Var kommer han ifrån, och var kommer vi ifrån, är frågan som arkeologerna Shaw och Holloway (Noomi Rapace och Logan Marshall-Green) ställer sig efter att ha hittat 35 000 år gamla grottmålningar runt om i världen som alla visar en jättelik varelse pekande mot en stjärnkonstellation. Sponsrade av mäktiga och ständigt expanderande Weyland Industries kommer de nu fram till en måne i den konstellationen med egenskaper som liknar jordens.
Filmen lägger (väl använd) tid på att introducera några av de viktigaste personerna i handlingen. Några verkar ha egna planer med expeditionen, några är uppenbart irriterade över sitt uppdrag. Efter alla filmer med likartade scenarios, Alien-serien inte minst, är det bra att hemliga planer inte byggs upp till stora överraskningar (antiklimax). Vi hade ändå inte förväntat oss något annat. Näst intill bedårande är det att se roboten David, som under den tvååriga resan fortbildar sig i språk och mänskligt beteende, medan besättningen ligger nedsövd. Han kan inte känna besvikelse, men han tycks flera gånger känna något som liknar glädje. Hans upptäckarlusta verkar inte ha några gränser. Jag försöker vara skeptisk, för vem har programmerat honom och hur, men smittas så lätt av hans entusiasm. Nyfiken som ett barn studerar han ingående allt nytt han stöter på och försöker hantera det. Michael Fassbender gör en utmärkt insats i rollen: aningen stel och precis i sina rörelser, mycket lik en människa men ändå annorlunda och medveten om det.
Ett par gånger irriterar jag mig stort på hur irrationellt expeditionen beter sig. År 2093, då filmen utspelar sig, har Weyland Industries redan vana av att terraforma planeter, och borde ha ett protokoll för hur man utforskar en ny planet och hur man skall bete sig om man stöter på en annan livsform eller lämningar av den. Men berättelsen blir förstås mycket mer spännande om man tar av sig hjälmen så fort luften verkar klar, och tar med sig mystiska lämningar tillbaka till skeppet i en plastpåse. Och med ett så ovanligt välutrustat skepp som Prometheus - laboratorier, medicinsk utrustning - förväntar sig säkert besättningen att kunna hantera hot som kan uppstå. Men jag blir ändå irriterad när vetenskapsmän beter sig ovetenskapligt.
Alla trailers har visat dramatiska scener som fans har försökt pussla ihop och extrapolera till en sammanhängande handling. Många gissningar visar sig vara rätt, några saker börjar man kunna gissa under filmens gång, och ändå så händer det mycket, mycket mer än vad som har avslöjats i förväg. Scener av långsam skräck och plötsliga chocker portioneras ut tillsammans med långa sekvenser av skönhet och förundran över det som visas. Under största delen av filmen är handlingens tempo mycket välbalanserat. Men det ger upphov till några logiska problem, och dialog och karaktärer blir också lidande av det. Medan allt händer framför ögonen går det att acceptera, men efter en dags eftertanke och diskussioner med andra börjar de logiska luckorna gapa stort. Nu önskar jag mig en director's cut med ytterligare en halvtimmes handling, som kanske kan plåstra ihop några hål mot slutet.
Något annat som tyvärr också tappas bort är frågorna om mänsklighet i termer av biologi och teologi. Filmen tar upp dem och låtsas använda dem, men förlitar sig för mycket på symbolvärdet och tillför inget eget. Vad betyder det att leta efter en äldre, framstående civilisation för någon som tror på en Gud och skapare? För Elizabeth Shaw verkar det inte finnas någon konflikt, men för mig är det inte lika givet hur hon kom fram till det. Och vad betyder det att de besökte oss för 35000 år sedan men inte har hört av sig sedan dess? Om det är något som är tankeväckande med Prometheus så är det just den frågan. Det förvånar mig att inga av rollkaraktärerna börjar diskutera det, särskilt med tanke på vad de hittar.
En hel del av det dinglande trådarna har säkert planterats med flit för att skapa underlag för uppföljare. Redan tidigare har Damon Lindelof sagt att fortsättningen på Prometheus inte är Alien, utan en helt egen sequel (eller två). Det låter å ena sidan som att de vill mjölka så mycket de kan ur den här nystarten, och jag är skeptisk till att Lindelof skall kunna knyta ihop alla trådar eller ens komma ihåg dem. Å andra sidan hoppas jag att de ärligen menar att besvara de nya frågor som har uppstått och ser fram fler överväldigande scenografier och inspirerande teknik.
6 kommentarer:
Oj, den här filmen måste jag tydligen se!
Ja, gör det! Den handlar delvis också om vad det innebär att vara människa. Den gör inga djupdykningar i biologi eller teologi, de är ju bara ett understöd till handlingen, men det är ofta intressant att få ett nytt perspektiv att tänka ifrån.
Jag har inte riktigt velat läsa vad du tycker förrän jag sett den själv, men kunde inte riktigt hålla mig. Vågade skumma lite lätt i alla fall.;) Var/Är så himla sugen men har inte kommit iväg än själv. Måste säga att jag är lite mindre sugen nu, men man måste ju ändå se den. Förmodligen har den blivit för hajpad för jag riktigt ska uppskatta den lika mycket som Alien men kanske bra då att få höra någon som både hissar och dissar, så att säga.
Jag har noggrant undvikit att skriva spoilers!
Prometheus är ingen lika nyskapande film som Alien, men den är väldigt vacker och imponerande, och värd att se i 3D. Vad den berättar om Alien-förutsättningarna är intressant, och jag funderar på den fortfarande. Kanske funderar jag i onödan, kanske är det några logiska luckor jag försöker tänka ut en lösning till... men jag gillade mycket av stämningen och handlingen och hoppas på en fortsättning!
Nu har jag sett filmen. Häftig scenografi! Den intressanta frågan om vår skapare slarvades väl tyvärr bort.
Nej, de använde idén om skapare väldigt fumligt; verkade hoppas att det skulle ge mer djup åt vissa frågor av sig självt, men det räcker ju inte. Men om man bortser från det så är det en rolig pusselgåta att försöka komma på hur de olika skedena hänger ihop och orsakar varandra. Möjligen kommer vi spekulerande tittare fram till mer intressanta förklaringar än vad manusförfattarna tänkte ut!
Skicka en kommentar