Gestalter från Maxim Gorkijs Natthärbärget sitter församlade vid ett bord. Det är arrangerat som för konferens: ren vit duk, kex, plastglas och flaskor med dryck (dock inte mineralvatten). Personerna är kammade, rena och välvårdade och sitter oftast på sin plats medan de talar, utom ibland när känslorna tar överhand och de skriker åt varandra.
Genom att ta bort fattigdomen och fyllebråken får det som sägs större fokus. Vad är det de säger? Deras smeknamn och de själva vittnar om forna glansdagar - klok och bildad; framgångsrik i affärer; älskad av en man som inte ville leva utan en. Och så snart någon talar om sig själv blir hen utbuad och utskrattad av de andra, för ingen tror på någon annans prat. Man hör att de ältat samma visor om och om igen. Det förflutna är allt man talar om. Ingen har några planer för framtiden, ingen har något annat att sysselsätta sig med än att dricka och prata.
Efter halva pjäsen slår allt om. Fyllepratet blir sluddrigt, man kramas och slåss, man gapar i munnen på varandra och fokuserar på oväsentligheter. Men innan detta händer har ljuset i salongen tänts och flera i publiken bjudits på skål och snacks. Till en början kändes det som billiga och onödiga tricks, men nu förstår jag, och jag kan inte låtsas att jag inte minns när jag själv har druckit några glas, tappat styrseln och snackat djupt och länge om banala ting med någon som inte lyssnat. Men nu är det viktiga saker och livsavgörande händelser som avhandlas på scenen, och när man som bäst skulle behövt den analyserande stämningen från första halvan har den övergått i buller.
Den enda som kan få handlingen att stanna upp och andas in är Skådespelaren. Han, som skall kunna säga repliker och förevisa känslor som inte är hans egna, är den som tycks ta till sig orden djupast och verkligast. Den här gången är det verkligheten som går förlorad, men ingen illusion finns kvar för att hålla vid liv det som är viktigt: kärlek, omtanke om nästan, planer och hopp om framtiden.
Länk till Bergmanfestivalens sida om Natthärbärget
Genom att ta bort fattigdomen och fyllebråken får det som sägs större fokus. Vad är det de säger? Deras smeknamn och de själva vittnar om forna glansdagar - klok och bildad; framgångsrik i affärer; älskad av en man som inte ville leva utan en. Och så snart någon talar om sig själv blir hen utbuad och utskrattad av de andra, för ingen tror på någon annans prat. Man hör att de ältat samma visor om och om igen. Det förflutna är allt man talar om. Ingen har några planer för framtiden, ingen har något annat att sysselsätta sig med än att dricka och prata.
Efter halva pjäsen slår allt om. Fyllepratet blir sluddrigt, man kramas och slåss, man gapar i munnen på varandra och fokuserar på oväsentligheter. Men innan detta händer har ljuset i salongen tänts och flera i publiken bjudits på skål och snacks. Till en början kändes det som billiga och onödiga tricks, men nu förstår jag, och jag kan inte låtsas att jag inte minns när jag själv har druckit några glas, tappat styrseln och snackat djupt och länge om banala ting med någon som inte lyssnat. Men nu är det viktiga saker och livsavgörande händelser som avhandlas på scenen, och när man som bäst skulle behövt den analyserande stämningen från första halvan har den övergått i buller.
Den enda som kan få handlingen att stanna upp och andas in är Skådespelaren. Han, som skall kunna säga repliker och förevisa känslor som inte är hans egna, är den som tycks ta till sig orden djupast och verkligast. Den här gången är det verkligheten som går förlorad, men ingen illusion finns kvar för att hålla vid liv det som är viktigt: kärlek, omtanke om nästan, planer och hopp om framtiden.
Länk till Bergmanfestivalens sida om Natthärbärget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar