För att spela Mozarts serenad Gran Partita KV 361 (1781) krävs en mer än välutrustad blåsensemble. Därför spelas den inte så ofta som den skulle kunnat, särskilt med tanke på hur vacker och lätt att älska den är. Men nu samlades blåssektionen ur symfoniorkestern Pro Musica i Historiska Muséets barocksal, och framförde Gran Partita under ledning av dirigent Emil Björklund.
Som aptitretare överraskades vi av att hornsektionen (fyra personer) spelade ouvertyren till Trollflöjten. Jag tror säkert att man funderat mycket på akustiken när man placerade dem på salens inomhusbalkong, men hornens rika klanger flöt ändå ihop till ett stort eko där man fick anstränga sig litet för att höra de snabbt löpande tonerna. Nåväl, det var ju en uppiggande inledning!
Så tog hela blåssektionen plats på scenen för det sju satser långa huvudverket. Varenda sats är uppbyggd kring fina melodier - tänk att kunna komponera något så enkelt men fulländat! Instrumenten leker med varandra, svarar och kompletterar, och bygger tillsammans oförglömliga strofer. Mozart känner verkligen varje instruments klang och egenart, och låter dem för ovanlighets skull komma till sin rätt helt utan stråkar (förutom en sympatisk kontrabas). Det blir som tydligast i den långsamma tredje satsen, Adagio, där instrumenten sjunger som änglar i några av de vackraste stämmor som någonsin skrivits. Soloinstrumenten gör en gedigen insats - kanske hade de kommit ännu mer till sin rätt om övriga harmonier hade dämpats litet mer.
I den stora barocksalen är det svårt att undvika ett visst eko. I de mer nyansstarka partierna hände det att harmonier blev otydliga, men det gjorde också att ivriga alltför ivriga skal-löpningar inte heller stack ut. Allt som allt var det en välgärning av Pro Musicas blåssektion att sätta upp Mozarts ljuvliga Gran Partita för sina tacksamma åhörare.
Länk till Pro Musica
Som aptitretare överraskades vi av att hornsektionen (fyra personer) spelade ouvertyren till Trollflöjten. Jag tror säkert att man funderat mycket på akustiken när man placerade dem på salens inomhusbalkong, men hornens rika klanger flöt ändå ihop till ett stort eko där man fick anstränga sig litet för att höra de snabbt löpande tonerna. Nåväl, det var ju en uppiggande inledning!
Så tog hela blåssektionen plats på scenen för det sju satser långa huvudverket. Varenda sats är uppbyggd kring fina melodier - tänk att kunna komponera något så enkelt men fulländat! Instrumenten leker med varandra, svarar och kompletterar, och bygger tillsammans oförglömliga strofer. Mozart känner verkligen varje instruments klang och egenart, och låter dem för ovanlighets skull komma till sin rätt helt utan stråkar (förutom en sympatisk kontrabas). Det blir som tydligast i den långsamma tredje satsen, Adagio, där instrumenten sjunger som änglar i några av de vackraste stämmor som någonsin skrivits. Soloinstrumenten gör en gedigen insats - kanske hade de kommit ännu mer till sin rätt om övriga harmonier hade dämpats litet mer.
I den stora barocksalen är det svårt att undvika ett visst eko. I de mer nyansstarka partierna hände det att harmonier blev otydliga, men det gjorde också att ivriga alltför ivriga skal-löpningar inte heller stack ut. Allt som allt var det en välgärning av Pro Musicas blåssektion att sätta upp Mozarts ljuvliga Gran Partita för sina tacksamma åhörare.
Länk till Pro Musica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar