donna Tartt skrivit i en sporttidning fick vi höra litet om hennes tid som cheerleader - då hon till största delen stannade på marken under hejandet, och läste Orwell i bilen på väg till de olika matcherna. Mississippi är flackt och ser likadant ut åt alla håll, så man kunde aldrig veta när man var framme. Men hennes barndoms Södern är så gott som borta, och det skedde hastigt under några år på 1970-talet. Hon växte upp som i en tidkapsel, med en barndom som inte kunde skilt sig så mycket från hennes mormors. Jag är inte överraskad över att höra det, eftersom hon så tydligt visade Harriets och Helys parallella liv i The Little Friend, men det är ändå intressant att höra.

Fastän hennes great-aunt jobbade i den lilla hemstadens bibliotek fanns det inte så många nya barnböcker att läsa, så Tartt läste många 1800-talsförfattare. Robert Louis Stevensons Skattkammarön var en upplevelse, dels för att författaren inte förenklade för sina unga läsare, och dels för att han visade upp moraliska gråzoner för sin unga läsekrets. På tal om bibliotek kunde det fortfarande hända efter att The Secret History publicerats att great-aunt ringde och bad Donna hoppa in över dagen när någon bibliotekarie blivit sjuk. För övrigt fick vi på begäran ett par boktips från 1800-talet: Charles Dickens Lysande utsikter och Nathaniel Hawthornes Young Goodman Brown, den sistnämnda ytterligare en exposé över anti-moralitet och gråzoner.

Den lilla staden i The Little Friend är inte en exakt avbild av hennes födelsestad, utan en sammanslagning av flera småstäder, på samma sätt som colleget i The Secret History inte är direkt kalkerat på Bennington utan på flera skolor tillsammans. På liknande sätt har Donna Tartt vinnlagt sig om att radera alla tidsmarkörer i The Secret History och The Goldfinch, och skapat en egen tidsbubbla, för att slippa tänka på detaljer som vilken mobiltelefon Theo borde ha. Men däremot behövde hon vara mer exakt med miljöskildringarna då den senaste boken utspelade sig på så välkända platser som New York och Amsterdam. Hon reste fram och tillbaka mellan städerna för att få detaljerna rätt, fram tills att hennes hög med anteckningsböcker blev så stor (7-9 stycken) att det blev opraktiskt.

Under en period satt Donna Tartt och skrev på The Goldfinch i Allen-rummet i New York Library - faktiskt en så lång tid att tre huvudbibliotekarier hann pensioneras! För att få tillträde till ett eget rum på biblioteket måste hon gå igenom intervjuer, och hon undrade vad bibliotekarierna tänkte om de väldigt disparata böckerna hon lånade och samlade på sin hylla - konstvetenskap, Las Vegas arkitektur, sports betting... Hon skriver ett minimum om tre timmar varje dag. Om det inte går bra så gör hon något annat efter de tre timmarna, men har hon flyt fortsätter hon att skriva. När hon är på resa som nu skriver hon inte dedikerat i tre timmar, men alltid något om dagen.

Helt oplanerat kom det sig att samma dag som The Goldfinch publicerades, så öppnades en utställning i New York där tavlan visades. Donna Tartt tyckte mycket om att ha bilden i närheten, och fick äran att vara den sista lekman som såg tavlan innan den till slut packades ned för att skickas tillbaka till Holland. Hon såg i en annan sal de stora lådorna för de andra, stora tavlorna i utställningen... och så den lilla, för den lilla steglitsan. Hon är fascinerad av hur konst kan tala tydligare genom tiderna än fakta och historiska dokument. Konst, som i litteratur, teater, romaner, foto och tavlor, kan förmedla hur andra människor har levt och känt.

Det har tagit ett tiotal år att skriva vardera av Donna Tartts böcker. När hon är klar med en bok är det roligt att få prata om den, men under tiden hon skriver har hon inte så mycket att berätta - hon känner sig som en astronaut högt uppe i sfärerna eller kanske långt nere. Medan hon reser runt på bokprat hinner hon med att läsa - hon älskar att läsa på resa, och just nu håller hon på med Thomas Pynchons Mason & Dixon. Men samtalet i Stockholm var det sista på hennes resa! Nu åker hon tillbaka till New York för att skriva på nästa bok.

Böcker av Donna Tartt:
The Secret History
The Little Friend
The Goldfinch

Agents of S.H.I.E.L.D.

Många fans hjärtan dunkade hårdare när Joss Whedons Avengers blev en succé, och rykten dök upp om en TV-serie. En TV-serie, med chans att utveckla karaktärer med nyanser och historier som förändras och fördjupas för varje vecka - det som Whedon gör allra bäst! Och så fick vi Agents of S.H.I.E.L.D., om en grupp av agenter från den världsomspännande organisationen S.H.I.E.L.D. som gör sitt bästa för att skydda mänskligheten från extra starka hot. Första säsongen har nyss avslutats i USA men sänds på Kanal 5 i Sverige, och en andra säsong är tack och lov i görningen.

Gruppen vi följer leds av Agent Coulson, som varit med i flera av Marvel-filmerna. Men vänta litet, dog inte han i Avengers? Var det bara fejkat? Vad som verkligen hände med Agent Coulson är ett av mysterierna som långsamt avslöjas under seriens gång. Tidvis har svaret verkat banalt eller överdrivet tillkrånglat, men när säsongen närmar sig slutet står omfattningen av händelserna klara och vävs in i slutstriderna.

Agent Coulsons grupp har inte funnits så länge - han har ju varit upptagen med Thor, Avengers och en hel del annat. De verkar dock nog så samspelta redan i första avsnittet, då vi hamnar mitt i teamet tillsammans med Skye, en orädd ung kvinna som levt off the grid och använt sina hacker skillz för att avslöja orättvisor. Till en början kan man reta sig på att alla är så snygga och målmedvetna, men bit för bit lär man känna deras personligheter. Bubblorna kring de entusiastiska teknikerna FitzSimmons lägger sig medan de vetenskapar det som behövs. Bakom agent Wards pussmun och agent Mays coola yta finns mörka drag som kan vara både nyttiga och farliga att ta fram i strid.

Där superhjältarna i Avengers tar sig an monster och skurkar från andra planeter, håller sig Agents of S.H.I.E.L.D. främst till hot på jordytan. De kan dock ha tagit sina krafter från utomjordiska artefakter som blivit kvar efter större slag, och på så sätt kopplas TV-serien till filmerna Avengers och Thor: The Dark World. Länkarna till asavärlden blir ännu fler, vilket verkar rimligt i en värld som sett så många besök av långlivade personer med stora krafter att man tidvis dyrkat dem som gudar.

Hängivna fans kan jubla åt blinkningar till filmerna, och till och med till Dollhouse - sådant som visar att detaljer strös ut för att få signifikans senare. Därtill kan vi i Sverige spritta till av stolthet när ett avsnitt utspelar sig i Stockholm, på Sergels torg och i tunnelbanan! Serien visar sig snart vara mycket mer än en "monster of the week"-show, när monster och motståndare visar sig vara sammansvurna med djupare och farligare band än det först såg ut som. Men även synen på själva organisationen S.H.I.E.L.D. förändras under säsongen.

Till en början kan S.H.I.E.L.D. verka som ett extra NSA, en förmyndarorganisation som vill kontrollera människor som utvecklar superkrafter. Så framgår det att det finns organisationer som vill värre saker, och att S.H.I.E.L.D. är det minst onda alternativet. Vi får se den stora, resursrika organisationen som väcker FitzSimmons sprudlande glädje och Coulsons lojalitet. Men små frön av misstanke sås, när information hemlighålls av inte helt pålitliga tjänstemän.

*** MILD SPOILER ***

Den som har sett Captain America - The Winter Soldier fick se hela S.H.I.E.L.D. krossas inifrån av den infiltrerande organisationen HYDRA, och utifrån av Captain America och hans vänner. Detta är vad de sista avsnitten i säsongen måste hantera: Vad är gruppen, nu när S.H.I.E.L.D. har fallit? Vilka agenter är att lita på och vilka är förrädare? Det är detta som hela första säsongen har byggts upp mot, vilket är genialiskt, och urladdningen hanteras skickligt och ansvarsfullt. Stämningen skruvas åt och avsnitten blir allvarliga och oerhört spännande.

Tack och lov förnyades kontraktet, och vi kommer att få se ytterligare en säsong av Agents of S.H.I.E.L.D. Med sista avsnittets Twin Peaks-vibbar, spännande halvlösta mysterier och personer man lärt känna på både den goda och den onda sidan är den andra säsongen av Agents of S.H.I.E.L.D. verkligen något att se fram emot.

Nytt, skönt och friskt i Konserthuset

Det är alltid något speciellt med att höra ett uruppförande, och det var just ett dylikt som inledde kvällens konsert. Verket som Kungliga Filharmonikerna beställt av Pär Lindgren har titeln Solo una linea – fantasmi, och en skön linjerörelse var just vad jag uppfattade i musiken - ett ständigt uppåtgående och nedåtgående, som en stiliserad bergshorisont. Flera gånger var det ett instrument som startade och drog efter sig fler och fler stämmor i en kaskad av toner som strävade uppåt, uppåt. Andra gånger var det som ett vattenfall av musik som strömmade uppifrån och ned, i lätt kaotiska men glada klanger. Till slut rörde sig musiken nedåt så djupt den kunde, och samtidigt fysiskt in i hörnet där tromboner, tuba och pukor utforskade toner så dova att marken skakade. Det är inte alla nyskrivna verk som jag längtar efter att höra igen, men det här var ett sprudlande undantag.

Foto: Jan-Olav Wedin

Så tog den hyllade cellisten Frans Helmerson plats på scenen för Dvořáks Cellokonsert, ett verk skrivet sent i kompositörens liv efter och under visst motstånd, och som ändå blivit en älskad klassiker. Cellon har ett register som påminner om den mänskliga rösten. I den långa inledningen av första satsen får instrument med liknande klangomfång presentera de vackra teman som solisten sedan har att variera över. Hur mycket jag än tycker om dessa variationer, är det viktigt att fingerfärdigheten inte tar överhanden i dem. Men Helmerson har den pondus som behövs för att cellon skall återta initiativet, och ledde orkestern säkert ända in i det återhållna, andlösa slutet.

Som extranummer fick vi "litet Bach" - inte så litet, för under Helmersons fingrar fyllde slingorna hela stora salen med cellons rika klang.

Efter paus kom Carl Nielsens Symfoni nr 3 "Sinfonia espansiva" - ännu en försmak av Nielsen/Sibeliusfestivalen om mindre än ett år! Som vanligt leder dirigent Sakari Oramo Kungliga Filharmonikerna till att klinga precist och klart, och det var bra i den här symfonins
egensinniga framåtdrivande rytmer. Första och sista satsen lyckades gå från lekfulla till mäktiga utan att det lät underligt. Däremellan hjälpte Anu Komsi (sopran) och Karl-Magnus Fredriksson (baryton) med sin ordlösa sång till att ge musiken värdighet, men slutintrycket var musik lika uppfriskande som virvlande vårvindar.

Konserten ges även på lördag klockan 15.00.

Ingenting av mig på Stadsteatern

Scenen är minimalistiskt möblerad. Skådespelarna fyller rummet med sitt tal; varje replik illustrerar detaljrikt vad som händer eller personernas tankar och känslor. Inga stora utrop behövs, men trots de sakliga rösterna finns känslorna med som grund.

Mig (Sofia Helin) och Han (Björn Bengtsson) berättar om hur de träffades - en enkel händelse sett utifrån, men inuti de båda finns gryende förväntningar och en känsla av att livet blivit nytt. Jag tänker på att det som beskrivs på scenen har hänt och händer många människor, men de kan sällan artikulera det lika bra som de två på scenen. Ja, för deras repliker och scener är destillat av vad som annars utspelar sig under flera dagar, eller upplevs litet i bakgrunden. Dessutom säger Mig rent ut:

Jag klarar inte alltid att tänka det jag känner. Jag klarar inte alltid att säga det jag tänker. Jag kan inte veta om du uppfattar det jag säger så som det är menat. ... Det finns så många lager i det här.

Och inte ens när människorna så tydligt kan förklara vad de tänker och känner, kan de riktigt nå och känna varandra. Men de försöker. Lager efter lager rullas undan när förhistorierna berättas, och visst kan de förklara en del, men ingen efterföljande handling i liven vi ser är ändå förutsägbar eller självklar.

Arne Lygres pjäs varar inte ens en och en halv timme, men känns ändå lång. Den är också så intensiv i sina lågmälda gester att den kräver stor koncentration. Trots att man till stor del får fylla i många bilder själv slutar det med att man känner att man levt ett helt liv med de två människorna.

Det jag vill invända är att en pjäs som har så balanserad handling och så noggrant avvägd text använder ett ord som inte riktigt får bäring: krossas. De två älskande säger att de (kommer att) krossas av den andra, inte med skräck utan välkomnande. Den kraftiga handlingen har ingen motsvarighet i hur människorna talar om sina identiteter, på ett sätt som får mig att uppleva dem som polerade och okrossbara som marmorägg. Men förmodligen kommer det ordet att stanna kvar hos mig längst och få mig att fundera och kanske förstå om några veckor.

Länk till Stadsteaterns sida om Ingenting av mig

Foto: Petra Hellberg

Bluebeard av Angela Carter

I en tunn liten volym återberättar Angela Carter sju folksagor. Jag är fascinerad av folksagor och vad de säger om sin tid och sin moral, och tycker också om när moderna författare skriver om dem för att framhäva det absurda eller det allmängiltiga. Ett utmärkt exempel på det är Kelly Link i sin fantastiska bok Stranger Things Happen.Angela Carters uppdateringar är mer diskreta. I ett av de mest tydliga tilläggen låter hon Askungens systrar fråga:

'Cinderella, dear, wouldn't you like to go to the ball yourself?'
'Oh, don't make fun of me, my ladies, how could I possibly go to the ball?'
'Quite right, too, everyone would laugh themselves silly to see Cinderbritches at a ball.'
Any other girl but Cinderella would have made horrid tangles of their hair after that, out of spite; but she was kind, and resisted the temptation.

Varje saga följs av en Moral, och de flesta även av Another Moral, vilken tydligare är författarens egen röst. Till exempel är den extra moralen efter Mästerkatten i stövlar:

If a miller's son can so quickly win the heart of a princess, that is because clothes, bearing and youth speedily inspire affection; and the means to achieve them are not always entirely commendable.

I mina ögon finns det mycket mer att driva med i sagorna, och jag önskar att Angela Carter hade satt ännu större prägel på dem. Men jag tröstar mig med att jag har fler och tjockare böcker av henne som väntar mig, speciellt The Bloody Chamber som innehåller ytterligare omformuleringar av kända sagor, så det var fint med en liten aptitretare.

Fler böcker av Angela Carter:
The Bloody Chamber
The Passion of New Eve 

Göteborgs Symfoniker i Konserthuset

Konsertens inledande verk, Tod und Verklärung av Richard Strauss, beskriver en döendes mans väg genom sina minnen tills han slutligen når himlen. I den inledande satsen som handlar om mannens sjukdom hör man som en stor styrka som hålls tillbaka och tappar i kraft. Kampen mellan liv och död som pågår i nästa sats innehåller några ögonblick av lugn, men desto mer av strid däremellan. Det är ingen naturlyrisk musik, men jag kommer ändå att tänka på segel som slits av stormvindar, kanske till och med drakar. Men i fjärde och sista satsen, efter en aningen mer lekfull återblick på barndomen, får den döende mannen alltså gå till sin sista vila.

Inför konsertens andra verk gav dirigent Kent Nagano en lång och uppmuntrande beskrivning av vilka problem som en kompositör kan mötas av i allmänhet, och en förklaring av verket vi skulle få höra i synnerhet. Göteborgs Symfoniker har beställt en klarinettkonsert av Unsuk Chin, och nu fick vi höra den med Kari Kriikku som solist. Den första långsamma satsen började mycket stillsamt, med klarinetten fantastiskt nog spelande i stämmor med sig själv. Tack vare Naganos introduktion hördes det verkligen som körer sjungande långt bortifrån. Den snabba satsen innehöll en stor mångfald av ljud i form av specialinstrument i slagverkssektionen. Det var ett intressant verk, men jag tyckte bäst om de inledande svaga tonerna innan klarinetten började skava mot violinstämman.

Efter paus kom Sibelius Femte symfoni, som jag alltid längtar efter att höra. I Göteborgssymfonikernas tappning lät den annorlunda än jag är van vid; klangen var inte så klar utan ganska murrig, så att man hörde mer av stora linjer än av små detaljer. Jag fick inte samma samma känsla av  klar luft och vidder som jag brukar, utan musiken var tyngre och höll sig närmare marken. Det var tänkvärt att höra Sibelius spelas så, speciellt inför Sibeliusfestivalen om ett år, då vi säkert kommer att få höra mångskiftande tolkningar av hans verk.

Till extranummer gav oss hela orkestern ännu mer Sibelius: Alla marcia ur Karelia-sviten. Det lät precis men ändå lekfullt, och blev en sprittande positiv avslutning på konserten.

Mozart, Kraus och Schubert i Konserthuset

Att inleda en konsert med Joseph Martin Kraus Symphonie Funèbre i c-moll (1792), kan verka dystert, men var på programmet skulle den annars passa? Innan paus eller som avslutning skulle den lämna åhörarna i sorgsen stämning, men som inledning på en konsert får denna Bisättningsmusik rätt uppmärksamhet och kan följas av ljusare toner.

Dirigent Christian Zacharias hade putsat Kungliga Filharmonikerna till en dov, dämpad klang som var helt rätt för verket och dess känsliga inledning och avslutning. Den marsch som pukorna kallade till under de första takterna var lika långsam och sorgtyngd som den fina uppbackningen från orkestern. När den återhållna marschen kommer tillbaka i de sista takterna av sista satsen, efter musik som låter både mäktig och vördnadsfull, finns det ändå en stråle av hopp i tonerna från orkestern.

Verket skrevs till Gustav III:s bisättning, efter att kompositören varit närvarande på operabalen då kungen sköts, och själv avled senare samma år. Men även utan den bakgrundshistorien är musiken vacker och värd att lyssna på, och jag skulle gärna höra att mer av Kraus spelades idag.

Foto: Jan-Olav Wedin

Kraus kallas för Sveriges Mozart, och de båda kompositörerna var samtida. Det gör det extra intressant att därefter få höra Mozarts Pianokonsert nr 27 i B-dur (1791). Christian Zacharias var inte bara dirigent utan pianosolist i stycket, och utförde båda sina uppgifter med yttersta kompetens. Som så mycket av Mozart är musiken lekfull och vacker, full av porlande skal-löpningar och dansanta passager. Orkestern och pianot studsade roliga melodislingor emellan sig utan att tappa farten, och alla lät briljanta. Vi fick också ett extranummer av vår generöse dirigent/solist, ett härligt stycke där Zacharias ännu en gång, avslappnat virtuos, lät tonerna rinna fram så att det glittrade.

Inte bara en tung inledning i c-moll utan även en av samma art till avslutning: Franz Schuberts Symfoni nr 4 "Den tragiska" (1816). Trots namnets likhet med Kraus symfoni hör vi stora skillnader redan från början: den här sorgen är privat, inte en offentlig sorgesång från en berövad nation utan en skärande smärta från någon som förlorat en älskad person. Det inledande skriet övergår i hetsigare rytmer, som en stress över att världen förändrats för alltid. Men därefter tonar tragiken faktiskt bort, och resten av symfonin är känslosam, men ändå mer positiv. Efter den svårdansade menuetten i tredje satsen får vi en avslutning i, om inte glädje, så i alla fall kraft.

Hilary Mantel på Internationell Författarscen Kulturhuset

Direktuppkopplingen mot London lät oss se en magkliande ljustekniker och Hilary Mantels diskreta påläggning av puder innan intervjun började, och innan länken började hacka och stanna mitt i intressanta meningar. Tack och lov stabiliserades överföringen och lät oss höra slutet av Daniel Sandströms intervju med intelligenta Hilary Mantel ostört.

De välförtjänt Bookerprisade och storsäljande böckerna om Thomas Cromwell upptog en stor del av samtalet. Efter allt som redan skrivits om denna fascinerande epok och dess huvudpersoner kände Mantel att det saknades en litterär gestaltning av Thomas Cromwell; denne man som varit drivande, så nära stormens öga hade mest behandlats akademiskt och getts ett svärtat rykte av eftervärlden.

Om kung Henrik VIII säger Mantel att han man hatar honom och älskar honom - "he's a monster, but he's our monster" I samband med uttalandet "Body is destiny" nämner hon att vid 17 års ålder hade han blivit kung, och omtalades som den vackraste kungen i Europa, bildad och gudfruktig. Men så i den begynnande medelåldern, speciellt efter ett fall som gav honom ett öppet sår på benet, förföll hans kropp och han blev också deprimerad och mer och mer oresonlig. "If you make a mistake, he cuts off your head. It concentrates the minds!"

I hans skugga tog sig Thomas Cromwell, son till en smed, fram till en position som näst efter kungens hade den största koncentration av makt någonsin. Han hade ingen maktstruktur bakom sig, ingen anrik familj eller liknande, utan fick förlita sig på sin egen förmåga och utveckla en hög självbevarelsedrift. Han stod för en hel del moderniseringar och lyckades bland annat göra parlamentet, som dittills sammanträtt oregelbundet och ineffektivt, till en agent för framsteg.

Thomas Cromwell hade levt i Europa och hade säkert sett hur man organiserade sig där, även om vi inte vet mycket vad han gjorde under de åren. Hilary Mantel är själv en uttalad europé och anhängare av Europa, och avvisar dagens antieuropeiska strömningar i England. Det finns ett missnöje och det riktas mot Europa, men Europa är inte problemet. Mantels första bok var för övrigt en berättelse om personer under franska revolutionen, entusiastiskt skriven vid 21 års ålder, med "the courage of ignorance" som hon säger med ett leende.

Lika litet som Hilary Mantel vill avvisa Europa vill hon avvisa den politiska processen. Utan den finns ingen kontroll alls. Politik var hennes första kärlek och hon studerade juridik och läste politiska protokoll för att förbereda sig, men säger nu att hon nog skulle blivit en dålig politiker. Hennes andra kärlek var psykologi, och i skärningspunkten mellan politik och psykologi finns rika möjligheter till inspiration att skriva. Hon intresserar sig för hur makt fungerar. När folk antar att hon tillbringar mycket förberedelsetid till att läsa i historiska arkiv, så är det minst lika givande att plöja managementlitteratur; "Hur man styr ett internationellt företag" och liknande.

Flera än jag upplever att Hilary Mantel skriver så att man känner att bokkaraktärerna inte vet, vilket vi gör, vad som skall hända. Det är viktigt för henne att lyfta "the dead hand of determinism". Hon letar dock efter ögonblick där saker kunde ha hänt litet annorlunda vilket skulle ha gett stora konsekvenser för världshistorien. Som läsare kan jag ändå säga att jag inte känner att hon gör de ögonblicken övertydliga, utan låter sina människor glida och snubbla framåt lika ovetande som vi själva rör oss genom våra liv.

Så hur är det då att skriva på den sista boken om Thomas Cromwell - känns det tomt att behöva lämna honom efter att ha umgåtts med honom i, faktiskt, trettio år? Men Mantel säger att hon skapar sina karaktärer, de skapar henne tillbaka, och till slut är de omöjliga att skilja åt. Böckernas personer väcks också till liv igen när folk börjar tala om dem och fråga henne om dem, och detta har ju hänt i högsta grad med Thomas Cromwell. Hon har skrivit slutet av tredje boken men inte första, och vet fortfarande inte allt som Cromwell har att berätta för henne. Detta förstärks också genom teateruppsättningarna, där historien och människorna blir levande varje kväll när båda böckerna spelas i London av Royal Shakespeare Company. Tack vare en förbättrad hälsa har Hilary Mantel kunnat vara delaktig i adapteringarna, och när världen har öppnat sig för henne funderar hon på att skriva mer teater eller göra vad som helst! Men författandet ligger henne ändå närmast.

Den och det som drog henne till skrivandet var ändå Shakespeare och specifikt en scen ur hans pjäs Julius Caesar. Hennes barndomshem hade inte mycket böcker, så det lär ha varit i en skolbok från 1920-talet som hon först läste scenen som barn. När familjen senare började skaffa böcker var en av dem en mer komplett samling av Shakespeare-verk. Därifrån gick hon vidare med ryska romanförfattare och franska 1800-talsförfattare i unga år - en god grund att stå på.

Men hon är dock inte främmande för samtidens populärkultur! En jämförelse med Game of Thrones nickar hon åt. Man tänker "You can't kill him, he's the hero!" Men så går det ändå värre än man tänkt.

Ett annat samtidsfenomen är det osmakliga drevet Mantel utsattes för häromåret av den äckliga skandalblaskan The Daily Mail. The Daily Fail, som själva hetsar mot vilka kändisar som helst inklusive kungahuset, ryckte ut några ord ur en lång föreläsning om kungligheter och fick det att låta som Hilary Mantel kritiserade Kate Middleton, när hon i själva verkat vädjade till oss att se hennes mänsklighet. Journalister som måste ha vetat med sig att de förvrängde sanningen piskade upp stämningen, och idiotiska läsare lät sig manipuleras och spy galla, de också. Mantel talar om det som en "deep pit of collective madness".

Till skillnad från många andra författare har Hilary Mantel alltså inget emot att tala om boken hon håller på att skriva, The Mirror and the Light. Snart utkommer också en annan nyskriven bok, en novellsamling. Att skriva noveller tycker hon är otroligt svårt, jämfört med att skriva romaner. Titelnovellen, The Assassination of Margaret Thatcher, har funnits i hennes tankar seadn 1993, men först nu i början av året hade hon tillräckligt med kött på benen för att kunna sätta sig och skriva den under två-tre dagar. Mantels djupa utforskningar av Thomas Cromwells karaktär ger hopp om att en novell med ett så otrevligt namn innehåller psykologiska nyanser och realpolitiska avvägningar. I övrigt finns det ett flertal andra böcker av Hilary Mantel som jag ser fram emot att läsa.

Böcker av Hilary Mantel:
Beyond Black
Wolf Hall 
Bring up the Bodies 

The Goldfinch av Donna Tartt

Hyllningar från alltför många håll på samma gång gör mig skeptisk. Efter att dessutom ha läst Donna Tartts debutbok The Secret History och inte sällat mig till fansen, följt av hennes nästa bok The Little Friend, lyfte jag upp den nya tegelstenen The Goldfinch utan större förväntningar. Så bra, för då kunde jag bli positivt överraskad.

Det som gjorde boken intressant för mig var att jag kunde leva mig in i huvudpersonens känslor: Theo Decker, från det att han förlorar sin mor vid tretton års ålder, genom olika miljöer där han aldrig fullständigt kan känna sig hemma, och senare snarast genom spegelglaset och in i en värld där allt han varit med om vänds till sin motsats.

Det otäckaste i boken är inte explosionen i muséet som dödar Theos mamma och ett stort antal andra människor. Det är istället natten då han sitter hemma i lägenheten och väntar på att hon skall ringa eller komma tillbaka, för de hade ju kommit överens om att hemmet skulle vara rendez-vous om något hände dem. Den beskrivningen dras ned litet av att Tartt fortfarande är alldeles för mångordig, men ett av bokens budskap är ju hur konst kan beröra oss, och jag låter mig hellre beröras än att spela blasé om rätt intentioner finns där.

Theo tas om hand av sin klasskamrat Andys familj, de välbärgade Barbours som har plats för honom i sin rymliga lägenhet. Men som den tanige, astmatiske Andy inte riktigt passar in i sin sportiga familj kan de inte heller helt öppna famnen för Theo. En välkomnande fyr är då antikhandeln som Hobie driver, där Theo återser Pippa, flickan som fascinerade honom på muséet strax innan explosionen.

Men snart släpps Theo ned på ännu ett nytt ställe: hos sin frånvarande pappa i en bungalow i utkanten av Las Vegas. Här vidtar ännu ett långtråkigt manér som Donna Tartt förvisso skalat ned på, men inte tillräckligt: de långa passagerna av drogintag, rus och efterdyningar. Men visst, flera kilometer från de glittrande ljusen i spelpalatsen finns inget annat att göra än att knarka och titta på film tillsammans med klasskamraten och världsmedborgaren Boris.

När Theo några år senare återvänder till New York är mycket förändrat, och han återkommer till samma platser i en ny position. Hos Hobie lär han sig hantverket att reparera och värdera antika möbler, och tar till slut över skötseln av butiken. Familjen Barbour har upplevt en egen tragedi, och tar emot Theo som en kraftfull person, ett minne av bättre tider som kanske kan rädda dem ur melankolin.

Genom sina scenväxlingar bär Theo med sig Steglitsan, The Goldfinch, 1600-talsmålningen som Hobies partner Welty stack till honom efter museiexplosionen. En vag idé om att lämna den till behöriga myndigheter förvandlas efter att ha nödgat att gömma den för giriga ögon till ett stillsamt glödande begär att behålla tavlan, blandat med skuldkänslor och rädsla att bli påkommen. Även jag känner spänning när Theo från hemdatorn i Las Vegas googlar på fakta om målningen, som listas som försvunnen, medan han vet att den befinner sig en våning upp. Andra gånger talar han medryckande om att plocka fram den då och då, och hur det går att hitta nya detaljer och nyanser i ett gott konstverk beroende på ljuset, omständigheterna, humöret när man ser den.

Carel Fabritius: Steglitsan (1654)

 Men det går inte att leva konfliktfritt hela livet med en stulen tavla, inte heller med de antikbedrägerier som Theo senare sätter i system för att rädda butikens ekonomi. Steg för steg hamnar han i djupare och allvarligare förvecklingar. Det blir spännande, det blir det, men till slut tar Donna Tartts pratighet över och även de mest rafflande scenerna tröskas ut över flera sidor för mycket. Hela det sista kapitlet, och särskilt de sista tjugo sidorna, irriterar mig med sin pratighet. Det är som att hon skriver för mycket för att absolut hamra in Theos känslor och sitt eget budskap. Men att kunna skala av in till kärnan av vad man vill säga och presentera det med nya, alldeles egna ord är ett kännemärke för en riktigt god författare. Jag förstår inte lovorden, Dickens-liknelserna och Pulitzerpriset som den här ganska ordinära romanen har fått, men den är ändå ganska bra, lättläst och läsvärd om man känner att man har tid för den. (Men har man den tiden skulle jag istället rekommendera Anna Karenina.)

Fler böcker av Donna Tartt:
The Secret History
The Little Friend

Aida Chehrehgosha på Lars Bohman Gallery

Efter Aida Chehrehgoshas förra utställning, Det här är erat fel/You're the ones to blame, kan jag inte se något annat än en hotfull stämning i hennes bilder, eller det isande lugnet efter någon hemsk händelse. Den nya utställningen har titeln I can't stop thinking. Alla foton utom ett visar tomma rum i halvdunkel, i vinklar som får dem att se ut som att de specifikt är tömda på människor och handling.

En av bilderna visar ett takförråd med flera noggrant packade och märkta lådor: Franks kläder, Franks leksaker, fler av Franks saker. Var är Frank? Han kan ha vuxit upp och flyttat ut från sitt pojkrum, men av stämningen på fotot är jag rädd att det ligger något allvarligt bakom hans försvinnande.

Länk till Lars Bohman Gallerys sida om utställningen

The Difference Engine av William Gibson och Bruce Sterling

På bara några årtionden har datorer och kretskortsstyrda maskiner tagit plats på alla plan av vårt samhälle. Snabbt tänker vi ut nya områden där datorisering snabbar upp och förenklar. Vi kan (om vi stannar upp och tänker efter) njuta av hur mycket bekvämare de gör våra liv, försöka minnas eller förstå hur vardagslivet såg ut innan tvättmaskiner och internet, och fascineras av tidigare epokers försök till mekanisering av beräkningar, ett första steg mot datorisering.

Charles Babbage Difference Engine

För nästan tvåhundra år sedan, år 1822, skapade den engelske matematikern Charles Babbage en difference engine för astronomiska beräkningar, och utvecklade senare från den en analytical engine. Hur skulle artonhundratalets samhälle sett ut i en värld där räknemaskiner stod i statens tjänst? William Gibson och Bruce Sterling plockar några viktiga personer och händelser ur historien och låter dem agera under och omkring år 1855.

En viktigare fråga är kanske: Hur skulle artonhundratalets samhälle sett ut för att en uppfinning som Babbages skulle komma till allmän användning och utvecklas? De båda författarna har tänkt ut en intressant bakgrundshistoria, som avslöjas bit för bit: Vid makten sitter The Industrial Radical Party, ett framstegs- och teknikvänligt parti som ger vetenskapsmän och utforskare stor plats och respekt i England. Efter att vi först får höra om den som grymma, ur synvinkeln från Sybil Gerard vars far hängdes som ludditisk upprorsledare, nyanseras bilden av The Rads under resten av romanen, och i en avslutande fotnot nämns att deras välorganiserade hjälp under den stora potatismissväxten gav dem irländarnas obrottsliga lojalitet.

Boken är skriven på ett lätt modifierat språk som antyder såväl äldre tiders formalitet och fackuttryck skapade av andra omständigheter än våra. Det gör att man får läsa mer uppmärksamt, men även om det gör läsningen långsammare tycker jag om den sortens berättande. Då och då noteras att någon bär kläder som är Engine-made, inte machine-made, och de tekniker som arbetar med hålkorten kallas "clackers", en (onomato)poetisk benämning som väver bilder av stora, klickande maskiner. Ett nöje är också kinotropes, stora tavlor med pixlar programmerade att röra sig så att de skapar rörliga bilder.

Berättelsen är uppdelad i fem Iterations, vilka var och en berör olika händelser som ändå har samband med varandra. En ögonblicksbild inleder och avslutar varje Iteration, som ett foto i sepia som en eftervärld försöker tyda och skapa en historia kring. Samma personer dyker upp i olika konstellationer, och deras motiv och handlingar klarnar bit för bit. Även om ett eftertraktat set med mystiska hålkort är ett återkommande objekt i fokus, och i mångt och mycket något som driver handlingen framåt, kan det leda till besvikelse om man läser boken som en gåta med en tillfredsställande lösning. Vad jag njuter av är miljöskildringarna (maten som beskrivs låter aldrig speciellt god, men ändå väcker den min hunger), några kontrafaktiska blinkningar och förundran inför möjligheten att världen faktiskt hade kunnat se ut så här.

Och i den avslutande sektionen kommer ett antal korta stycken - tidningstexter, brev, intervjuer med mera - som ger bakgrunden och närmare förklaringar till händelserna i boken. Nej, ingen gåta får ett exakt svar, snarare luddiga knuffar i världshistorien som glöms mer och mer för varje generation, och just det är ännu mer tillfredsställande för mig. Jag är inget stort fan av steampunk, men uppskattar den filosofiska tonen och de detaljrika miljöskildringarna.