Cello och piano spelar Mendelssohn med mera

I den vackert belägna Allhelgonakyrkan hölls en releasespelning för en skiva som släpptes i vintras, nämligen den kompletta katalogen av verk för cello och piano av Felix Mendelssohn, spelade av Marie Macleod respektive Martin Sturfält. Till konserten hade duon valt ut två av verken och kryddat med musik av svenska kompositörer, vilket resulterade i ett varierat och fint program.

Det första stycket, Variations concertantes op. 17 (1829) skrevs av en ung men ändå erfaren Mendelssohn. Genom alla växlande mellan expressiva uttryck och mildare tongångar var musiken alltid angenäm. Därefter följde Sonat i A-dur op. 58 (1912) av den sällan spelade Emil Sjögren. Det var ett spännande och vackert verk, som började med drillande trioler där instrumenten lekte och kompletterade varandra mycket intressant. Inspirerad av sina samtida kompositörer vågade sig Sjögren på ovanligheter i melodi och växelverkan, och speciellt cellon fick sjunga ut i sköna toner. Gunnar de Frumeries Variationer över "Vårvindar friska" (1931) gav sig sedan in i ännu mer modiga och nyskapande klanger - inte bara sorger och suckar utan krigiska toner lockades fram ur variationerna.

Det sista verket av Mendelssohn gav den största behållningen under kvällen. Sonat i D-dur op. 57 (1843) vittnade om en kompositör som visste att orkestrera så att instrumentens klang och omfång kommer till sin fulla rätt och bygger rika harmonier. Vassare kanter i tonsättningen hade rundats av. De porlande sekvenser och fylliga toner som lockades ut av piano respektive cello kräver en skicklighet som kvällens musiker hade: samspelta och säkra, med stor inlevelse och nyansering. Som extranummer fick vi ett litet Mendelssohn-verk till, Albumblatt, vemodigt och lugnt men inte alls sorgligt. Det blev en kväll fylld av vackra verk, så välspelade i det välkomnande kyrkorummet.

Länk till Kammarmusikens vänner i Allhelgonakyrkan